blogg.kalbo.nu

 Vi har en liten paus i arbetet. Steker ägg, fixar mackor och kyler öl. Det blir förstås vatten till gubben, inget alkoholhaltigt före klockan sex. Dessutom är vi helt överens om att dagens arbete kvalificerar för ett kryss i tränings-schemat. Det är asjobbigt! Vi är svettiga och kommer garanterat att få träningsvärk.

 Vi kör in jord till växthuset. Förra sommaren räknade min far ut att vi behöver köra in 60 skottkärror jord. Idag ändrade han raskt uträkningen till 200 kärror. Sen gick han.

 Det är mycket på gång idag, Lillebror har nedlagt sitt första jaktbyte (då har jag inte räknat med hans fru.) Vapnet var en grävmaskin och bytet en sork. Det hela avlöpte väl och vi har förevigat händelsen, beviset lägger vi ut på växthussidan.

 Nåväl, nu verkar det som rasten är slut, bäst att hänga på. Man vill ju inte bli kallad lat.

 Träningsuppdatering?

-Kan inte du skriva, frågade jag maken.

-Njä, tvekade han. Jag kommer inte på något roligt.

Roligt? Det måste väl inte vara roligt direkt.

-Nä, men det måste ju vinklas till min fördel, blev svaret. 

Roligt? Det går ju skitdåligt och det tycker ni antagligen är apkul i sig. Det vill säga; två av oss tränar, den ena mer än den andra, och två av oss ligger framför TV:n och degar. Det roliga är väl att det inte går att avgöra vem som gör vilket med en okulär besiktning. Inte heller vågen ger någon vägledning i frågan. Nåja, det är ju halva tiden kvar och kanske lönar sig fliten till sist. I annat fall ska i alla fall jag ligga i hängmattan och välla över hela sommaren!

 JAG HATAR SOMMARTID! Det är ett onödigt, imbecillt, idiotiskt, meningslöst, och okänsligt påhitt. Det har nu gått fyra dagar och jag vet att min kropp och själ behöver fyra månader till på sig för att komma i fas. Det känns tröstlöst. Ja, jag har hört det förut: det blir ju ljusare. HA! Solen går upp och ned efter eget huvud, eller Moder Jords, och inte efter något som kallas tid som människan har hittat på. Jag hatar också att jag är tvungen att bry mig om tiden, men det är jag ju med jobbtider, hämta-vid-bussen-tider, lägga-sig-på kvällen-för-att-orka-upp-på-morgonen-tider och andra tider. När jag blir pensionär eller miljonär ska jag ta av mig klockan och gå efter mitt eget, eller Moder Jords, huvud. Fram till dess ska jag lida.

 Till råga på allt vet jag vad som väntar två månader efter att jag ställt om. Vintertid. JAG HATAR VINTERTID! Jo, jag har hört det också: vi får ju en extra timma. Får en timma? Kan man ge bort tid? Solen går som vanligt upp och ned och livet rullar på. Kommer jag att leva en extra timma då? Tänk om jag ska dö i utdragna plågor när jag är hundra år. Vill jag ha alla dessa extra timmar då? Men det är klart, blir jag hundra har jag varit pensionär i 35 år och levt utan klocktid så det kanske reder sig. Om jag inte blir miljonär först.

I två veckor har jag haft en slav på jobbet. Som slav måste jag säga att han var värdelös, han lydde inte varje befallning blint. Ibland kom han på före mig vad som behövdes och gjorde det innan jag hann öppna munnen. Attans, en del grejer var riktigt intelligenta och jag hade gärna tagit åt mig äran själv. Ibland gav jag honom puckade befallningar och dem sket han i. En duktig slav hade gjort dem bara.

 Han har en fått en liten fan-club bestående av dyrkande sex- sju- och åttaåringar. Tjejdelen har suttit av lektionerna med öppen mun och kosse-ögon. På rasterna har de i fnittrande och surrande klasar hängt på honom. Termo- och galonbyxorna har lyst med sin frånvaro, i gengäld har det glittrat både här och där. Redan i slutet av förra veckan började killarnas kepsar täckas av huvan på deras tröjor. I mitten av denna vecka försökte en liten hoppfull åttaåring åka med sin mamma till stan med bara kalsongerna på rumpan och byxlinningen nedanför. Och ett läderskärp i knävecken. Hela konkarongen åkte upp illa kvickt medan mamman i opedagogiska ordalag förklarade skillnaden mellan hennes lilla gosse och andra mammors tonåringar.

 Jag går nu och hoppas på att lite av stjärnglansen ska falla på mig nästa vecka, när slaven återgått till sitt oglamourösa liv som femtonåring på en grå högstadieskola. Kanske kan jag glassa mig igenom veckan genom att droppa detaljer om idolen, såsom skostorlek och favoritglass. Mot små tjänster såsom att öppna dörren och hämta kaffe ska jag förklara skillnaden på två- och treradiga nitbälten. Som ett eller två ess i rockärmen har jag all info om kalsongmodeller och mönster, har jag tur klarar jag mig ända (!) fram till påsklovet!

 Att gnälla över vädret är meningslöst. Det är inget jag ödslar energi på. Så idag vill jag bara tala om att om vi haft fåren kvar hade de lammat nu. Snöslask, blåst och kyla i kombination är illa för nyfödda lamm. Det tog de aldrig någon hänsyn till utan de skulle promt komma till världen under dessa förutsättningar. Tuffa små krabater. Om vi hade haft fåren kvar hade jag sedan i söndags suttit i en fårhage, iklädd scooteroverall, och väntat. På fosterhinnor, lamm och moderkakor. På råmjölk och att de skulle resa sig på sina långa och vingliga ben. Sedan på att de skulle skilja på fram och bak på en ullig fårmamma och dessutom hitta en spene.

 Nu sitter jag i stället på min favoritplats, vid köksbordet, med en kopp kaffe, datorn (och en bok på lut, Män som hatar kvinnor – Stieg Larsson), brasa i köksspisen och raggsockor på. Och konstaterar att jag hellre suttit i fårhagen.

 Jag har fått fler klagomål den här veckan från bråckolimannen. Han var nämligen stött över att jag inte tänkt på honom i jakten efter ett by-original. Hm. Av godhet nämnde jag inte denna självklara kandidat till posten. Jag tänkte att han skulle få glädjas över att vara den självklart normala stöttepelaren i familjen. Den som varsamt leder oss in på rätt spår när vi blommar ut i muppighet. Som ser till att vi inte skämmer ut oss offentligt alltför ofta. Men nej, denna omtanke uppskattades inte. Så nu tar vi alla en minut att tyst sitta och bara tänka på hans udda sidor.

 Ok, en minut räckte inte för mig heller.   

 Det inkom klagomål idag från bråckolimannen. Nej, det är inte felstavat, den kan ni fundera över en stund… Klagomålets grund var att jag inte bloggat på flera dagar. – Nä, inte du heller, gick jag genast i försvar. – Jag har inget att skriva om, blev svaret. ”Jag har inget”, det han jag ju hört (och sagt) förut. Den vanligaste måste ju vara från ett barn, med en viss gnällfaktor i rösten: – Jag har inget att gööööra! Nähä? Vad sägs om att leka? Rita? Gå ut? Cykla? Barnet ifråga kanske funderar en stund och kommer sen fram till något helt omöjligt, typ fjällvandring.

 Nej, jag ändrar mig, det vanligaste är: – Jag har inget att ta på mig! Det uttalandet kommer gärna tio minuter innan bussen går, festen börjar, gästerna kommer…

 Det uttalandet är tätt följt av: – Jag har inga rena kalsonger. Det kan faktiskt vara helt sant och resulterar ibland i att främmande svägerskor får fri tillgång till ansaknad-av-kalsong-kontroll inpå bara skinnet. Gärna på julafton och inför åldrande släktingar.

 – Jag har inget att läsa, brukar jag klaga, med huvudet i bokhyllan. Gärna i mammas och pappas där det förutom vanliga böcker även finns böcker jag aldrig läst förut.

 – Det finns inget att äta, brukar det höras från skafferi och kylskåp. Det betyder: det finns ingen choklad, inga kakor, ingen glass, inga chips…

 Ett mycket frekvent påstående i detta hus är – Jag har inga läxor. En luttrad moder vet att det kan betyda allt från att ungen faktiskt inga läxor har till två prov, ett skriftligt och ett muntligt läxförhör redan i morgon. Plus en inlämningsuppgift. Och bokrecension.  

– Jag har ingen aning, känns som en bra beskrivning av läget…

 Idag har jag gjort två saker som jag aldrig gjort förut. Det ena är att jag varit på kräftskiva i mars. Vanligtvis äter jag kräftor i augusti, kanske september. En gång åt jag kräftor som förrätt på nyårsafton. Det var min trendbrytande mor som bjöd på det. I mars smakade de väldigt gott!

Det andra är att jag för första gången i mitt vuxna liv, och det har hållit på ett tag nu, har ätit kräftor utan att dricka öl. Eller snaps. Det är en trendbrytning som heter duga! Det har hänt att jag druckit både öl och snaps utan kräftor, men jag har sett det som en omöjlighet att göra tvärtom. Det var det också, så nu sitter jag i hemmets lugna vrå, efter att ha samlat ihop min familj och motat hem allihop, och njuter av en öl… Som morfar brukar säga: det ska ju ändå blandas i magen. Han syftar naturligtvis inte på att försöka blanda in en öl i kräftorna sent omsider, det är min alldeles egna lilla tolkning.

 Idag, på Internationella Kvinnodagen, fyller min lilla bror år. Betyder det att han är Guds gåva till kvinnorna eller att han är en riktig fjolla? Det tål att tänkas på.

 Aha, det finns en människa som inte bor i Kalbo, men ändå känner till byn! Det kommer lite som en chock för mig, jag trodde att vi var helt hemliga. Kan vi bo kvar nu, när vi har hamnar så centralt? Visserligen ligger vårt hus i Kalbo Centrum och jag borde vara beredd på att bli upptäckt förr eller senare, men ändå..! Världens blickar vänds mot oss. Byn kanske gör som Haen Maern och drar sig tillbaka..?

 Nu känner jag pressen att presentera ett by-original redan till sommaren. Som ni redan vet är det ett av mina långsiktiga mål att bli ett original, men jag är inte riktigt där än. (Haha, lustigkurrar, jag kan redan höra kommentarerna) Ni får säga vad ni vill, jag måste bli mycket muppigare för att klassas som äkta original. Jag jobbar på det.

  Ja, det finns ju andra kandidater också, kanske pappa kan..? Eller svägerskan? Hon kan i alla fall svära ordentligt på finska, en bedrift i sig. Visserligen har hon finskt påbrå men jag tycker ändå att det räknas. En trettitreårig lillebror som är världsbäst på att baka kaffebröd, duger det? Tonåringarna i familjen måste definitivt växa till sig, men där finns det goda anlag! De är redan konstigare än genomsnittet, så jag hyser gott hopp. Mmm, jag måste nog klura lite på det här. Återkommer.