blogg.kalbo.nu

Min (hittills) ohängde son har haft en näradödenupplevelse idag. Han märkte inget själv, men tro mig- han var nära döden.

  Jag ska berätta om min dag för er. Jag vaknade med ett ryck, ni vet: svettig och med känslan av att något är fel. Det var det också. Klockan stod på 11.53. Herregud! Jag insåg efter bara några sekunder att det var omöjligt, men hon var iallafall inte halv sex. Hon var fem i sex. Vilket inte var någon katastrof, men närapå. Taxi, Linköping och andra petitesser. Retfullt nog åkte taxin snabbaste och rakaste vägen vilket innebär att vi kom fram nästan en timme för tidigt. Jaa, det är ju bättre än för sent. Och jag glömde plånboken. Ingen katastrof det heller, men det är retligt att inte ens ha två kronor till kaffeautomaten…

 Efter träningen som var slut klockan tolv blev det taxi, byte, förseningar och väntetid. Klockan ett åkte vi förbi femtio meter från träningslokalen vi varit i en timme tidigare, på väg hem.  Hungriga och trötta. Det går att sova i taxibilar, men det är svårt utan att snarka.

 Äntligen satt jag i min Opel, på väg hem. Senare än jag borde, hundarna var säkert kissnödiga och jag var väldigt kaffenödig. Nästan hemma ringer den ohängde och ber om att bli hämtad vid tre-bussen. Så jag kutar in och sätter på kaffe, ut med hundarna och ivääääg.

Men. Bussen stannar och släpper av en artonårig tjej. Endast. Förvirrad står jag och knappar på telefonen. Varför ringde han inte om han missade bussen? Han kanske sover (snarkar?) på bussen. DÅ ÅKER HAN FÖRBI!!!!!! Då hade han en näradödenupplevelse. Det var tur för honom att han satt i en liten buss på väg ifrån mig. Det räddade livet på honom.

 Jag ska inte gå in på närmare detaljer om fortsättningen, men jag kan tala om att efter två muggar kaffe planterade jag resten av alla plantor, bar vatten och vattnade, ansade kanter, rensade ogräs, tog hand om katter och hästar, diskade, dammsög och torkade golv. Sedan var klockan halv sex och jag var beredd att äta.

 Och det satte fart på sonens läxläsande. Han har fått extremt mycket gjort i kväll. Det kommer även göra hans ben starka och musklösa. Det är iallafall en åtta-nio kilometer att gå från bussen. Jag tror att det inte ens tar en och en halv timme för honom.

 Hot&Spicy chips. För att man inte borde äta dem och jag ääälskar att vara lite olydig. Det ligger i min natur att göra ”tvärtom”. Och de är goda.

Tomatplantor.  För att doften av dem förvarnar om smaken månader i förväg.

Deodorant. För att jag är arbetsskygg och hatar att svettas. Om jag ändå måste bli svettig hindrar det odören genast däckar mig.

Min bärbara dator med trådlöst bredband. För att uppkoppling saknades i fredags. Man saknar inte kon förräns båset är tomt. Och jag kan kolla på CSI medans jag bloggar. Och MSN:ar med ”extrabarnet”. Och kollar tågtider och priser. I soffhörnet.

Böcker. För möjligheten att komma till andra världar och leva andra liv. En stund.

Levande ljus. För att de lever.

Stora granar. För att de lever. Och luktar gott.

Träningsbyxor. För att de har resår i midjan.

Mopeder. För utsikten att sonen kan sköta sitt åkande hit och dit på dumma tider själv. Om endast ett litet år.

Choklad. För att chipsen är slut.

 När vi kom hem från den STORA världen (i Gunsta är det någon som ens vet var DET ligger?) hade kissemissungarna minsann flyttat hemifrån. Tyckte, precis som tonåringar misstänker jag, att de blivit stora. De hade flyttat knappt en meter och nya stället var precis framför den tvättkorg de föddes i. Där låg de och såg malliga ut. Om de tog några steg åt sidan hade de utsikt över STORA världen, stallgolvet. Förvånat stack de fram huvudena och blinkade mot lysröret i taket. För att raskt dra sig tillbaka, pipandes efter Selma. Som i sin tur var tvungen att springa dit och samla ihop ungskocken till den rätta gropen i höet.

 Idag tog de nästa steg. Det var att gömma sig och fnissande sitta och titta när jag letade efter dem. Jag sökte på alla möjliga ställen, på höbalar och under matskålar, och hittade endast en liten grå krake som resolut satte sig på min fot så jag var tvungen att vara stilla. Förmodligen hittade jag inte ens den, utan den var nog framskickad av de andra. Då kom Semmelgumman till min undsättning och kallade på dem. Lite slokörat men flinandes åt mitt håll kom de fram på rad. Tur för dem att de är så bedårande och att de gnager så charmfullt på mig. De har klös med stil helt enkelt!

 När jag vaknade kvart i sex visste jag inte om jag dött under natten. Det var en möjlighet eftersom jag inte kunde öppna ögonen. Det gick dåligt att gå också. Jag hasade mig fram på ett spöklikt sätt och det ät ju en klassisk varningssignal. Död eller levande? Knivig fråga.

 Klockan sex stod det klart- jag lever. Då gick jag nerför backen bakom Tomtens Hus, med en häst i ena handen och en liten terrier i andra. Vallhunden gick bakom hästen och hjälpte till och labradoren framför och visade vägen. Lite längre fram gick dotran med stora hästen, man såg dem lite som i ett dis eftersom solen inte kommit över skogskanten än. Mycket bättre än så blir det inte och det måste kallas nära-livet-upplevelse.

 Jag har fått den riktiga melodifestivalkänslan! Jag lyckades se alla låtar den här gången. Det hände inget akut med ungar (de är för stora för akuta små problem och de tillbringade kvällen hemma), djur (typ att någon ska få ungar eller kolik eller rymningar), ingen ringde (”nej, du stör inte, jag skulle ändå inte…”) och jag hade inte fastnat i en bok eller med ett sudoku eller så. Låtarna var väl som de brukar vara, jag kommer ju aldrig ihåg hur de låter. Däremot kommer jag ihåg att hon som hade den där snygga klänningen och såg lite muppig ut var bra. Eller att han med velourdressen var pinsam. På slutet blev ögonen lite grusiga, men det gick vägen.

 Mellanspelet piggade upp, jag sade både ah och oh och en gång drog jag efter andan så det blev vakuum i rummet. Omröstningen gick inte bra. Jag blev trött och ville blunda lite men varje gång jag försökte sjöng fem stollar i mitt vardagsrum en irriterande liten sång och viftade upp och ner med raka armar. Om jag kisade lite med ögonen såg det ut som de hade virat aluminiumfolie till små mössor, men det var en synvilla.  

 Och rätt låt vann! Tror jag. Hon såg rar och personlig ut och kunde sjunga. Ingen stylad docka. Sedan hände det! Melodifestivalkänslan uppfyllde mig! Efteråt, mitt i allén, stretandes med en kopplad terrier, stirrandes i mörkret efter två okopplade svarta vovvar (väldigt oglamouröst) kom Vinden! Rakt emot mig. Mitt hår var utsläppt och det flaxade bakåt, precis som i melodifestivalen! Och nu vet jag hur det känns att stå där, längst fram på scenen, efter tonartshöjningen, i själva finalen av låten när Vinden kommer.

 Om jag nu har smittat någon med min nästan dödliga förkylning (i måndags verkade aktiv dödshjälp inte ens behövas, passiv räckte nästan) vill jag dela med mig ett recept på botemedel i fyra steg:

• Tag en mellanlång dusch med mycket tvål.

• Tag på ordentliga kläder, slafsa för guds skull inte runt i fläckiga pyjamasar utan BH, och absolut inte koftan från igår, den har fläckar på magen.

• Sök reda på en kull kattungar och lägg minst fyra stycken i famnen och låt verka en halvtimme.

• Tag sedan en häst, sätt dig i kvällssolen på en vedtrave och låt hästen beta.

Och vips! Så har Ork och Energi återinträtt i ditt liv.

 Jag ligger i soffan i sällskap med en några dagar gammal förkylning. Om jag ska säga något positivt om den så är det just det att jag får ligga här i soffan. Med kuddar, täcken, dator, sudoku och värmande omslag, jag menar hundar, på fötterna. Annars är den just inget att skryta med. Den gör att jag svettas, hostar, darrar, bajsar, snorar, tycker synd om mig och luktar illa. Det är ett hat/kärleksförhållande. Mest hat tror jag. Men å andra sidan- soffan är sköööön. Inte är jag hungrig heller, så kanske förkylningen kan åstadkomma vad inte träningen kunde..? Om det inte vore för väninnor med fikabröd. Och matlagande äkta män. Och avsaknaden av promenader längre än trettio meter. Ok, jag ska ta tag i mitt liv och masa mig ut i duschen för att råda bot på en av nackdelarna. Sedan ska jag själv laga maten och låta bli att krydda den så jag kan låta bli att äta upp den.

Har spenderat tid med mina kusinvitaminer idag. Atombomben, Mango o Lillan… Lillpluttan var i skolan igår o slog i huvudet. Nu är hon allmänt seg o dan, ena stunden skrattar hon för att nästa minut gråta. Smärre hjärnskakning blev det nog o tiden kan bara veta om hon fått men för livet eller inte. Eller snarare mera men än vad hon redan harJ

Dom fick också se min nya piercing i naveln idag, Moder Eriksson förvred ansiktet i inbillad smärta o frågade samtidigt hur mycket det kostade. Jag-vill-också-men-det-gör-nog-jätteont sorts uttryck. Saatana  perkele! Vill man vara fin får man lida pin eller vad heter det nu igen?!? Mandy stod en centimeter ifrån hålet o kisade på det sen sa hon: ”gör det inte ont att ha såna där överallt?” Eeh jaaa vad ska man säga?

Jag har latat mig idag o det betyder att jag går omkring i mjukisbyxor o tröja eller leggings o en stor   t-shirt (pappas). Idag var det andra alternativet som gällde … Detta innebär att om man tittar ordentligt så kan man se mina trosor igenom leggingsen. Självklart ser Antonpanton detta o säger: ”man kan se dina trosor genom dom där… Dom ser ut som kalsonger.” Eftersom syskonen kusin har svar på det mesta hann jag knappt fråga ”varför då” innan Mango stämde in:” jaaa för dom har blommor på sig.” Har killar blommiga kalsonger frågade jag. O båda svarade tvärsäkert: ”JA, för såna har Fille! Gröna med lite rött på.” Visserligen är det svårt att missa vilka kalsonger Fillepille har på sig eftersom det är det mesta man ser men att dom hade sån koll är ju lite skrämmandeJ

Frågan är bara vilket som ger mest men för livet? Hjärnskakning, piercingar eller att se sina kusiners underkläder?  

 Kan meddela att vi fått tio nytillskott (haha) i Kalbo idag. De snabbväxande gurkfröna, som jag inte snålade med, har dykt upp ur jorden som små mullvadar. Först ser man inte ens själva gurkgrodden, bara jorden som reser sig i en omvänd liten krater. Jag har hittills trott att uttrycket ”som ett skott” har med skjutvapen att göra, men nu tvekar jag. ”Frögurka” tyder ju på ohämmad förökning, men om man läser på fröpåsar och i växthusböcker verkar det ytterst komplicerat att få till lite gurkor. Dessa små frön måste i vart fall komma från en riktig frögurka.  Vilket skrämmer mig lite eftersom jag som sagt inte snålade. Hur ser min fönsterbräda ut i morgon??