blogg.kalbo.nu

 Var går nu gränsen mellan klok och galen? Det är väl allmänt vedertaget att man är galen om man hör röster i sitt huvud. Fast om jag hör en liten tunn stämma som talar om för mig att jag genast måste göra en god gärning, är jag galen då? Lyssnar jag då och gör nåt riktigt snällt och klokt är jag kanske helt vansinnig. Fast är det så mycket klokare att slå dövörat till? Och om nu någonting i mig säger att jag på en gång måste gå ut i stallet, och jag gör det och fixar till det som inte var bra är jag väl komplett tokig. Fast är det så mycket förståndigare att låta bli?

 Det är nog bäst att försöka dölja det värsta. ”Jag råkade vara lite snäll av misstag.” ”Av en händelse strosade jag förbi hästarna i går morse klockan fyra.” Ja, så får det bli.

 Men jag fick reda på något äkta knäppt förut. Det finns faktiskt människor som hör hela låtar spelas upp i sina huvuden. Nu när jag vet det funderar jag på om det kanske är ganska vanligt till och med. Det finns människor i min omgivning som vickar med ena foten ibland, förmodligen stampar de takten till en inbillad melodi. Eller oförhappandes sjunger en stump, nu förstår jag att de ingår i kören. Eller är lätt tankspridda. Då är det ett litet rockband som drar av en låt därinne.  På en scen stor som en tändsticksask. Med ett trumset bestående av knapparna från fjärrkontrollen till TV:n. Gitarrer där strängarna är tappade hundhår från Ella. Och ett plektrum är ett fjäll från en mört som var så liten att han borde ha slängts tillbaka i sjön.

 Till slut har jag telefonen full av musik. Det finns en (wake me up) baksida med det. Jag har svårt att hålla tankarna på det jag ska/borde göra. (briiiing meee tooo liiiife) jag har lyckats sy ihop ärmen på (oh no won´t you step back girl) en tröja. Och sprätta upp magen på en annan. (aaaaoaaaoooaaaaooaa I´m sorry he´s mine) Där tog det stopp, och min teori är att jag inte kan (the stars was blowing trough you) tänka samtidigt som jag lyssnar. (say something) Jag borde faktiskt kunna ladda om diskmaskinen (please be gentle I`m still learning) , det kräver ju ingen tankeverksamhet direkt men det verkar omöjligt att gå omkring. (the last time we talked mr Smith you reduced me to tears) Hjärnan står still (before I`ve arrived) långa stunder. (I can see myself coming) Det går inget vidare att (come on take my haaaand) skriva heller, men jag ser hemskt (they say I`m psyco) upptagen ut. (come on)– (wake me up) —-(you can´t just leave me)—-Jag ger (frooooozen inside) upp. (briiiing meeeeeeee…..

 Jag har fem saker på att-göra-listan idag. Två har jag gjort- mat och hästar, en har jag delegerat- hämta Melker i Katrineholm, en håller jag på med- baka bröd och en har jag kvar. Lägga in musik på MP3:an i telefonen. Det är därför jag sitter här och bloggar. Jag kommer helt enkelt inte på hur man gör. Man skulle öppna lite hit och lite dit. Sen skulle man dra lite fram och tillbaka. Och hämta lite här och lite där. F-n också, det är bäst för mig att jag listar ut det snabbt, innan männen i familjen kommer hem. Det känns helt omöjligt att erkänna att jag inte minns hur man gör. Det erkände jag förra gången. Det var inte roligt.

 I princip vet jag hur det går till. Först fixar man allt i datorn sen pluggar man in telefonen och sen synkar man. Lätt som en plätt. Suck. Kanske kan jag erkänna för dotran att jag glömt allt väsentligt i frågan. Fast kanske inte, man ska inte ge dem ett övertag i onödan. Dessutom kan hon använda det till utpressning.  Nä, nu ska jag sluta blarra och sätta mig och se ut som jag vet vad jag gör. Och hoppas på att ingen läser det här innan jag vet vad jag gör. Då ska jag hävda att jag har vetat hela tiden…

 Så där ja! Nu är det bevisat, det jag alltid vetat. Vi är trendiga. Ni behöver inte ta mig på mitt ord, jag ska citera två meningar ur dagens NT.

  ”Men de riktigt trendiga människorna nöjer sig inte med att bara handla mat. De odlar grönsaker, jagar och plockar färska lingon och kantareller till den egenhändigt tillagade hjortsteken.”

 Vi är inte bonniga och småsnåla när vi planterar frön till allehanda grönsaker på våren, vi är trendiga. Vi är inte mordlystna, skjutglada galningar när vi jagar, vi är trendiga! Vi är inte fjällräven-nördiga skogstomtar när vi tar svamppåsen i fickan när vi är på väg till skogen, VI ÄR TRENDIGA! JAA! JAAAA!!!

 Som min pappa brukar säga: håller man fast vid något tillräckligt länge, blir man förr eller senare modern igen!

 Den här dagen har inte gått som på räls. Mera på krokiga stigar, med vindfällen och bäckar utan broar. Morgonen började med hästjakt. Fast när jag väl fick syn på henne motstod jag min mordiska impuls och ledde in henne i stallet. Där fick hon stå resten av dagen medan jag fixade till hagen med högspänningsledningar och små vättar som ska nypas om hon lämnar Hagen Centrum. Efter det var jag så sen att fick äta frukosten i duschen. 

 På jobbet råkade mitt ansvarsområde rymma, visserligen tillsammans med en fröken, men jag fick tillstå ungefär elva gånger att jag tappat bort honom. Och irra omkring med stirrig blick, det klär mig inte. Lite senare pratade jag med min lille elevs mamma och hon berättade att han var sjuk och hade feber när han kom hem. Det är ju sånt som händer, det är bara det att jag inte märkte nåt. Lite trött var han efter lunch, men jag sa typ ”gaska upp dig, pöjk” och flinade lite för att jag trodde att det var jobbigt att börja skolan igen… Okänsligt. 

 Nu har jag färgat håret på mina barn. Det blev lila, rött och svart. Dotran skulle ha lila och det blev det också. Fast inte inomhus, där är det rött. Eftersom vi var inomhus och skötte färgningen tog det en stund innan vi insåg att det var lite lyckat i alla fall. Sonen skulle ha svart med röda slingor och det blev det. Plus lite brunaktiga som bonus. Vi provade att färga lite extra röda efteråt, det har vi inte sett resultatet av än. Det kanske faller av. Och jag har klippt håret på min brorsdotter och målat hennes naglar blå. Jag vågade inte färga håret på henne också, när hennes mamma blir arg svär hon på finska. Jag blir lite rädd då. 

 För att avrunda dagen ska jag lägga mig i sängen och läsa och äta upp en halv chokladkaka. Om dagen fortsätter i denna anda kommer jag att gå upp tre kilo och få åtta finnar.

 I morgon träder vardagen in i våra liv. Då är det slut på föreläsningar, brandövningar, planeringar, schemaläggningar, plockaiordningar och kafferaster. Raster överhuvudtaget verkar det som. Nåja, första veckan är ju som den är och sedan får jag hoppas att vi kommit fram till rastandet. Jag tror att har mina arbetskamrater sett mig utan kaffepaus en vecka så kommer de i ren självbevarelsedrift ge mig det andra veckan. Jag blir rent grinig utan.

 Ätteläggarna börjar skolan på onsdag. Äntligen. Då ska det bli ordning och reda. Sista två veckorna tror jag att de har haft ett larmsystem; när jag kör in i Kalbo har de gått upp, när jag parkerar bilen har de öppnat dörrarna till verandorna och när jag kliver in sitter de här och försöker påskina att de har varit vakna sedan morgonen. Jag vet att det inte är sant, för de har inte ringt till jobbet överhuvudtaget med de vanliga frågorna: ”får vi ta bullarna?”, ”kan vi åka till badet när du kommer hem?”, ”vill du ha kaffe när kommer du hem?” och liknande. Det måste betyda att de har sovit. Jag kan väl aldrig tro att de har vuxit och blivit så självständiga att de kan ta sådana beslut själva..? Och kaffe har jag fått sätta på själv.

 Nu ska jag dock med ett skadeglatt flin vinka av dem när de går till bussen. Jag åker till jobbet två minuter efteråt, men jag ska ge sken av jag tar det helt lugnt och inte börjar på läääänge än.

 Som ni vet funderar jag lite på gammal vs ung. Till er som liksom jag längtar lite efter att växa mer har jag sammanställt några steg på vägen, när ni kommit till dessa stadier kan ni pusta ut lite och veta att ni är något närmare den åtråvärda titeln ”gammal”.

 När man tycker att det är jättebra att texten i sånghäftet på kräftskivan är i fet stil, annars ser man inte för glasögonen ligger kvar hemma.

 När man är smidig som en panter när man sätter sig på golvet, och smidig som en gråsten när man ska resa på sig igen.

 När man ber innerligt att det inte ska komma en andra nysning. Om man inte råkar nysa när man redan sitter på toan, då spelar det ingen roll.

 När man hatar sin nya mobiltelefon, för man kan inte ställa in den på ”ljudlös”. Och det kommer ta ett halvår innan man kommer på hur.

 När man inte gan gläppa på TV:n för det är omöjligt att räkna ut vilken kontroll som ska användas. Om man i smyg försöker får man skäll för att man gjort om alla inställningar på satelliten när man bara skulle ändra till tevefyraplus.

 När man faktiskt vill kolla på tevefyraplus.

 När man förlorat kontrollen över sina smygare och det var tionde gång oförhappandes blir en brakare.

 Ja, jag önskar en lycka till i ert strävande så ses vi där framme när som tidigast.

 Dotran har återvänt från didöda. Eller stan menar jag. På köksbänken ligger hela hennes packning. Tror jag. Allt verkar rent, så kanske ligger det en hel del i tvättkorgen också… Med tanke på mängden kläder som ligger på köksbänken verkar det som hon tänkt vara borta ett par veckor till. Kanske hade hon tänkt rymma, men ångrade sig. Väskan ligger bredvid, uppe på bänken förstås. Jag slås av tanken att det varit väldigt ordningsamt när hon var borta. Inte för att jag har märkt att hon på något vis skulle vara slarvigare än övriga familjen, tvärtom tror jag, men på något vis har huset fyllts på.

 Den slarvigaste av oss alla måste väl ändå vara sonen, men eftersom han mest ligger o trycker under sin sten på övervåningen märks det liksom inte. Förräns vi ska få främmande besök och jag går upp och kollar läget. Då får jag i regel hets och vägrar att laga mat eller betala ut månadspeng eller så tills det är någorlunda ordning igen. Får vi ofrämmande besök ger jag tusan i att kolla. Det kallas självbevarelsedrift.  

 Jag är trots stök och bök väldigt glad att ungkottarna fortfarande bor hemma och bara gästspelar borta. Jag tänker på dotrans kompis som plötsligt blivit ensambarn. Storebror råkade flytta hemifrån. Eländiga tanke, rätt som det är kan det hända vemsomhelst att barnen växt upp.

 Vi har varit på by-knytis. Eller grann-knytis egentligen, hela byn var inte bjudna. Jag tyckte grann-knytis räckte till, bara det blev en udda samling. Efter en kväll tillsammans kan jag säga att mina farhågor om att by-originalen är ett utdöende släkte kommit på skam. Det finns en god tillväxt.

 Det kom fram en udda sak när vi diskuterade möjligheten att ha en fest med hela byn. Det är inte bara jag som genom åren försökt räkna ut hur många bybor vi är här i Kalbo och det är inte bara jag som misslyckats. Det finns som ett motstånd att genomföra en sådan uträkning. Jag trodde att motståndet satt i mitt eget huvud, men nu undrar jag. Det kanske inte ens går att räkna efter. Kanske någon av byborna är förhäxad, så varje gång man kommer till den personen glömmer man vad man håller på med och går och hämtar ved. Det skulle kunna förklara varför vedförrådet ibland är onormalt välfyllt. Eller så finns det spökhus som syns ibland och ibland inte, så när man kommer till dem i sina beräkningar blir man förvirrad och måste räkna om. Till slut är man så försenad till jobbet att man inte hinner räkna färdigt. Och var börjar byn, var slutar den? Vilket håll är förresten början och vilket är slutet? Alla småvägar åt skogen, ska torpen på dem räknas? Ifall det bor någon där på sommaren kanske? Eller ifall de är inom ett bösshåll? Och sommarhusen då, de kanske ska räknas bort? Men om det bor några där halva året kanske de ska räknas med? Eller ifall huset är byggt på artonhundratalet?  Frågor, frågor, beslut, beslut. Jag räknar i morgon, nu går jag till skogen innan det mörknar.

 Ja Frasse, lite nyhetstorka är det nog här i Kalbo. Det mognade en tomat till, men jag gittes inte skriva om det. Jag klappade en katt. Klippte klorna på tre hundar. Jag var väldigt svettig också, sommarens varmaste (?) dagar precis när jag började jobba efter semestern, och jag hatar att svettas eftersom jag är arbetsskygg. Så jag orkade inte skriva om det heller. Efter jobbet i onsdags var jag tvungen att duscha kallt och ta en strawberry-sommar-xider och sätta mig på trappan (inte verandan, den var för varm!) för att det inte skulle uppstå något rykte om mig som arbetsmyra eller så.

 Mm, ibland skriver jag ju även om det inte hänt något i vår lilla by. Min hjärna har nog varit överhettad av värme och jobb för jag har känt att mina depraverade tankar inte har lämpat sig för att offentliggöras.  Även idag när jag är ledig och det är lagom varmt står jag fast vid att mina vridna fantasier och sjuka idéer nog ska stanna om inte i mitt huvud så i alla fall i detta hus. Gubben min är ju luttrad, men inte ens han är mogen att ta hand om allt som föds i min hjärna.

 Men i eftermiddag kanske jag är normal igen- håll ut!