blogg.kalbo.nu

Jag tittar på handboll med Dotran. Eller: jag har barrikaderat mig bakom filt, hund, dator, tekopp och pizza. Hon tittar på handboll, jag förundras. Förutom en gång när jag tittade på TVrutan i uppemot en halv minut. Sen gick det över. En gång till har jag tittat upp efter det. Då klappade en gubbe en annan på rumpan. Kärleksfullt.

Jag ska berätta lite om min väna dotter. Hon är lugn och tålmodig. Vänlig och skrattar trehundratolv gånger om dagen. Rolig. Söt.

Trodde jag.

Varelsen som sitter bredvid mig, fast med ett bord emellan som tur är, har svartnat i munnen av alla svär- och könsord. Hon förespråkar grovt våld och lemlästning. Hon kommenterar spelarnas fysiska företräden omväxlande lyriskt och grovt förolämpande.

Labil är hon också. När hon efter en missad boll elakt påpekade att en spelare har början till flint viskade jag jättetyst ”overcomb” och då plötsligt var han en snygging och jag var orättvis.

Hon hatar kommentatorn. På riktigt. Han kan skratta sig lycklig över att han aldrig lär träffa henne.

Idag saknar hon sin pappa oändligt. Jag förstår henne inte lika bra som han gör. Jag tror att det kan vara så att han har skapat detta monster. I fortsättningen ska jag tvinga honom att komma hem och ta ansvar för henne i dessa situationer.

Nu är matchen slut. Hjälp, ska jag springa???

Mitt sextiomilaprojekt gick åt pipsvängen redan i november. Trettio mil hann jag innan mörkret och latmasken övermannade mig. Jag undrar om det går att utveckla en vinterdepression av brist på snö? Mina kontrollfunktioner, Facebook, bloggen och skryt-i-förväg,  fungerade inte heller, förräns igår. Då plötsligt kom frågan upp. Det var bara att erkänna.

De återstående trettio milen ska gås. Som bot för att jag försummat projektet räknar jag inte småpromenader och drev som jag ändå gått emellan. Duger det?

Medan jag funderar på vilken dag jag ska sätta igång igen tänker jag på ett av mina sommarprojekt. Jag ska lära mig meta. Jo, jag vet hur man metar. Jag kan sätta mask på kroken och ta av fisk från densamma. Men jag ska bli så jäkla bra på att verkligen fånga feta aborrar så jag kan ta en potatis i ryggsäcken och räkna med att jag jag får fisk till murikkan vid sjön. Jag ska lära mig hur fiskar tänker. Jag ska hitta alla hemliga fiskbestånd. Alternativt så ska jag leva på potatis och lök.

Av princip går jag aldrig ut på isen på en sjö såvida sjön inte är bottenfrusen. OM den är bottenfrusen går jag ändå med armarna uppsträckta för att bli så lätt som möjligt, plus att jag håller andan, utifallatt. I morgon ska vi ut med en halv skola på en sjö för att åka skridskor. Som tur är är ”min” elev tillräckligt rörelsehindrad för att slippa undan själva skridskomomentet. Det betyder att vi kan sitta på land, vid brasan, och titta på när de andra eleverna pluppar i spat en efter en.

Förra helgen gjorde jag ett litet dopp i ett kärr och det var minsann tillräckligt. Jag skulle ut till ett pass i en mosse och vägen dit var lite vattensjuk. Fast det hade frusit på. Att just jag skulle gå dit beror på att jag är så lätt på foten. Så, jag hasade mig fram på en spång som inte syntes, för den var under isen. När jag började fundera på om spången verkligen var under mina fötter fick jag svaret. Dopp- hopp- upp. Inte så himla tyst heller. Jag såg ingen älg det drevet.

Nåja, imorgon ska jag sitta vid en brasa och dricka kaffe och försöka att se sorgsen ut över att jag inte kan åka skridskor. Till råga på allt heter sjön ”Rövhålet”. I alla fall om man pratar östgötska.

”Jag vill baka”, meddelade Dotran när jag kom hem från jobbet. Fint, tänkte jag. Hon är rätt bra på det där med bakning och dessutom tjugoett år, så jag förväntar mig färdiga kakor och ett renskrubbat kök inom ett par timmar. Under de timmarna kan jag göra vad jag vill. Wordfeud. BubbleWitch. Sy.

Fast först ska vi välja vad som ska tillverkas. Under allmän verbal oreda ska det redas ut vad som är godast, lättast, bäst, svårast. Sedan tar hon mitt coop-kort och åker de tolv kilometrarna till närmsta by för att inhandla de ingredienser som fattas. Typ socker och marshmallows. I den affären stannade jag på hemvägen för att köpa mjölk. Samt kyckling och torsk, för det var extrapris. Fast då visste hon ju inte att hon skulle baka.

Då var det lugnt en stund. Sen gick det över. ”Hur mycket tror ni de sväller ut?” ”Hur är kakor när de är spänstiga?” ”Hur ska jag göra med marshmallowsen, för egentligen skulle det varit marshmallows på burk?” ”Var är topsen?” ”Hur gör djur?”

Jag föreslog grillning framför öppen vedspis, för att bara lägga lagom grillad marshmallow i mitten som en hamburgare i bröd. Såklart fick jag kraftigt mothugg från höger och vänster för att sedan bli beordrad att sköta saken. Jag grillade förstås, som gammal scout, perfekta gyllene fyllningsbitar medan Dotran lyckades generera svettiga och kladdiga dito. I förvirringen som uppstod förlorade jag fyra Wordfeudmatcher och sju liv i BubbleWitch.

Under tiden som röklukten blandades med bränt socker började sommarens kvällar vid Östantorp framstå som väldigt åtråvärda. Och väldigt avlägsna. En sjö, en skog, en brasa. Trötta ben och en öl. Nu medan jag väntar på att kaffe och kaka ska serveras skriver jag en lista över saker att köra upp dit innan sommaren. Metspö. Fiskrök. Ljus. Yxa. Marshmallows.

Halvvägs till stan, och det är en bit dit om man bor mitt i skogen, tycker maken att bilen går lite ryckigt. Jag är kolugn, trots stundande julklappsinköp i sista stund, och meddelar att det beror på att strumpan sitter lite skrynkligt i skon och att bilens ryckighet beror på att jag försöker rätta till felet genom att vicka på tårna. För att bevisa det tittar jag menande ner på foten. Och ser att jag är på väg till stan med stallskorna på.

Det är inte några finstallskor direkt. De är svarta och gröna, har stålhätta, är en storlek för stora för att raggsockorna ska få plats, och är nedskitade med torv och hästbajs. De luktar häst.

Maken lägger gapskrattande och genast ut nyheten på fejsbok. Sedan berättar han att han tänkt bjuda på mat efter klappshoppandet tillsammans med ett par vänner. På lokal.

Detvarväldåsjälvafan.

Julklapparna blev inköpta ändå, det gick ovanligt bra tycker jag. Folk trängdes inte, det var faktiskt ett litet tomrum runt oss där vi gick fram. Flera allergiska eller pimpinetta människor föll döda ner. Vi valde ett arbetarställe att äta på och fick därmed även rejält med god mat.

När vi kom hem sparade jag lite tid genom att gå raka vägen till stallet, utan att byta skor först.

Jag har lyckats med att utveckla en liten magkatarr. Det är första gången, men jag har i sedvanlig ordning gjort en relevant självdiagnos. Jag är bra på det. Plus att jag är för snål för att gå till doktorn, såvida jag inte är döende. Och det är jag inte. Jag bara rapar väldigt mycket och har ont i magen. Min behandlingsmetod är att dra ner på kaffeintaget. Jag vet att jag borde stressa av lite också, men det är svårare. Kafferansoneringen är illa nog att genomföra, att dessutom införa stressfri vardag vore att ta i.

O-kaffet funkar ganska bra, vilket stärker min magkatarrsteori.

Igår fick jag ytterligare ett bevis för att läkarvetenskapen har gjort en miss när jag inte blivit headhuntad av dem. Jag ska förklara. LRF insåg nämligen min potential, den som läkarvetenskapen missade, och valde in mig i en lokalavdelnings styrelse. Det i sin tur betyder att jag är tvungen att gå på styrelsemöten tillsammans med traktens bönder och andra gubbar. Så, igår när det förbaskade mötet närmade sig blev jag lite nervös. Jag borde ju verka smart och så på mötet. Så, rapningarna tilltog, fast ändå på en rimlig nivå. Kvävbara, liksom. Nästan. Så ringde närmsta bonde och ville samåka. Självklart, sa jag och rapade. Hundra gånger. Jag blev tvungen att smsa nästa bonde och erbjuda skjuts, för sinnesfridens skull. Och för att det är lättare att kliva in i okända hus sist i en kö av folk. Hela mötet fick jag sitta med munnen stängd och verka osmart. Stängd mun gör att rapar inte blir lika ljudliga. Sen drack jag raskt två koppar kaffe.

I natt låg jag vaken, magen var spänd som en fotboll, raparna pös ut både här och där, och den oväntat stora dosen koffein gjorde mina ögon stora som tefat.

Höststormen viner och fötterna värker. Arbetsdagarna är långa fast jag slutar tidigt. Jag har lust att gå och lägga mig nu, men klockan är inte mer än halv nio. Jag är lite bitter, helt enkelt.

Tur att det finns botemedel. Jag häller upp en liten Jäger och tänker på middagen som stod på bordet när jag kom hem. Jeffpojken hade gjort egen pasta (Emy, gift dig med honom bara!) och jag dog lite där och då. Jag tar en liten klunk och tänker på hjorten som jag nyss lagt i frysboxen. En hel hjort, med filé och allt. En smutt och jag tänker på äggen jag plockade in, pumporna som väntar på att karvas ut, hästen som mullrar när jag kliver in i stallet, hunden som kryper nära och somnar.

Jag slår raskt ut hela glaset och det ryms förvånansvärt mycket i det märks det när det platt ilar omkring på jakt efter en dator att kortsluta. Då tänker jag på att jag har en flaska i kylskåpet och faktiskt har råd att hälla upp ett nytt glas. Och eftersom jag är så sjukt snabb i vändningarna med disktrasan behöver jag inte tänka på om jag har råd med en ny dator.

För säkerhets skull sveper jag halva glaset och tänker på det lilla, lilla företag som jag nyss startat. Och eftersom jag känner mig lite modig nu tänker jag en kort stund på den stora, dyra maskin som jag nog ska köpa.

Sen killar det lite i magen och jag får lugna mig med tanken på nybakt bröd och svart katt i nysnickrat katthus på verandan.

Så blev klockan nio och jag kan lugnt ta en liten kvällspromenad och sedan helt obitter krypa ner i sängen med en bok i näven.

Hösten är fin den.

Mycket ovanliga grejer har hänt den här veckan. Ibland funderar jag på om det har varit en riktig vecka, eller om jag har svimmat och halli… halu.. eeh, jag kan visst inte stava längre så låt oss kalla det ”drömt-ihop-på-skruvat-vis”.

Ovanligt1: En två veckor gammal kunglig bebis har tillbringat en timme i min famn. Jag är inte riktigt säker på själva kungligheten, men namnet indikerar det. Arthur. Med långt aaa. Ni vet, svärdetistenenArthur. Kunglig. Fast hans profil var misstänkt lik en rumpnisses. Jag fick någon slags hormonkick och var lycklig resten av dagen.

Ovanligt2: Plommonmarmeladen blev plommonsylt. Skulle jag, Drottningen av Plommonmarmelad, plötsligt misslyckas? Kanske kan jag hävda att det var meningen att det skulle bli plommonsylt från början. För att plommonsylt är så gott till våfflor. Och man kan faktiskt ha sylt på mackor, det har de i England. Eftersom jag blev kungligt inspirerad av kungabarnet gjorde jag Englandssylt till frukostbrödet. Japp. Gott är lika med NöjdTant.

Ovanligt 3: Jag är inte förkyld längre och håller nu på att skena ikapp de förlorade kilometrarna i mitt höstprojekt. Åtta av sextio mil är gångna. Idag råkade jag av misstag gå hela elva kilometer, vilket helt och hållet berodde på Ovanlighet4. Jag hade faktiskt bara tänkt gå åtta-nio. Många kilometer ger också hormonella lyckokänslor, fast av ett annat slag.

Ovanlighet4: Jag har dragit älg en månad innan älgjakten börjar. Helt o-tjyvskjuten. Kraken hade brutit bakbenet och förpassades till de sälla jaktmarkerna där jag drog förbi i jakt på ett soligt fikaställe. Ja, inte precis där jag kom traskandes, men tillräckligt nära för att jag skulle ta en liten omväg. En älg, en sol, hundar, en termos kaffe och en kniv sätter ett flin i ansiktet på mig i flera timmar.

Ovanlighet5: Uppsalasläktingarna tänker dra söderut. Vilken tur då att vi bor söder om Uppsala. För då kan vi liksom stoppa upp dem här i trakterna när de kommer med flyttlasset. Om de bor närmare oss andra kan vi fika med dem, snickra på deras ruckel, locka med dem på akvarellkvällar och bjuda dem på kräftskiva titt som tätt. Vi kan se till att yngste sonen lär sig kreta med kniv och ge äldste ett skyddsrum när han råkat tatuera sig. Jag blir lycklig bara jag tänker på det.

Jag är på promenad. Den började 1 september och jag tänker gå året ut. Så jäkla ambitiöst. Jag ångrar mig nu, 10 dagar in på promenaden har jag varit förkyld i sju. Två dagar gick jag inget alls, jag bara sov i soffan efter jobbet, så nu ligger jag dessutom efter. För jobbet släpade jag mig naturligtvis iväg till, eftersom jag är oumbärlig och trivs så himla bra. Harkel. (Förkylningen killar i halsen.)

60 mil har jag räknat ut att det ska bli. Det är härifrån till Storsjöodjuret. Eller från Smygehuk till Västerås. För de första dagarna var jag väldigt på hugget och tänkte mig en fortsättning ända upp till Treriksröset. Det borde gå på ett år, med min takt. Nu lutar det mera åt Storsjöodjuret. Dessutom är det så himla oromantiskt att ha Västerås som mål. Vad finns det att se fram emot där, jämfört med ett odjur? Gurka?

Nu kan jag ju inte ge upp heller, med självaktningen i behåll, eftersom jag lade in en kontrollfunktion i projektet redan dag ett. Jag lade nämligen ut min plan på Facebook. Och efter varje promenad uppdaterar jag hur långt jag kommit. Så jag får räkna med skammens kammare om jag hänfaller till favoritfåtöljen med obskyra filmer och chipsen inom räckhåll.

Nu ska jag bara stoppa i mig ett av mina underbara Englandsförkylningspiller och baka en äppelkaka innan jag ger mig ut med vandrarskorna på.

Dotran och jag tittade på film igår. Det var en rätt förutsägbar en, som slutade som förväntat. Amerikansk. Skolflicka förvandlas till förtappad ung kvinna som blir av med oskulden. Fast bara på skämt förstås, egentligen är hon vit som snö. På slutet kommer barndomsförälskelsen och för bort henne på sin vita springare. Eeh, jag menar gräsklippare. Summan av kardemuman är att vi mådde lite bättre efter filmen än före.

Förra gången vi tittade på film var vi inte lika lyckligt lottade. Förra gången valde jag filmen. Fransk. Den handlade om ung döende man som skulle förlika sig med sitt öde och göra upp med livet. Vi förväntade oss en fin orsak att böla ohämmat. Icke sa Nicke. Första halvtimmen (timmen?) bestod av fransk bögporr. Jag stirrade rakt fram, undvek sorgfälligt att möta Dotrans blick medan jag febrilt och utan framgång kämpade för att inte rodna. Jag skulle ha varit sjukt obekväm med att titta på fransk bögporr även om jag varit mol allena i huset och i sällskap av min oskyldiga lilla flicka var det en ren pina. Det var minsann inga subtila antydningar om sexlivets fröjder och o-fröjder utan det var ståndet rätt i bild bara.

Vår TV syns rätt bra ut genom förnstret dessutom.

Dotrans telefon plingar till mitt upp i alltihopa. ”Put the kettle on, I’m coming over.” Skotsk grannpojke på väg. Jag kastar mig över fjärrkontrollen, trycker febrilt på alla knappar utan att få stopp på filmjäveln. Fransmannen fortsätter att sätta på ung dansk pojke på ett våldsamt sätt. My God, ABORT, ABORT!  När skotten kliver in i huset sitter vi hysteriska framför lyckligtvis blå TV-skärm.

Tur att vi har starka hjärtan.

Undrar vem som får välja nästa film?