Nu är råget moppat! Majsan, jag lider med dig som måste jobba TVÅ veckor till, men ”Snart arbete igen”, jag säger bara en sak: jag vet var din brevlåda bor!!!!!! Håna gärna den underbetalda, hårt arbetande och utmattande assistenten. Sparka gärna på den som ligger ner, och då menar jag av utmattning, inte i en hängmatta med en drink i handen. Det är nämligen så att MIN TID KOMMER! Då är det ”no mercy”!
Jag går nämligen i pension ett helt år före dig.
Jag längtar så förskräckligt efter semestern! Det är en vecka och tre dagar kvar, men det kunde lika gärna varit en månad och tre veckor. Känns det som. Det är inte det att mitt jobb är hemskt, det är bara långsamt. ”Alla andra” har sommarlov, mina arbetskamrater, mina barn, min mamma. Svägerskan är mammaledig. För att inte tala om pappa, han är pensionär! Märker ni att jag helt undviker de som fortfarande jobbar? Lömskt, jag vet.
Så jag lurar kroppen. Går upp en timme tidigare för att baka innan jobbet och sitta på verandan med en bok under tiden degen jäser. Låtsas att jag inte alls ska iväg lite senare. Funkar ganska bra. Går och lägger mig när jag är trött, istället för att gå och lägga mig lagom många timmar innan jag ska upp. Det betyder sju på kvällen eller halv ett på natten. Funkar tills väckarklockan ringer. Idag kom jag på det hittills bästa: ta ett halvt glas vin på kvällen, på glasverandan med växthusböckerna uppslagna. Gubben min påpekade vuxet att det är tisdag och jobb i morgon. Sedan hällde han upp ett helt glas vin och gjorde mig sällskap.
Dotran kom ut från duschen förut, utan att ha stylat håret. Hon ser jätteskojig ut då, för luggen är liksom klippt i ett ”V”, och ena sidan också. I vanliga fall syns det ju inte och med tanke på hur mycket vax och spray det går åt i detta hus är det inte konstigt.
Vi (jag) satt där och gjorde oss lite lustiga över frisyren när jag kom att tänka på en serie (eller film?) på TV där det är en rymdgubbe som har håret i en snibb i pannan. Lång mörk kille, ni kanske vet vem?
Sedan fastnade fnisset i halsen för jag mindes plötsligt att jag på 80-talet slaviskt följde en TV-serie som hette just ”V”. De var indelade i onda och goda, förstås, och den godaste av alla var född ond. Fick man reda på sent omsider om jag minns rätt. Och de hade vita dräkter som var jättebreda över axlarna (ja, det var ju trots allt 80-talet som sagt) och hade någon slags färgad kant från axlarna och ner mot midjan som formade ett knivskarpt V. Det anmärkningsvärda är att jag förutom den goda killen (eller vad han nu var?), som var född ond, bara kan dra mig till minnes en enda person till. Den ärkeonda kvinnan! Vad är det för fel på mig? Det fanns säkert en tvärgod Hjälte (Hjältinna)som jag hejade på! Eller trånade efter. Eller nåt.
Det minns jag icke dock. Bara den goda onda, som jag av någon anledning associerar med en groda, och den ärkeonda. Och exakt hur dräkterna såg ut…
Så var vi hemma igen, från ett helt uuuunderbart bröllop. Bruden var bedövande vacker, brudgummen var fantastiskt stilig, vi grät, båda sa ”ja”.
Jag kan faktiskt inte säga mer om det, jag blir bara pinsamt sentimental då. Ni som var med får tänka tillbaka själva och ni som inte var det … Ja, kom och dela en flaska vin med mig så går jag garanterat igång med målande beskrivningar!
I övrigt kan jag konstatera att jag är skrämmande hemmakär. Vi var borta över helgen och jag har tillbringat kvällen med att låta kattungar klättra runt på mig, snusa på varma (och våta) hästar och pyssla om tomatplantor. Till slut lade jag mig i soffan (lite trött..) med hundar till höger och vänster och låtsades läsa en bok, medan jag i själva verket bara njöt, och värmde fötterna.
Så var det där med bröllopspresent. I panik har vi fixat kostym och klänningar, skor och skjortor. Allt klart. MEN. Presenten. När jag frågade bruden själv för ett tag sen var det bara en sak hon ville ha. Sättpotatis. Jaha. Inte nog med att vi förmodligen skulle bli idiotförklarade, det är dessutom lite sent att peta ner potatisar nu. (Annars kanske..?) Färdig färskpotatis från affären känns lite oglamouröst.
En kattunge kanske, så blir det två flugor i en smäll. Men det är nog mer en present till Alfons och det är ju ändå inte han som ska firas. Kanske fyller han år eller nåt snart så kan jag ändå bli av med en..?
En hundpejl kan bli användbar. Den fästes på mannen när han ska ta en öl med gubbarna på kvarterskrogen. Dels kan hustrun se att han verkligen sitter där och häckar, dels kan hon få förvarning om när han är på hemväg. Då kan hon efter tycke, smak och humör ta fram brödkavel (undrar om de har någon?), ta på martyrminen, somna eller gå på promenad och nonchalant släntra hem tio minuter senare. Användningsområdena är obegränsade. Dock rekommenderas inte att använda den på frun själv, det inskränker på privatlivet.
Vi ska på bröllop. Det är ett väldigt lustigt ord när man tänker efter. Var kan det komma ifrån? Bröl-lopp. Mannen (tjuren) rusar brölande uppför kyrkgången. I iver, ilska eller bara ifrån sig? Jag vet inte. Brö-lopp. Det kan vara från nödåren när kvinnan fick slåss för att få köpa en enstaka brödkant till sitt svältande oäkta barn. Blev hon bara gift var brödfödan räddad. Br-öl-op. Mannen (eller kvinnan) fryser, värmer sig med en öl och en sup (OP´s). Upprepas detta ett antal gånger händer det att man oförhappandes vaknar upp helt gift. Bröl-opp. Syftar antingen på morgonen efter giftermålet då mannen väcker hustrun för att få frukost, eller på själva bröl-oppsnatten. Efter några välgångsskålar blir det kanske mera bröl än opp.