blogg.kalbo.nu

Jag har packat. Länge och noga tänkte jag. Mest på att det inte fick väga för mycket. 10 kg max. Så jag tänkte. Jag har ju sett Dotrans packningar, stora och tunga och då har hon ändå bara haft det nödvändigaste med.

När jag hade tänkt färdigt och packat i och mätt yttermåtten var det dags att väga. Bävande ställde jag ner ryggsäcken på vågen, kisade lite för jag vågade knappt titta och konstaterade: 2 1/2 kg. Tvåochetthalvt kilo. Sådärja. Vad vill jag mer packa ner nu då? Nästan vadsomhelst. Sju liter mjölk. Eller tre paket mjöl och en liten ost. Eller arton böcker. Jag får se.

Jag ska åka till Ungern i morgon. Umgås med goda vänner, dricka vin och måla. Dricka vin och måla hör ihop, alla stora konstnärer dricker vin både nu och då. Om jag dricker vin titt som tätt har jag i alla fall uppfyllt 50% av konstnärskraven. Det är nog ungefär vid den procentsatsen det stannar. Dessutom dricker alla stora konstnärer rödvin. Och om jag dricker rödvin får jag räserbajs, så jag håller mig till det vita. Det är inte lika konstnärligt.

Jag har varit onormalt cool inför resan, med tanke på att jag inte så särskilt ofta överger familjen och tar ett flyg utomledes. Tills igår, ungefär. Då kom jag på att jag borde packa och provväga och tvätta och skriva ut biljetter och planera tidsåtgång så jag inte missar flyget och skriva listor till djurvakterna och raka benen och leta reda på en lagom stor ryggsäck och torka tvätten med en hårblås och växla pengar och köpa eget hårvax, för jag får inte ta med mig sonens, och skära till akvarellpapper och att jag borde vara nervös. Det gick sådär. Nervös blev jag inte, men stresshetsig och fick inte hälften gjort fast jag for runt som en fis i en påse. Så idag måste jag.

För imorgon efter jobbet bär det iväg!

Städlusten faller på. Det händer ju inte så himla ofta, så det är bäst att agera kvickt. Såååå, var? Var? Det finns ju en del ställen att välja på.

Stallet. Det verkar viktigt, för närsomhelst är det höst på riktigt och Bakkeman vill sova inomhus på nätterna. Då måste det vara städat där. Dessutom får jag bränna saker när jag städar stallet. Det händer liksom inte när jag städar toaletten. Möjligtvis får jag spola ner hårstråna som fastnat i duschutflödessilen då. Det är inte alls lika spännande.

Jag gillar att elda lite. Snart kan jag elda i köksspisen också. Jag har inte satt på golvvärmen i hallen med flit, för att det ska bli lite rått härinne när jag ställer mina blöta stövlar innanför dörren och jag ska få en anledning att elda. Ibland försöker jag smygelda på sommaren, men då får min familj hets och sitter vid matbordet i bara, svettiga överkroppar flitigt klagandes på värmen och tar inte alls mina argument om rå luft och drag runt fötterna på allvar. Jag är faktiskt rätt missförstådd när det gäller eldningen. En del familjemedlemmar påstår rentav att det var mitt fel att veden tog slut på vårvintern.

Nu, nu måste jag skynda mig innan städlusten faller av igen.

Rätt misslyckad är vad jag är. Sådär halvfailad liksom. Jag ska bevisa det.

För det första är mina byxor slut. Precis som en tom chipspåse när dipskålen är halvfylld fortfarande. Benen är ju kvar, skapligt hårfria dessutom, annars kunde jag haft nytta av pälsen för en gångs skull.

För det andra cyklar jag inte till jobbet. Jag hade ju laddat för det och tänkt att första jobbveckan skulle passa ypperligt att kolla orken och klocka tider. För alla andra veckor är det som viktigt att komma i tid. Första veckan är det ingen som är beroende av mig. Men har jag cyklat? Icke! Inte nog med att jag är byxlös, jag är lat också.

För det tredje är jag glömsk och disträ. Två pizzabitar hade jag sparat och förpackat för att ha till lunch idag. De åkte jag ifrån. Så då fick jag lov att äta yoghurt och macka som jag köpte i måndags och har ätit varje dag sen dess. När jag hade en tugga kvar på mackan reagerade jag på att det smakade lite konstigt. Diskmedel, typ. Det var för att brödet hade möglat.

Inte nog med att jag är byxlös och lat, jag är smaklös också.

 Ny, är vad jag är. Nya stallskor, nya arbetshandskar, ny HellyHansen. En blå, precis som förr i tiden. Fast ändå inte, för den här har fickor med dragkedjor och huva. Det är ju lite patetiskt att bli så nöjd med livet bara för att jag har en ny HellyHansen, men så är det. Ändå värre är det att jag skulle vilja ha en FjällrävenKånken. På min tonårstid var det förenat med döden att ha en Kånken. Tråk- och mesdöden. Bara scouterna och naturmupparna hade en Kånken.

 Jag ska bekämpa suget efter en Kånken, för kanske betyder det att jag närmar mig tråk- och mesdöden i smyg. Eller att jag är en naturmupp. Gudbevaremig.

 Så har jag klippt mig också. Jag klippte av allt trassel helt enkelt. Det blev inte så mycket kvar. Ett par centimeter bara, på de längsta ställena. Inte en enda tova har jag. Inte nog med att jag är ny, jag är nöjd också. Mitt bitchiga inre syns liksom utan på nu. Så behöver ingen ta miste. Det är ju bra. Varudeklarerat.

 Och om någon råkar hitta mig i skogen måste det stå klart att någon naturmupp, det är jag inte. Bitchmupp, möjligtvis.

 Upp klockan åtta, pigg och rask. Bara för att upptäcka att kräftburken som jag ställde på köksbänken igår kväll för upptining var trasig. Litervis med kräftspad låg inte längre inuti burken. Ligger kräftspad i burkar egentligen? Eller sitter spadet? Står? Hur vet man i vilken form kräftspad befinner sig i?

 Nåja, kräftspadet befann sig nu uppsugen av Svensk Jakt, Knasen, filmerna från LoveFilm, ett pyttelitet hörn av datorn och i utfluten form på en del andra ställen. Till exempel sammanställningen av labradorens veterinärräkningar. Som tur var hade jag tagit upp två burkar och nu fick de båda burkarnas kräftor samsas i den ena burkens spad. För jag gillar inte torra kräftor. En del kräftor var ändå väl torra nu ikväll, så jag fick kompensera det med snaps.

 Sorgligt. Inte det att jag inte gillar snaps. Men vi hade inte så mycket öl hemma, och som den snälla hustru jag är lämnade jag ölen till den nyss hemkomne maken. Och öl och snaps går så väl ihop. Vin och snaps är lite mer…. fritänkande. Jag provade det ikväll. Att fritänka. Det funkade. Jag tog ett gäng kräftor, lite snaps, mera kräftor, bröd, vin, sen många kräftor, lite snaps osv. Hemligheten är att inte låta snapsen krocka med vinet till något pris.

 Och nu är jag ganska nöjd, så det verkar fungera.

 I morse hittade jag tre tonårspojkar i vardagsrummet. Det stack upp fötter på armstöden och det stack ut armbågar på soffbordet. På ett armstöd var det inga fötter utan ett par knotiga knän, fötterna hängde ledset ner med tårna mot golvet. Täcken och kuddar låg virrvarrigt här och där över deras kroppar. En tonåring hade placerat sig på en madrass ovanpå en kista som jag brukar förvara sängkläder i . Den är nog en meter lång i alla fall. Tonåringen är två.

 Jag satte på kaffe jättehögt och hällde i hundmat i de rostfria hundskålarna sakta från hög höjd och laddade om diskmaskinen ljudligt. Det enda som hände var att huvudena försvann och att det kom fram mer knotiga kroppsdelar utan öron på.

 Jag gav upp och gjorde nästan ljudlösa saker som att lösa korsord och måla fönster. När de omsider kvicknade till ställde jag den helt rimliga frågan varför i hela friden de låg där och inte i sängar och bäddsoffor i Sonens rum? Som ligger längst in i huset och har en dörr att stänga?

 Nä, för de orkade inte gå upp för trappan.

 De är stora, små, runda, toppiga, släta, veckade, beiga, gröna, bruna. Och varför skulle de vara likformade och normala när inget annat är det på den här gården? Vi är också stora, små, runda, toppiga, släta, veckade, beiga, gröna och bruna.

 Och nu kan ni ägna er åt att lista ut vem som är vem… Och kom inte och påstå att det är jag som är veckig! Fast lite väck kanske.

 Tillbaka på ruta ett alltså.

 Jag går stillsamt in i vardagsrummet, där Sonen med Kusin huserar. KusinVitamin har somnat i soffan med ansiktet i farlig närhet av labradorens rumpa. Det reflekterar jag över, eftersom labradoren äter penicillin för tillfället och det kan ju vem som helst bli bökig i magen av. Kanske sover han inte, kanske är han medvetslös och gasförgiftad. Jag flinar lite tyst åt hunden. Hon flinar tillbaka. Med svansen. I ansiktet på Kusinen.

 Han ser lätt sur ut och vänder sig mot väggen när Sonen, jag och labradoren okänsligt garvar.

 Jag har tagit itu med mitt eftersatta växthus. Det var ingen lätt uppgift. Sista veckan har jag fått åla mig in mellan lianerna för att hämta gurkor och en och annan tomat. Pumporna är överallt och en liten försiktig vattenmelon sväller ut i ett hörn. Nu tog jag i alla fall macheten, trotsade giftormarna och återtog åtminstone mittgången.

 En timme tog det och trots att regnet strilade ner hela tiden kom jag ut därifrån genomsvettig med stripigt hår och galen blick. Lite som Rambo. Fast gladare. Jag har aldrig sett Rambo le ens, tror jag. Fast svettig är han, med stripigt hår. Jag var min egen version på Rambo. Nästa gång ska jag ha pannband.

Giftormarna hängde jag som troféer i bältet, men den lila grodan skonade jag. Mesigt, jag vet, men jag saknar min växthuspadda och en lila groda är till lite tröst ändå.