blogg.kalbo.nu

 Dagsländan har äntligen kommit! Nu får jag sitta och klura ut ord till frukostkaffet och eftermiddagskaffet och kvällsteet. Och lite däremellan. Det gäller att slänga sig över den lilla foldern först så inte någon annan, av ren tur, råkar lösa ett ord. När jag går till jobbet gömmer jag den. Inte för att jag direkt tror att hundarna löser så många, men för säkerhets skull. Och tänk om någon annan skulle råka komma hem före mig.

 Det är inte särskilt svårt faktiskt, bara man är lite kreativ i tanken. Jag är inte säker på om det blir BAKAKAMIN eller MASKINBAK. Jag lutar åt att BAKA KAMIN egentligen är två ord och att MASKINBAK är mera självklart. Maskiner är väl också människor med bakar och allt. LUCIAKNSDV var lätt. Lite konstig ändelse där, men det måste väl ändå vara det med tanke på årstiden. KALLVASSENN, lite tysk brytning är inget att skämmas för. Och återigen; årstiden talar för ordet, vattnet är kallt. Till slut har vi det som alla finska män gör: PISSAPLEVI. Enkelt.

 Till alla er som undrat hur Bertie Botts Magiska Bönor I Alla Smaker egentligen smakar har jag ett tips. Polly X-mas collection. De ser helt oskyldigt ut som vanliga Polly, men ack vad jag bedrog mig! Enligt texten på påsen smakar de glögg, kanel, marsipan, vanilj, saffran eller knäck. Det är en överraskning varje gång man stoppar in en ny i munnen. En del smaker är inte självklara, jag tror att de har glömt räkna upp alla smaker. En del är goda. Jag fick en som smakade fis. Eller som fis skulle ha smakat om en fis smakade något. Tror jag, jag har aldrig på allvar försökt smaka. Dock har jag upprepade gånger under kvällen i går fått reklam för fis-smak. Direktreklam.

 Dagens adrenalinpåslag: inkräktare i stallet iklädd sportig jacka med vita detaljer. Eventuellt mörkblå. Jackan alltså, inte detaljerna. Jag fick syn på den oinbjudna besökaren från köksfönstret, hon (han) kom och ställde sig framför Bakkes box. Jag höjde rösten direkt: ”Det är nån i stallet!” Ställde mig och irrbligade ut genom rutan. Dotran kom farandes och snart nog gick personen i fråga iväg igen. Då blev det fart på oss. Ut genom dörren, med hundar i släptåg. För en gångs skull, annars är det hundarna som har mig i släptåg för det mesta. Min första teori, att det var pappa som var ute med ett kvällsäpple, förkastades redan första metrarna. Han har aldrig ägt någon jacka med vitt på såvitt (haha) jag minns. Det skulle strida mot hans personlighet.

 Vi skenade genom allén och jag tänkte på nyfikna granntanter eller illasinnade kattungetjuvar. Nu skulle de tas på bar gärning! Eller helt oskyldiga vänner, det var bäst att inte attackera direkt. Dörren var haspad. Utifrån. Hm. Det finns ju två andra utgångar, en in till slaktbon och en ut till gödselstacken. Den senare ligger åt vårt håll, så den var utesluten som flyktväg, där hade vi ju haft ögonen hela tiden. Mot slaktbon var det haspat. Inifrån. Hm igen. Försiktigt tittade jag överallt. Bakom hästar och under höbalar. I stallet fanns det två hästar, tre katter och fyra kattungar. Plus en stirrig tant med dotter och tre vakthundar. Hundarna stannade utanför och var minsann inte till mycket hjälp, inte en morrning kom över deras läppar, inte ett pälsstrå reste sig på ryggen. Nähä. Men jag såg ju! Och jag ropade på vittne. Och hon såg ju med!

 Vad såg vi då? Kan nyfikna granntanter eller illasinnade kattungetjuvar verkligen vara så lömska att de slinker ut genom dörren, haspar den och smyger iväg mot baksidan och skogen på den lilla stund det tog för oss att komma ut på gården? Har vårt spöke köpt ny vinterjacka? Har stalltomten växt en meter?

 Vad såg vi?

 Så sitter vi här igen, sonen, läxorna och jag. Efter diverse påtryckningar. Han hann rita en liten krumelutt, som härifrån liknar en snigel med antennerna neråt, på en labbstencil. Sedan fick han plötsligt utslag på handleden. Typiskt fall av läxallergi. Jag kan inte avfärda teorin helt, kusinen var ju faktiskt fiskallergiker uppdagades det efter många års kamp vid matbordet. Efter allergichocken var det dags för matpaus.

 Jag tycker annars att det går rätt bra idag. Vi är inte osams. Än. Jag har inte hets. Han har inte hets. Än. Men klockan är bara halv åtta och ALLT måste vara färdigt idag, i morgon ska det häftas ihop och lämnas in. Det är bäst att jag tar en kopp kaffe till. Undrar om jag kan tvinga i ungen en kopp, i uppiggande syfte? Jag ser framför mig hur han blir lika på som Kalle Ankas kompis på julafton, och hela konkarongen är färdigt i ett nafs!

 Vi är inne i en hektisk tid. Nu menar jag inte julklappsbök och julbaksknök, utan tema-avslut i sonens klass. Julens vedermödor (läs julshopping) ter sig som en mild sydvind i jämförelse. Det är inlämning på onsdag. Jag tror att framsidan och baksidan är klara, men de är försvunna. I övrigt citerar jag sonen själv- ”jag vet inte”. Han är stressad, jag är superstressad, vi smittar av oss på övriga familjen som blir överjävligt stressade. Det tar sig lite olika uttryck på oss. Sonen blir totalt seg, rycker på axlarna, kniper ihop läpparna och muttrar ohörbara svar till allt. Mina frågor är tyvärr jättehörbara, det kan vara en förklaring till att sonen ständigt har hörlurar på sig. Emellan stirrar jag med ”spökblicken” rätt ut i luften. Eller in i väggen. Maken och dotran vacklar bleka och utmattade mellan soffa, jobb och läxböcker. Ömsom medlande, ömsom hjälpande på ena eller andra sidan.

 Jävla Bifrost. Teoretiskt sätt är undervisningsidén underbar. I praktiken ”fucking irrrrrrritating”. Plötsligt skulle jag, helt mot mina principer, välkomna gammaldags hederlig tvångs- och piskundervisning. Då kunde han hata skolan och lärarna och när han kom hem kunde jag ta emot med varm choklad, hata skolan och lärarna med honom, och vara den underbart supersnälla mamman. Nu är jag istället den slavdrivande mamman med läxpiskan.

 Jag önskar att det är fredag i nästa vecka. Eller så önskar jag att sonen som genom ett under säger: ”Jag skojade bara, jag lämnade in allt förra veckan. Förresten, de har infört en ny betygsnivå, MMVG (Mycket Mera Väl Godkänd), MVG räckte inte till.” Om inte det går önskar jag att vi vore födda för hundra år sedan. Då hade skolgången redan varit avklarad, med piskmetoden, och han vore smedlärling hos någon svartmuskig typ med jättestora händer och han skulle vara självförsörjande och gå på logdans på lördagkvällarna.

 Saker är eller blir inte alltid som jag förväntar mig. Ibland förväntar jag mig inget alls, ändå blir det något som jag inte trodde. Såklart jag inte gjorde, eftersom jag inte förväntade mig någonting från början. Men ändå.

 Solklart.

 En sådan sak var något litet som en av mina svägerskor gjorde. Hon strök mig över håret en liten stund. Det var så skönt! Sedan hade hon tagit reda på vad alla ville ha till fikat och slutade. Men det känns faktiskt fortfarande i hårbotten på mig.

 En annan sak var idag när jag klev ut på skolgården på förmiddagen. Det var alldeles tyst, en anomali i sig, och snöflingor stora som dasslock låg tätt, tätt i luften. Jag blev yr i huvudet. Det blev bättre när jag började andas igen.

 En tredje sak var nyss när jag fick min massage-på-jobbet. Den är bara tjugo minuter lång, det hinner inte hända så mycket. Men jag hade, baserat på tidigare tillfällen, förväntat mig en avslappnad stund i slutet på arbetsdagen. Intet ont anande pekade jag ut mitt ondaste ställe på ryggen och lade mig tillrätta. Jag gråter än. Kanske gick det sönder något. Jag vill ringa till min massör, hon kan nog laga.

 Vilken slutsats ska jag dra av detta? Förvänta dig inget så slipper du bli besviken? Ying och yang, det väger upp vartannat? Karma? Que sera, sera? Det är nog en humörfråga, idag tar jag det sistnämnda.  

 Idag har jag tagit tag i mitt liv. Eller i alla fall i höstens kläd- och skoinköp till sonen. I flera veckor har jag samlat mig för att utföra detta stordåd. Inom två timmar hade jag, utan att ens behöva åka in till centrum, inhandlat jacka, skor och två t-shirts till sonen, mat till helgen, huvtröja till kusinen, åsett och coachat dotrans inköp av stickad tröja, t-shirt och örhängen. Utan att bli osams, irriterad eller ens lite svettig!! Det är antagligen världsrekord.

 Det gick så himla smidigt och bra att inget kunde rubba mitt goda humör. Vi har kommit ifatt ungefär tolv extremt långsamma gubbar på vägen. Med hatt. Såna som sänker farten från femtio till trettiofem vid varje möte och i varenda kurva. På sjuttioväg. Godmodigt har jag legat på lagom avstånd bakom tills rätta tillfället att köra om kommit. Utan att svära på finska. Innan vi kom till stan berodde mitt jämna och goda humör på mentala förberedelser inför köprundan, efter var jag på så lysande humör att jag inte vet vad som skulle kunnat rasera det.

 I mitt horoskop idag stod det: ”Din tur visar sig inte på spelborden idag utan i stället i vardagens småbestyr. Kanske är det något du förlorat som idag dyker upp igen.” Klockrent! Det förlorade är något som jag tappade för ett par tre år sen: förmågan att handla något med eller till min son som motsvarar mina krav på kvalité, pris och är praktiskt, och hans krav på att det ska passa hans personliga stil och att det absolut inte får se praktiskt ut. Att ha kläder som är anpassade för årstiden och praktiska är döden för en tonåring.