blogg.kalbo.nu

 Då är det dags för kattungeköret igen. Just nu ser vi dem knappt eftersom de ligger i en grotta djupt nere i höet. Kattmamman Selma har inspirerats av räven och gjort ett gryt, med minst två ingångar. Eller utgångar beroende på hur man ser på saken. Från min synvinkel eller Selmas. Om man lägger sig ner vid den ena ingången och sträcker ner armen i hålet i en viss vinkel når man unghögen. Eftersom jag gör det så ofta jag kan har de börjat bli riktiga njutningssökare redan. Vill bli kliade här och där och sätter klorna och sina tandlösa gommar i fingrarna. Om Selma tillåter och jag bara tar en eller två stycken kan jag låna upp dem till mig en stund. Då lägger jag dem i en egen liten grotta innanför jackan på magen. På det sättet har jag räknat ut att de är fyra stycken. Plus/minus en.

 Mina skabbiga lopphögar till luspudlar har badat på förmiddagen. Efter en period av kliande och pälsfällande hos hundarna i grannhuset började även det har husets hundbestånd att loppa sig. Och fälla. MYCKET. Jag tyckte inte att det var nån mening med att vänta på att de skulle bli helt nakna utan tog ett beslut om ett lopp- lus- och skabbfientligt medel skulle användas.

 Jag började med terriern som uppvärmning. Hon fattar ju inte riktigt att om jag ropar på henne från badrummet så är det förmodligen bad på gång, utan kommer glatt rusande och vips så står hon i badkaret. Då måste hon darra det värsta hon kan och försöka lägga huvudet på kanten för att obemärkt glida över och ner på golvet. Jag har dock varit med förr. Sedan ska ju det eländiga loppmedlat verka en kvart. Eftersom jag inte kan vända ryggen till för en sekund tittade vi varandra i ögonen i uppskattningsvis en kvart, jag hade glömt klockan, och sedan blev det dags för dusch och torkning. Efter det far hon omkring som ett skållat troll och torkar sig på allt hon ser. Förmodligen vill hon påskina att jag fuskat.

 När jag vänligt frågar vem som vill vara tvåa är det ingen som anmäler sig som frivillig. Konstigt nog. Labradoren verkar vara ett bra val. Hon har fattat för längesen vad som är på gång och tror att hon inte syns bakom några stolsben. Koppel funkar ju inomhus också så det blir motvilligt badrummet ändå. När hon ska lyftas över kanten förvandlas hon till en harskrank, benen blir onaturligt många och långa och spretar ut. Hon spänner sig så mycket att hon släpper lite sekret från analsäckarna. Vet ni inte hur det luktar kan jag säga att det är svårt att beskriva, men en fis är i jämförelse som en frisk fläkt. Den här gången har jag laddat upp med klocka och korsord så väntetiden går snart. Labradoren själv lägger sig i badkaret och slappar lite under tiden. När duschen är avklarad är hon lite mer på alerten och smiter raskt halvvägs uppför trappan utan att ens skaka sig innan jag hinner ikapp. Väl avtorkad och färdig gör hon ett nytt försök och dotran får göra en kraftansträngning uppför trappan för att freda sin säng som labradoren tycker är perfekt som efterbadetuppvärmning.

 Nu har jag badat hundar en timme och jag har ändå en hund kvar. Vallhunden går luttrat till badkaret när jag ber henne snällt. Suckande genomlider hon bad och väntetid, men hon vägrar att ens låtsas som hon tycker att det är en smart idé, trots att jag förklarar sambandet melllan hotande pälslöshet och klåda med fördelarna av badet. Under hela tiden jag badar labrador och vallhund går terriern omkring och kaxar upp sig och spelar allan. ”Vaddå, det är bara att hoppa i.” ”Stå still din fega krake.” ”Gå hit, gå dit” och liknande kommentarer underlättar inte mitt arbete så hon får gå ut ur badrummet. Men är strax tillbaka. Jag misstänker att hon anser att jag inte skulle klara mycket utan hennes ”stöd”.

 Nu ska vi njuta av en lugn eftermiddag och jag ska inte prata högt om att hela proceduren ska upprepas om en liten vecka.

 Jag är en man. I sinnet. Ont i halsen, snyft. Svullna halsmandlar, buhää. Ont i benen, aj aj, kan inte gå. Måste ligga i soffan, stackars mig. Fryser, måste ha en filt. Svettig, en glass, en till. Fryser, kan jag få te? Har inget att göra, ge mig en bok. Har ont i huvudet, kan någon läsa den för mig?

 Jag är också en kvinna. Imorgon går jag och jobbar.

 Min man är likadan, jag har lärt mig allt han kan. Alltså är han en kvinna.

 Inför helgens förlustelser kokade jag kräftor i fredags kväll. När jag tänker på det är de alltigenom vidriga. Det första jag tänker på när jag får en hink kräftor är ljudet. Det är ett slemmigt rasslande. Det rasslande ljudet kan jag förstå, de är ju faktiskt hårda nästan överallt och har klor som är hårdast av allt. Men varifrån kommer det slemmiga smaskandet? Hu, jag ryser när jag tänker på det. De är också vidriga att skåda. En svart massa som krälar omkring på varandra. Motbjudande. För att lindra mina besvär brukar jag när jag kommit så långt ta en skvätt öl. Som tur är kräver pappas kräftkokarrecept att jag häller en skvätt öl i kräftlagen, och då blir det ju en skvätt kvar. Det är ju allmänt känt att en öl består av två skvättar.

 Kommen så långt är det dags för nästa prövning. Att ta i dem. Ett nyp av en kräfta är inget att stå efter. Jaha, då ska jag alltså stoppa ner handen i den slemmigt rasslande krälande högen av svarta kräftor. I år kom jag på att jag kunde använda en grilltång istället för att ta dem med bara händerna. Det gick ganska bra efter lite övning. Det gäller att inte slinta med greppet, under hinken står det en liten terrier och hoppas på just detta. Ett slagsmål mellan dem vill jag inte reda ut mitt i alltihopa.

 Då ska jag alltså plocka upp en kräfta i taget, med handen eller tången, och stoppa ner dem med huvudet före i den kokande lagen. Jag har aldrig riktigt fattat varför det ska vara med just huvudet först förrän jag med tången tappade i en med ett magplask. Han sprattlade flera sekunder innan han dog. Jag gick från kokerska till mördare till djurplågare i två raska kliv. Efter det tillkom ett nytt ljud. Om man lyssnar riktigt noga hör man ”hjälp, hjälp” när kräftan närmar sig kastrullen. Då är det som tur är dags att göra en ny kräftlag med en ny skvätt öl. Enligt pappas recept går det bara att koka tjugofem kräftor i varje omgång, har man flera är det bara att göra en till.

 Efter dessa vedermödor skulle man kunna tro att det skulle ta emot att äta upp dem. Men icke! När de ligger där på fatet, röda och läckra, vattnas det i munnen på mig. Gårdagens plågor är glömda och morgondagens har inte börjat än. Vi njuter medan vi länsar faten. Och jag har förvandlats från en mördare och djurplågare till en kokerska igen.

 Jag har tagit tre steg framåt på åldersstegen idag. Ett: jag kollade på ”Landet runt”. Pensionärsvarning på det. Två: i detta program visades ett ungt par som skulle gifta sig. Jag förfasade mig över att de såg så unga ut. Typ fjorton. Tre: gick genast på promenad när jag kom hem från jobbet. Trots hotande regn och åska. Lika bra att få det gjort. Med kantarellpåse i fickan, utifallatt. Mm, jag tar mig, planering och förutseende.

 Sedan har jag tagit tre steg tillbaka. Ett: jag blev godissugen. Då gjorde jag en kaksmet, åt upp en hel del innan jag lade resten på plåten och stoppade in i ugnen. Åt upp resten. Tonårs-pms-varning. Två: lyssnade på Nickelbacks  Animal flera gånger i rad. Bara för att den är så bra. Och rolig! Tre: lyssnade på musik jättehögt och sjöng helt okritiskt med. Och hade ett öga på klockan och dörren för att kunna stänga av både musiken och mig innan mamma, förlåt barnen var det nuförtiden, kom hem.

 Och se; när de klev in satt jag helt fridfullt i tystnaden och gjorde vad gamla människor gör. Surfade.

 Min man och jag tillbringade lördagskvällen ensamma hemma. Grabbarna var i Hålan och gick på bio och hånglade och dotran var utsänd att spionera och rapportera. Det händer ju inte så ofta, att vi är ensamma alltså, och man skulle ju kunna tro att vi skulle passa på. Att äta räkor och dricka vin och så. Dock var vi ansvarsfulla, som det anstår äldre personer, och drack cocacola och spelade SkipBo. Orättvist nog spetsade maken sin cola med rom. Det gjorde inte jag. Dels tycker jag det smakar äckligt, dels skulle jag ju transportera 2/3 av tonårsbeståndet hem, efter uträttat förvärv. Dvs bio med tillbehör.

 Att spela kort med maken är påfrestande. Framförallt när jag vinner, och det gör jag titt som tätt. Under spelets gång menar han att korten är orättvist fördelade och att jag har orimlig tur. Går det riktigt bra för mig antyder han fusk. När spelet närmar sig slutet vill han lägga av, ”det är ingen mening med att spela färdigt, du/jag kommer ändå vinna”. Det är dock bara munväder, vi spelar alltid klart. Vann då ”den andra” är det hans förtjänst, eftersom han inte gav upp. Alltså: vinner han är det för att han är så skicklig. Vinner jag är det för att han lät mig/ hjälpte mig/ lade fel kort i början.

 Nu ska jag skynda mig att utmana honom på en omgång till, innan han läser detta och vägrar spela mer. Jag kommer antagligen att bli beskylld för att förvränga fakta och krydda historien. Det skulle jag väl aldrig göra?