blogg.kalbo.nu

 Igår försökte jag starta en ny trend på jobbet. Jag gick redan på morgonen in för at se helig ut. En alert arbetskamrat noterade detta direkt och dagens namn blev SanktÅsa. Vilket osökt för in tanken på en väninna till Dotran som vid ett minnesvärt tillfälle påstod att hon var född i en kyrka och raskt omdöptes till SanktHanna. Nåväl, trenden dog ut under förmiddagen i brist på näring. Inte för att de inte försökte se heliga ut! Mest såg de ut som de var skitnödiga eller hade nackspärr.

 Idag har vi ett annat tema som verkar passa bättre. Att se arg ut. Det var en stark inledning redan vid åttatiden med Rynkad Panna, Hopknipt Mun och Korslagda  Armar på en och samma person. Den sammanbitna minen riktades inte som man kan tro mot ett bångstyrigt barn, utan mot Oldisen på jobbet. Nu är jag kanske ute på tunn is, åldersbestämmning av tanter är vanskligt, men hon är i alla fall den enda med barnbarn… Rynkade Pannan förnekade att hon var arg och motiverade det med att hon bara var bekymrad. Men nu var trenden startad! Oldisen svarade en stund senare med att blänga så hårt på mig (!) att jag vacklade in i väggen. Kanhända visste hon att jag tänkte kalla henne oldie? Det är lite spooky eftersom jag kom på det nu… Ska fråga i morgon.

 Första rasten lämnade Nygamla arbetskamraten sitt bidrag. Hon hade tagit det hela ett steg längre och gett sig på en liten ”oskyldig” flicka. Vi andra missade förstås själva föreställningen och fick nöja oss med en målande beskrivning, levandegjord med gester och dramatiseringar. Överstemyran hade en jämn och fin förmiddag med att vara lika delar Tvärbister och Asgarvande. Det är förstås hennes naturliga uttryckssätt, men idag tycker jag hon klarade pendlingen ovanligt bra! En liten rar pojke plockade upp tråden och klippte i rask följd till en Fröken och två kompisar vilket resulterade i ytterligare en Extrembister Min med tillhörande Ryckiga Rörelser från en i vanliga fall gladlynt och fnittrig Ungfröken.

 Vid våld går i alla fall gränsen och nu hade vi kommit till den punkt då trenden måste vändas. Medan vi andra funderade på dilemmat skred Nygamla till handling. Med en hurtig min skulle hon lyfta upp en liten pojke på en högre stol, men ställde sig samtidigt på hans byxor som blev kvar i golvhöjd… Resåren i kalsongerna satt bra som tur var. Jag vet inte om hysteriskt skrattande på lärarrummet är godkänt beteende av vuxna, men det var ett bra initiativ och det vände ju onekligen trenden. Sådärja.

 Vi har ett Spöke i Kalbo. Jag menar ett riktigt, jag är endast ett spökwannabe. Vi har ju anat det länge, men nu är det i stort sett bevisat. Namnet på huset, Listonhill, kräver ju ett husspöke för övrigt. Det har varit små antydningar ett tag nu, någon knackar på dörren och när man öppnar är ingen där. Vissa gånger är det förstås de små brorsbarnen som spökar, men andra gånger är det uteslutet. Hm.

 Saker försvinner och dyker upp igen. Sonens kalsonger till exempel… Han står där drypande våt efter duschen och ropar: ”Mamma, jag har inga kalsonger!!!!” Den typiska svarsrepliken är förstås: ” Har du tittat i kalsongskåpet?” Gissa vad svaret blir? Dock, jag behöver bara gå dit så uppenbarar sig flera par… Spooky….. brrr. Jag ska inte trötta ut er med liknande exempel där övriga familjemedlemmar ingår, men ni kan säkert tänka er.

 Den här veckan har Spöket stängt av en kaffebryggare som jag glömt på, för jag kan väl inte ha gjort det själv? Vidare har han/hon (eller det?) öppnat skåpsluckorna i köket medan jag var på jobbet. Vi kan väl inte gärna ha öppnat dem på morgonen, inte stängt dem igen och dessutom ha missat det innan vi åkte hemifrån? Eller? Det mest mystiska som hänt är förstås duschen..! Familjefadern duschade, gjorde sig i ordning, dotran sprang som vanligt in och ut ur badrummet under tiden. (Badrummet är samlingsplats nummer två i vårat hus.) En halvtimme eller mer efter att de gått därifrån upptäckte hon att duschen stod på… Glömde han att stänga av den eller???? Det är nästan mer skrämmande än ett spöke.

 När jag nu tänker efter finns det mycket som kan förklaras med att det spökar här. Jag behöver inte ta ansvar för knäppa saker som händer här i huset hädanefter, det är naturligtvis Spöket… Jag har inte riktigt tänkt igenom det än, men jag tror att det känns bättre att ha ett Spöke än att erkänna att vi är tokiga på riktigt.

 Jag fryser. Det är kallt ute och det är kallt inne. Jag har på mig: strumpor, duntofflor, långkalsonger, trosor, byxor, BH (vadderad), linne, långärmad tröja, kofta och väst med fleecefoder. Kort sagt: jag ser ut som en michelingubbe! Nu har jag förstås eldat i några timmar och på termometern står det inte ”svinkallt” längre utan ”fesljummet”. Det hjälper inte, för jag vet att det är kallt. Hela jag vill gå och vira in mig i täcket och gå i ide meddesamma.

 Nu ser inte min kväll ut så, jag måste åka till Hålan och gå på möte. Varför säger man alltid ja till möten och åtaganden som ligger ett par veckor framåt i tiden? JAG ÅNGRAR MIG! Dessutom ligger termobyxorna på jobbet. Ja, jag vet, man har inte såna i stan. Men jag är från landet och dessutom tant om ett litet år. Då får jag göra som jag vill. Nästa år. Nu får jag nöja mig med att ha långkalsonger av ylle, som inte syns, och en jättelång halsduk, som är typ trendig. Så vitt jag kan bedöma. Måste dra nu! Undrar om Dotran känns vid mig om jag tar lovvikavättemössan?