blogg.kalbo.nu

 Jag har varit på tjuv- rått och spökjakt ikväll. Klockan var halv tio när svägerskan, som är ensam hemma med lillflickan, ringde och sa med tunn röst ”Vill du komma hit? Ta egen nyckel och kom upp på övervåningen.” Ja, jag skenade ju över förstås, trodde att det var nå´t fel med min yngsta guddotter. I bästa fall prickar, i värsta fall andnöd eller hjärtsvikt. Den ynkliga stämman indikerade mer åt panik än prickar. Det visade sig vara konstiga ljud från tomma rum. Min opsykologiske bror hade dessutom sagt innan han åkte hemifrån ” Vi måste börja låsa dörren mera, jag läste i tidningen att det är tjuvar på bygden.”

 Kartig som jag är klampade jag med bestämda steg runt i rummen och kikade in i varje skrymsle och vrå. Kaxigheten satt mest på utsidan, men jag har märkt att det fungerar på djur och barn så jag tänkte att det kanske går med tjuvar och spöken också. Jag tycker att det har viss effekt på möss och svägerskor med. Höjdpunkten kom när en dammsugarslang tog ett skutt ut ur en garderob när jag öppnade dörren. Då släppte jag en liten fis i ren nervositet. Prrrutt.

 Nåja, det fanns ingen tjuv. Det blir till att ladda ett par råttfällor. Och spökena försökte jag tala allvar med, det är inte snällt att skrämma försvarslösa ensamma mammor på kvällstid.

 Efter att ha varit ihop i tjugoett år, förlovade i tjugo och gifta i femton kan min man fortfarande överraska mig. Det låter som en klyscha, men jag är förvånad själv. Det är inte särskilt romantiskt förstås, men jag tycket att ett skratt är mera värt. Särskilt om det är hysteriskt. Han kan nämligen härma en säl. En säls näsborrar närmare bestämt. Alltså kan han stänga dem vertikalt. Jag säger inget mer, låt bilderna flöda inom er bara. Men verkligheten är bättre!

 Nu har jag nattat och stoppat om växthuset. Det är dags för det att gå i ide. Jag tror de flesta höstsakerna är avklarade nu. Hästarna går i vinterhagen på dagarna och de sover i stallet på nätterna. Långkalsongerna är högst upp i garderoben. Alla utom ett par som jag har på mig. Jaktryggsäckarna står i hallen. För det mesta ligger termosarna kvar i dem, med en slatt kaffe i, tills nästa vecka. Illa. Särskilt eftersom jag har mjölk i också. Glasverandan är stängd. Det står bara en stackars pelargon kvar där, den vill inte sluta blomma. I år har jag en jättepumpa som står och väntar på att jag ska sticka kniven i den, för att göra en pumpagubbe av den. Jag har ställt ut en ljuslykta på gården som jag tänder en stund på kvällen. Klockorna är på vintertid. Soppsleven är avdammad.

 I princip har jag bara tre grejer kvar innan jag kan slå mig till ro i ett mentalt vinteride. Jag tar det lättaste först: hänga på vedbodsdörren. Tror inte veden blir torrare nu. Tvåa kommer sommarhagarna, de måste plockas ner innan igår. Det är en sån där sak som är jobbigast innan man kommer igång. Sedan har jag det värsta kvar. Sonen måste ha vinterjacka och skor. Det är jobbigt innan det med, men det är ingenting mot själva handlandet. Det håller jag på att samla kraft och mod inför. Jag är inte redo än.

 Jag har lite funderingar kring ”veckans fråga”. Min första undring är vem som röstade på tummen ca 30 sekunder efter att frågan lagts ut. Och varför? Hade personen i fråga verkligen vägt för och emot? Kanske talade han (hon) av erfarenhet efter tidigare efterforskningar? Jag tror att det var en man som röstade. Det grundar jag på två saker: 1. En kvinna vill inte lukta skit om fingrarna. 2. Skaderisken pga lång tumnagel. Det kan äventyra toalettbesöken en vecka framåt. Personligen är jag tveksam till att ens prova tummen, jag skulle förmodligen känna ett inre tvång att lukta på den i tid och otid efteråt.

 Sten låter ju idiotiskt tills man funderat på det en stund. Det beror ju helt på stenens beskaffenhet. Kantig eller mjukt avrundad. Själv tror jag att lätt skålformad skulle vara en hit. (Jämför med slaskskrapan i köket.) Men även där finns ju en avsevärd skaderisk. Flisor i rumpan är inte att leka med. Och är den effektiv eller jämnar man bara ut? (Jämför med spackelspade.)

 Mossa tror jag har förutsättningarna för att bli en vinnare. Men där måsta jag kraftigt lägga in ett varningens ord. Jag har naturligtvis inte själv nyttjat mossa, (”..superwoman don´t know how to shit..”) men säg att jag teoretiskt skulle haft en nödsituation efter korvgrillningen på jakten och i ett sådant hypotetiskt fall skulle ha valt mossa, då skulle jag ha kunnat få en reaktion på den lömskt mjuka men i verkligheten giftiga mossan och lidit av illande röd och svidande läder-rumpa lång tid framöver. Teoretiskt och hypotetiskt.

Skaderisken med höstlöv får väl bedömas som obefintlig, men betänk äckelfaktorn: sniglar, maskar, mjuka halvruttna. Alternativt frasiga som smulas sönder och fastnar. Det får mig att tänka på nödgodiset chokladdoppade cornflakes, så nu kan jag inte äta det heller. Det dilemmat kan jag dock lösa genom att se till att alltid ha godis hemma.

 Lufttorkning är vanskligt, stalaktiter kan lätt bildas. Tillväxten av konkelbär gynnas också. Namnet antyder ju dock att det är en väl beprövad metod, det finns redan ett vedertaget namn. Lufttorkad skinka. Prosciutto. Säg det högt ett par gånger.

 Plötsligt är allt snorande, hostande och hackande glömt. Jag minns inte ens att det hänt. Det måste gått över oförhappandes. Jag inser nu att det låter på mig som om jakten är en plåga man måste ta sig igenom. Det är inte sant. Förutom de baksidor som jag gjort mitt bästa för att förmedla till er finns det en massa framsidor. Ja, ni har fattat rätt, det finns inte bara en framsida och en baksida utan en hel massa olika. En del är varken bak eller fram, bara en sida.

 Till exempel kan man få se en uggla flyga runt i sina egna ärenden. En räv kan strosa förbi. En råget med sin killing kan lägga sig i kvällssolen för en tupplur. En korp kan låta som en droppe i en grotta. En älg kan knapra på en saltsten. En hjortfamilj kan skymta bakom en grankappa. Två älgtjurar kan ryka ihop, oense om vem som är starkast, så det ekar i skogen.

 Och plötsligt kan ett tillfälle uppstå att skjuta en älgko. Så då gjorde jag det. Jag borde ju i rättvisans namn skriva att vi sköt den, men den här veckan ut ska jag gotta mig åt att jag sköt den. Det är stort. Så pass att jag på hemväg från skogen ringde pappa som är på semester. I Grekland.

 Jag kan meddela att vi har skjutit en älgtjur och två kronhjortar, en hind och en kalv. Det är lite trösterikt att skriva att vi har skjutit. Det är trots allt vårt jaktlag som har fällt dessa djur även om inte jag har… Allt har gått bra, så jag slipper skriva att de har skadskjutit.

 Min utdelning för att ha smugit, snorat, rosslat, pipit, suttit stilla i timtal, frusit, blivit genomblåst av nordanvinden och mottagit samtal och sms om att vi har skjutit ditt och datt var att bli lämnad ensam med en älgtjur som skulle flås. Resten satt och fjollade runt på en fyrhjuling med en hind på släpet. Min enda tröst var att jag hade makten över slaktbon, inklusive ölförråd.

 Morgonen på älgpass var en prövning. Inte för att det var så spännande för att älgarna stod som spön i backen utan för att jag hade svårt att hålla tyst. Det är liksom en grundregel att man ska vara helt tyst på pass. Är man då förkyld, som jag är, kan det ställa till det lite. Halv sju satt jag, lite sent jag vet, i ett litet bra torn i kanten av ett lagom stort hygge.

 Det hade varit lite bråttom på morgonen, men jag hade snutit mig i alla fall. Det hjälpte inte för näsan började tjockna med en gång. Jag försökte att inte bry mig om det, men eftersom jag inte har någon mustasch är det svårt att ignorera efter en stund. Jag försökte att ljudlöst och framåtlutad bakom plankväggen torka av det värsta. Sedan försökte jag torka ur allt jag nådde, typ upp till bihålorna. Effekten var marginell och framåt sjutiden var det inget annat att göra än att börja andas med öppen mun, det var helt stopp i högra näsan och ett obehagligt pipljud i vänstra.

 Efter bara en liten stund var nästa problem på hastigt ingående. Att andas med öppen mun när man lider av slemmig hosta är ingen bra idé. Det retar hostreflexen. Likt en groda försökte jag att kväka upp det mest retfulla, helst utan ljud, men det fungerade inte alls. Svälja, inte andas alls, kolla näsandningen igen, allt var lönlöst. Tjugotvå minuter över sju hostade jag, det kunde inte hjälpas.

 Efter det blev det lite bättre. Jag hällde upp en kopp kaffe, jag tänkte att värmen skulle lindra lite. Den drack jag framåtlutad med armbågarna på knäna för att jag inte skulle fladdra runt med en blank kopp mitt i älgarnas synfält. Det var bra för halsen visserligen, men inte för näsan, den tog tvärstopp samtidigt som det producerades mer i den än någonsin. Upp igen, kaffet fick vara. Nu började det väsa i halsen också. När jag klev av passet vid niotiden rosslade jag som en gammal döende gubbe på hemmet, på både in- och utandning . Näsan pep och gjorde diverse konstiga visslingar.

 Jag sköt inga älgar. Jag såg inga älgar. Jag såg inga djur överhuvudtaget. Det hade varit lika bra att snyta mig ordentligt när jag behövde och att hosta upp slemmet när andan föll på och att dricka mitt kaffe och njuta av solen som kröp upp över trädtopparna. För allt som hände var att det knakade. Två gånger. Med en timmas mellanrum och på varsin sida av hygget. Det var förmodligen en trädgren som självdog. Och sedan ekot av den.

 Mina föräldrar har dragit till Grekland och lämnat två labradorer i min vård. Jag är lite bortskämd med hundpromenader i koppel. Med det menar jag att mina vanliga hundrastningar sker med endast ett koppel. Den lilla terriern trasslar visserligen in sig i sig själv och drar i kopplet för det mesta. Särskilt när de två andra, lösa, hundarna gör små retfulla utfall och lekinviter mot henne. Hon trasslar dock snabbt ut sig själv och så är den saken löst.

 Nu gör jag dubbla promenader, eftersom terriern och ”den svarta” då och då gör sitt bästa för att ta livet av varandra, jag kommer att vara smidig som en panter och smal som en pinne när veckan gått över. Mina tidigare erfarenheter med labradorerna säger att en sådan promenad efter trettio meter också består av ett enda koppel. Ganska tjockt och hårt tvinnat med två hundar klistrade nacke mot nacke längst ut. De trasslar minsann inte ut sig själva, jag får vara glad om de är stilla så pass länge att jag hinner reda upp det värsta.

 Nu har de lömskt nog bytt metod. Glädjande nog tvinnar de inte ihop sig längre. Faktum är att de mestadels går på varsin sida av mig, eventuellt snett bakom. Efter en stund är jag invaggad i trygghet och tänker på annat. Då slår de till. Blixtsnabbt byter de sida, bakom mig. Kopplen hamnar i kors, i knäveckshöjd. Sedan tar de ett språng framåt. Underligt nog har jag lyckats hålla mig på benen, hitintills, men det sker en del piruetter och kosackövningar. När jag står stadigt igen med kopplen parallella tittar jag ilsket på dem. Då låtsas de att de nosar på något mycket intressant, men jag ser att de tittar under lugg och flinar. Så fortsätter vi och efter en stund tänker jag på annat…

 Okej, nu börjar jag hämta mig från förra helgens fröjder och vedermödor. Det är klart att jag får skylla mig själv, jag vet ju hur jag borde göra. På onsdagskvällen fick jag ont i halsen. Att jag gick till jobbet på torsdagen tycker jag bara talar för mig, att jag inte lägger mig ner vid minsta motgång. Att jag gick till jobbet på fredagen kanske var lite dumt, men febern gick ju ner med en ipren och det var ju ändå bara en dag kvar. Ja, att jag sen åkte till vänner och lade ut kräftburar på kvällen är väl inte så konstigt, hade jag släpat mig till jobbet var det väl bara rättvist att jag fick ha lite kul också? Dessutom slapp jag laga mat och det var väl bara bra att jag inte tog ut mig vid spisen. Lite blåsigt och kallt var det på sjön, men det var inget mot vad det var på lördagsmorgonen när vi tog upp kräftburarna. Då var det förutom kyla och snålblåst även regn. Jag hann ju hem och värma mig i duschen och ta ännu en febernedsättande innan det var dags att gå till ett av brorsbarnen på födelsedagskalas. Vid det laget hade jag glömt bort hur mycket han fyllde och som tur var för mig lade jag på ett år istället för tvärtom. Pust.

 Sedan kom Svärtingefolket (minus kärlekskrank femtonåring) för att koka kräftorna. Då var jag riktigt på gång och tänkte att en öl skulle pigga upp lika bra som att fylla på med ännu en ipren. Det är inte bra för kroppen att peta i sig såna tabletter i tid och otid. Det gick ju bra förutom att alkohol inte har någon som helst positiv effekt på feber. Hundra kräftor (tillsammans med svägerska och med hjälp av två flickvänner som gick från skrikande fjås till mordiska kräftplockare på ca åtta sekunder), två tacos och ytterligare en öl senare slocknade jag i soffan medan övriga kollade film och var allmänt sociala. De väckte mig för att säga hejdå och förvirrad och svettig stod jag på trappan och vinkade till en pilatesboll som rullade iväg.

 Så var det söndagsmorgon och dags att ta upp kräftburar igen, men den här gången var det stilla väder med lite sol bakom molnen och fantastiska höstfärger. Jag kom hem med ett och ett halvt kilo kokta kräftor, hur det nu gick till. Nu tog jag det lite lugnt faktiskt, låg i soffan mellan skjutsningar och hämtningar hit och dit. Mellan hundrastningar och hästpassningar. Vid sextiden på måndagsmorgonen efter en tur ut till hästarna insåg jag att det var dags att stanna hemma från jobbet och lägga mig ned och antingen avlida eller bara lida. Då stod det fullständigt klart för mig att det där jag brukar säga om att vila och så när man är sjuk faktiskt har effekt. Och att jag var en idiot som trodde att det inte gällde mig, trots att jag är ett sånt praktexemplar.

 Ja, så nu har jag vilat och vips så försvann febern. Jag har helt stillsamt jobbat ett par dagar och nu ska jag vila mig hela helgen. Så jag inte, gud förbjude, är sjuk på älgjakten. Jag borde nog förebygga med en bakteriedödande Jäger.