blogg.kalbo.nu

Jag har börjat beta av min sommarlista. Idag var det abborrfiske på tur. Det gick ju sådär. Gubben min påstod att man inte alls behöver flöte och mask för att få feta abborrar på kroken utan att ett kastspö med rätt fismangul i änden är det bästa. Jag valde två troliga fismanguler, eller om det var kofezer, och äntrade bryggan med spöt i högsta hugg. Brasan var tänd och murikkan beredd. Sen kastade jag. Trehundratolv gånger. Terriern blev i gasen och hoppade i spat. Ingen fisk. Sen bytte jag till kofez nummer två, eftersom den första inte motsvarade mina förväntningar. Det vill säga napp.

Det gick minsann inte bättre. Ibland träffade jag inte ens sjön. Till slut träffade jag en björk rätt högt uppe på en gren. Grenen var för högt uppe över vattnet för att jag skulle nå och för klen för att jag skulle kunna klättra ut på den och lossa kroken. Att lämna makens bästa kastspö åt sitt öde var inte att tänka på. Jag lade spöt på bryggan och gick med en pinne i högsta hugg för att försöka peta ner kroken. Jag petade i alla fall på björkgrenen så pass att spöt åkte i sjön borta vid bryggan.

Så- skor, strumpor och byxor av och plums i sjön för att hämta upp kastspöt. Satan vad kallt det är i vattnet så här års! Sedan vadade jag bort till krokbjörken, lossade kroken som hängde ner över grenen vid det här laget och Dotran vevade in reven medan jag vevade in mig själv mot bryggan. SATAN vad kallt det är i vattnet så här års!

Sedan fiskade jag inte mer.

Jag var i Ungern några dagar förra veckan. Fin-fina dagar. Det är vår där. Körsbärsträden blommar, mandelträden blommar och valnötsträden blommar. Nästan som i Kalbo då. Förutom att körsbärsträden inte blommar än på ett bra tag. Och förutom att det inte växer några mandel- och valnötsträd här.

Då och då somnade jag till. På flygplan och i bilar. Inte på bussar och i tunnelbanan, för där stod jag upp. När jag somnar tappar jag huvudet. Ibland vaknar jag av att jag inte kan andas. Då är jag en hundradels sekund från att dra in andan med en rejäl snarkning. Ibland när jag har tappat huvudet har munnen ställt sig på vid gavel. Inte så himla glamouröst. I värsta fall har jag dreglat.

Min kompis däremot, en van pendlare, sover djupt vid alla tillfällen som ges. Hon sover som en drottning, med rak hals och stängd mun. Ståtlig liksom. Jag tror att hon gör som hästarna när de sover stående, låser kroppen på insomningsläget. Måste träna på det till nästa resa.

Igår passade jag på att fylla år. Det firade jag i flera timmar, med släkt och vänner. Presenter fick jag också, i parti och minut. En flaska Tokaij drack jag genast upp. Lite fina fröer ska jag plantera i morgon. Särskilt nyfiken är jag på Djungelgurkan. När jag skrivit klart detta ska jag linda in mig i min nya filt iförd mina nya långkalsonger och surfa runt på sidor med kängor, ryggsäckar och annat oumbärligt smått och gott. Jag har liksom en hel del presentkort att noga fördela på bästa möjliga sätt. Det kräver viss eftertanke. Jag lägger nog lite chips i min nya skål och tar på mig nya kepsen…. jag tänker förmodligen bättre då.

Det är så himla fint väder! Så vi tillbringade kvällen igår vid sjön med brasa och murikka. Maken hade glömt sin keps, så fint väder var det, och det var vårt största problem. Vilket är lika med inget problem alls, med brasa och huva på tröjan. Myggfritt var det också. Kattugglan skrek mystiskt och underligt nog sträckte en morkulla över våra huvuden. Det var antagligen också förvirrad av vädret.

Nu jämförde jag just morkullan med min man. Det kan komma surt efter.

Jag och SotaRotaBenKnota hade gått upp till sjön genom skogen, vi behövde sträcka lite på benen. Stigen tog vi, den är finare än vägen om än lite längre. Det gör ju inget när brasan är tänd när man kommer fram. Vi blev sittandes där vid elden och det var mörkt sen länge när vi skulle ta oss hemåt. Per bil då. Som jag envisades med att jag skulle köra. Och som jag genast satte fast i ett surhål som har varit lömskt varje vår och höst i alla år. Som jag känner väl till.

Suck.

”Jag sa ju att…” Ja, det sa du. ”Du vet ju att…” Ja, det vet jag. ”Jag skulle ha kört…” Ja, det skulle du. Fan.

Efter grävande, grusande, granrisande, puttande, gasande stod bilen värre fast än någonsin. Så jag gick hemåt för att hämta en bil att dra upp eländet med. Det tog en timme i mörkret och min kolsvarta vapendragare syntes överhuvudtaget inte mer än som en skugga framför fötterna korta stunder när skogen glesnade.

Nåja, upp kom bilen efter lite baxande, hem kom vi svettiga och leriga. Om en stund, när gubben varit ute och inspekterat skadorna på bilen vet jag om jag kan skratta åt eländet idag eller om jag ska gråta en skvätt. I sådana fall får jag lov att vänta med att skratta till i morgon.

Jag tror jag lever. Med ljuset och snön vaknar en liten, men fin, del av mig till liv. Den delen vill ut på långtur, sy, måla och odla.

Den lilla delen sätter planerna i verket sakta men säkert.

Det kan vara så illa att jag håller på att bli en märkesbög. Sista dagarna har jag hittat flera grejer jag vill ha. Alla från Fjällräven. Jag berömmer mig annars med att ha en rätt opretentiös stil. Lite hemmagjort, lite ärvt, lite lagat, lite gammalt. Stoppade yllesockar är fina yllesockar! Min favvomössa är en egenstickad lovvikkamössa med både tomtetopp och öronlappar. Jag får inte ha den till stan om Dotran är med, men om hon inget ser smyger jag på den.

Sen fick jag en julklapp av maken. En Luhkka från Fjällräven. Nu surfar jag runt på friluftssidor och där dyker det upp både det ena och det andra! En keps. Ett par byxor. En ryggsäck. En stor ryggsäck. Ett tält. Ja, lite smått och gott…. Plötsligt är allt oumbärligt.

Nu ska jag gå upp på övervåningen och sy mig ett par byxor eller sticka en mössa eller något. Så jag får annat att tänka på. Typ Kalboräven. Det kanske låter fint, men då ska ni tänka på att den senaste räv som siktades i byn var en död skabbräv. 

Jag tittar på handboll med Dotran. Eller: jag har barrikaderat mig bakom filt, hund, dator, tekopp och pizza. Hon tittar på handboll, jag förundras. Förutom en gång när jag tittade på TVrutan i uppemot en halv minut. Sen gick det över. En gång till har jag tittat upp efter det. Då klappade en gubbe en annan på rumpan. Kärleksfullt.

Jag ska berätta lite om min väna dotter. Hon är lugn och tålmodig. Vänlig och skrattar trehundratolv gånger om dagen. Rolig. Söt.

Trodde jag.

Varelsen som sitter bredvid mig, fast med ett bord emellan som tur är, har svartnat i munnen av alla svär- och könsord. Hon förespråkar grovt våld och lemlästning. Hon kommenterar spelarnas fysiska företräden omväxlande lyriskt och grovt förolämpande.

Labil är hon också. När hon efter en missad boll elakt påpekade att en spelare har början till flint viskade jag jättetyst ”overcomb” och då plötsligt var han en snygging och jag var orättvis.

Hon hatar kommentatorn. På riktigt. Han kan skratta sig lycklig över att han aldrig lär träffa henne.

Idag saknar hon sin pappa oändligt. Jag förstår henne inte lika bra som han gör. Jag tror att det kan vara så att han har skapat detta monster. I fortsättningen ska jag tvinga honom att komma hem och ta ansvar för henne i dessa situationer.

Nu är matchen slut. Hjälp, ska jag springa???

Mitt sextiomilaprojekt gick åt pipsvängen redan i november. Trettio mil hann jag innan mörkret och latmasken övermannade mig. Jag undrar om det går att utveckla en vinterdepression av brist på snö? Mina kontrollfunktioner, Facebook, bloggen och skryt-i-förväg,  fungerade inte heller, förräns igår. Då plötsligt kom frågan upp. Det var bara att erkänna.

De återstående trettio milen ska gås. Som bot för att jag försummat projektet räknar jag inte småpromenader och drev som jag ändå gått emellan. Duger det?

Medan jag funderar på vilken dag jag ska sätta igång igen tänker jag på ett av mina sommarprojekt. Jag ska lära mig meta. Jo, jag vet hur man metar. Jag kan sätta mask på kroken och ta av fisk från densamma. Men jag ska bli så jäkla bra på att verkligen fånga feta aborrar så jag kan ta en potatis i ryggsäcken och räkna med att jag jag får fisk till murikkan vid sjön. Jag ska lära mig hur fiskar tänker. Jag ska hitta alla hemliga fiskbestånd. Alternativt så ska jag leva på potatis och lök.

Av princip går jag aldrig ut på isen på en sjö såvida sjön inte är bottenfrusen. OM den är bottenfrusen går jag ändå med armarna uppsträckta för att bli så lätt som möjligt, plus att jag håller andan, utifallatt. I morgon ska vi ut med en halv skola på en sjö för att åka skridskor. Som tur är är ”min” elev tillräckligt rörelsehindrad för att slippa undan själva skridskomomentet. Det betyder att vi kan sitta på land, vid brasan, och titta på när de andra eleverna pluppar i spat en efter en.

Förra helgen gjorde jag ett litet dopp i ett kärr och det var minsann tillräckligt. Jag skulle ut till ett pass i en mosse och vägen dit var lite vattensjuk. Fast det hade frusit på. Att just jag skulle gå dit beror på att jag är så lätt på foten. Så, jag hasade mig fram på en spång som inte syntes, för den var under isen. När jag började fundera på om spången verkligen var under mina fötter fick jag svaret. Dopp- hopp- upp. Inte så himla tyst heller. Jag såg ingen älg det drevet.

Nåja, imorgon ska jag sitta vid en brasa och dricka kaffe och försöka att se sorgsen ut över att jag inte kan åka skridskor. Till råga på allt heter sjön ”Rövhålet”. I alla fall om man pratar östgötska.

”Jag vill baka”, meddelade Dotran när jag kom hem från jobbet. Fint, tänkte jag. Hon är rätt bra på det där med bakning och dessutom tjugoett år, så jag förväntar mig färdiga kakor och ett renskrubbat kök inom ett par timmar. Under de timmarna kan jag göra vad jag vill. Wordfeud. BubbleWitch. Sy.

Fast först ska vi välja vad som ska tillverkas. Under allmän verbal oreda ska det redas ut vad som är godast, lättast, bäst, svårast. Sedan tar hon mitt coop-kort och åker de tolv kilometrarna till närmsta by för att inhandla de ingredienser som fattas. Typ socker och marshmallows. I den affären stannade jag på hemvägen för att köpa mjölk. Samt kyckling och torsk, för det var extrapris. Fast då visste hon ju inte att hon skulle baka.

Då var det lugnt en stund. Sen gick det över. ”Hur mycket tror ni de sväller ut?” ”Hur är kakor när de är spänstiga?” ”Hur ska jag göra med marshmallowsen, för egentligen skulle det varit marshmallows på burk?” ”Var är topsen?” ”Hur gör djur?”

Jag föreslog grillning framför öppen vedspis, för att bara lägga lagom grillad marshmallow i mitten som en hamburgare i bröd. Såklart fick jag kraftigt mothugg från höger och vänster för att sedan bli beordrad att sköta saken. Jag grillade förstås, som gammal scout, perfekta gyllene fyllningsbitar medan Dotran lyckades generera svettiga och kladdiga dito. I förvirringen som uppstod förlorade jag fyra Wordfeudmatcher och sju liv i BubbleWitch.

Under tiden som röklukten blandades med bränt socker började sommarens kvällar vid Östantorp framstå som väldigt åtråvärda. Och väldigt avlägsna. En sjö, en skog, en brasa. Trötta ben och en öl. Nu medan jag väntar på att kaffe och kaka ska serveras skriver jag en lista över saker att köra upp dit innan sommaren. Metspö. Fiskrök. Ljus. Yxa. Marshmallows.

Halvvägs till stan, och det är en bit dit om man bor mitt i skogen, tycker maken att bilen går lite ryckigt. Jag är kolugn, trots stundande julklappsinköp i sista stund, och meddelar att det beror på att strumpan sitter lite skrynkligt i skon och att bilens ryckighet beror på att jag försöker rätta till felet genom att vicka på tårna. För att bevisa det tittar jag menande ner på foten. Och ser att jag är på väg till stan med stallskorna på.

Det är inte några finstallskor direkt. De är svarta och gröna, har stålhätta, är en storlek för stora för att raggsockorna ska få plats, och är nedskitade med torv och hästbajs. De luktar häst.

Maken lägger gapskrattande och genast ut nyheten på fejsbok. Sedan berättar han att han tänkt bjuda på mat efter klappshoppandet tillsammans med ett par vänner. På lokal.

Detvarväldåsjälvafan.

Julklapparna blev inköpta ändå, det gick ovanligt bra tycker jag. Folk trängdes inte, det var faktiskt ett litet tomrum runt oss där vi gick fram. Flera allergiska eller pimpinetta människor föll döda ner. Vi valde ett arbetarställe att äta på och fick därmed även rejält med god mat.

När vi kom hem sparade jag lite tid genom att gå raka vägen till stallet, utan att byta skor först.