blogg.kalbo.nu

 Det här är inte roligt. När Dotran gick till hästarna klockan åtta tänkte jag ”bara lite till.” Det skulle jag inte ha gjort. Nästa gång jag vaknade var jag svettig, kissnödig och klockan var tio över tio. Det här är inte bra. Jag har drömt att jag dansade, det kan förklara svetten, för så kissnödig var jag inte, även om det var smärtsamt. Jag försöker komma ihåg, jag tror att det var ”ballroom dancing” som övergick i discodans. Jag vet att jag tänkte att jag ville fortsätta med pardansen, men att discon var bättre än ingenting. Undrar vem jag dansade med? Kan det ha varit Richard Gere? ( Vi har sett ”Shall we dance?”.) Vi har sett en annan ”ballroom dancing” film också, med honom från filmen-där-de-flyger-fram-och-tillbaks-och-tar-en-whisky-för-att-lugna-nerverna-och-han-säger-it´s-fucking-irritating-när-han-hittar-ett-lik-i-kofferten-på-bilen. Ni vet vem jag menar, jag gillar nästan honom bättre. Han är inte vacker, men har en skön stil.

 Dotran hade satt på kaffe, hon insåg hur mitt tillstånd skulle vara när jag vacklade upp. Helt elakt skrattade hon åt mig och pekade på perkulatorn. Nu har jag hävt i mig nån liter perfekt kokat kaffe samtidigt som jag lyssnat på föda-barn-i New-York-referat från henne. Hon läser Marian Keyes  ”är det någon där?”. Ganska underhållande, (Varför kokar folk jämt vatten och river isär lakan när de föder barn? Jag vet inte, kanske för få annat att tänka på, innan man hade DVD-spelare.)men lite svårt att få ihop med dansen som fortfarande virvlar runt i huvudet.

 Jag missar elva-kaffet också. Då får jag dricka det vid ett-tiden. Det blir inte samma sak. Vi behöver kanske inte skjuta på middagen, den är ju ändå aldrig färdig i tid. Skjutit på middagen har vi ju förresten redan gjort, eller ska jag säga hjort?

 Jag skyller allt på skumtomtarna. Igår, när vi hade lilljul, drack de andra upp nyårsölen och nyårscidern. Jag, som skulle köra hem, åt upp en hel skål skumtomtar.  

 Vi har varit på mellandagsrea. Det har två orsaker: den första är att vi firar jul med ”Larssons-släktet” (varav ingen utom vi heter Larsson längre…) på lördag. Perfekt att handla deras klappar i mellandagarna tyckte jag före jul. Ledig och rea. Jaja, ni kan ju tänka er hur perfekt det var. Den andra orsaken var att Dotran fick en nyårsklänning i julklapp, att köpa den utan henne före jul vore lika med politiskt självmord när man kandiderar för att få behålla platsen som mamma ett år till. Alltså blev det mellandagsrea. Sonen, som vi tvingade med på julhandling i fredags eftermiddag, vägrade blankt att ens stiga upp ur sängen innan vi åkt iväg.

 Väl inne i stan fick maken genom diverse akrobatiska övningar en parkeringsplats rätt snabbt. (En rullande pilatesboll jag menar bil vore väl perfekt?) I första affären fanns det två klänningar av rang. Den ena satt perfekt och den andra hade perfekt glittrande tyg. Jag köpte lite klappar medan det provades och diskuterades. Sedan gick vi raskt och köpte två klappar till. Färdigt. Efter det gick vi till alla andra affärer i hela city och tittade på och provade nyårsklänningar. En kopp kaffe mitt i räddade humöret, jag måste påpeka att jag var en extremt uthållig shoppare.  För det mesta banade jag vägen med min bistra uppsyn, bakom mig hörde jag de två andra flamsa efter. Till slut, efter arton timmar, var vi tillbaka i den första affären. Där inköptes klänningen med perfekt tyg, jag är ju i alla fall sömmerska, en liten ringning ska jag väl kunna fixa till. ”Hej igen” sade killen i kassan när vi skulle betala. Herregud, det är uppenbart till och med för personalen i affärerna hur lantligt virriga vi är.

 Sedan följde en runda i de manliga affärerna: OnOff, Bauhaus och MediaMarkt. Maken ledde oss genom raderna av gubbar och hyllor och vi flamsade efter. När vi bröt samman av skratt efter att ha fejkat en pruttande gång vände han sig om och blängde. Jag hann tänka över orättvisorna med att i klänningsaffärer finns det i regel små stolar och soffor för trötta makar och pappor, men i gubbaffärer finns det ingenstans för trötta fruar och döttrar att ta vägen. Vi var tvungna att titta på små WalkieTalkies och hitta på situationer där de skulle vara användbara, tillsammans med kartor av små sladdar och glänsande pluppar. Runda, tjocka glasögon till det, antagligen med förstoringsmöjligheter, skulle kunna funka om man leker CSI. ” Falköga till Brunöga- kom.” ”Brunöga här, gång fjorton cleared, klart slut.” Till slut såg ännu en personalkille att vi (Dotran och jag) var hjälplösa och ilade till vår räddning. Vi presenterade honom för maken och vips! var problemen lösta. De blev bästa vänner.

 En riktig man frågar aldrig efter vägen och han ber absolut inte om vägledning i en affär full av sladdar och elekrtinik. Som tur är, är min man tillräckligt i kontakt med sin kvinnliga sida för att ta emot given hjälp när den står mitt framför honom.

 Det går lite trögt idag. Det var mörkt ute när jag gick upp, fast klockan var nästan åtta. Fyra plusgrader, inte en snöflinga i sikte. Tredje koppen kaffe smakade gammalt. Det kanske inte var så konstigt för vid det laget hade pannan stått på ett par timmar. Det går lite trögt som sagt. Tangenterna är sega, kanske har jag spillt glögg på dem. Terriern kliar sig stillsamt. Det är fortfarande skumt inomhus.

 Jag tar fram lite julgodis och sätter på en ny panna kaffe.

 Nu är det jul… Grötfrukosten i grannhuset uppäten, med finska julstjärnor och allt. Hästarna har fått glitter i manen, morfar protesterade inte ens i år (han tycker att det är omanligt för Bakke att ha glitter). Jag vet inte om det betyder att han gett med sig eller gett upp. Förmodligen det senare, han åkte frivilligt till Konsum och köpte fem liter mjölk och tre par nylonstrumpbyxor efteråt. Undrar vad kassörskan trodde: sen julklapp till frugan, luttrad fader eller kinky gubbe?

 Nu står en deg på jäsning (som vanligt känns det som, står det inte alltid och jäser här nånstans?) glöggen är upphälld, både spetsad och trubbig, en jättestor glöggmugg väntar på brorsan (han vet inte skillnad på kaffekoppar och glöggmuggar), förra årets julskiva går om och om igen och det är bara en otymplig julklapp kvar att slå in.

 Jag har inte tid att sitta här längre, måste ta hundarna till skogen innan degen jäser över. Och slå in paketet och byta till finkläder. Och tvinga sonen att byta också, han har fortfarande pyjamasbyxorna på.  Nej f-n, nu kom julstressen smygande över mig. Det måste motverkas, jag tar en glögg till innan jag börjar!

 Jag är friiiiiiiiiiiiiiiiiiii! Visserligen har jag mens och en finne på axeln, men det spelar ingen roll för jag är friiiiiiiiiii! I arton dagar. Arton dagar! Det är en hel halv semester. Nu sitter jag här och dricker knäckte och äter Kungens Knäck. Juligt va? Om jag vill kan jag göra det i arton dagar till. (För jag är friiiii.)

 Eländigt nog ska jag städa badrummet i morgon bitti, åka till hålan två gånger och byn en gång, men det gör ingenting för jag är friii. Fast när jag har städat badrummet kan jag bada med min nya peeling och smörja in mig med mitt nya kroppssmör efteråt. Jag älskar ordet kroppssmör, body butter låter inte alls lika depraverat. Det bästa är om jag hinner bada mitt på dagen, ett kvällsbad ger inte alls samma frihetskänsla. Det är lite mera vardag över ett kvällsbad. (Och jag vill inte ha vardag för jag är …)

 Sedan måste jag nog baka mer pepparkakor, för vi råkade äta upp dem och det är fem dagar kvar till jul. Om vi hade ätit upp dem på julafton kunde det kanske gått med köpepepparkakor i mellandagarna men som det är nu känns det lite B. Men det hinner jag för… Just det. Så är det julklapparna. Det är lika bra att göra det på direkten, jag har skjutit upp det litegrann för jag tänkte att jag kunde göra det nu, när jag är frii.

 Jag behöver inte göra så mycket julmat i år, mamma är lite på hugget och sa helt generöst att jag kunde ju ta med mig något ”om jag ville”. Jaa, kroppkakor vill jag ju ta med mig förstås. Och lite bröd kanske. Julgodis, hemmagjort. Det hinner jag helt lugnt, för jag…… Kaffebröd vill jag nog ta med mig känner jag nu.

 Till nyår har jag inget att ta på mig. Men jag kan ju sy något nu när… A piece of cake. Om jag åker till hålan i mellandagarna och köper lite tyg. Eller jag kan ju ta nåt gammalt, nu när jag tänker efter. Om jag gör det och köper pepparkakor och handlar julklappar som f-n i morgon och ”bakar” på kondiset och tar varvet förbi godisaffären på vägen till parkeringen så har jag sjutton dagar på mig att… Dricka kaffe vid köksbordet, läsa låånga romaner under täcket, ägna mig åt att elda (man måste akta sig så att det inte slocknar, det gör det titt som tätt var tredje timme eller så), skjuta en julgran eller julgris eller nåt, dricka lite glögg, rykta en häst och vara fri.

 Årets första julbord har slunkit ner. Mums. Jag tvekade vid efterätten, men jag är inte den som ger upp i första taget, så det gick det med. Och sen lite extra knäck. Och skölja ner med en skvätt öl. Och kanske en bränd mandel? Problem uppstod lite senare. Sådant gör magen gasig och inte ens jag pruttar obehindrat i främlingars närvaro. Jag avundas rökarna som kan gå ut och lägga av en liten rökare och dessutom kamouflera den med själva röken.

 Det fanns till och med ett grishuvud på bordet. Jag funderade länge på att gå fram för att peta på det, jag ville veta om det var äkta eller bara rekvisita. Jag tvekade för länge för till slut bar de ut det tillsammans med resterna av maten. Då var det förmodligen äkta, ett plast- eller marsipanhuvud hade väl fått stå kvar med ljusstakarna och servetterna antar jag. Ja, marsipanidén var väl mest en fantasi, huvudet var större än makens och pappas huvuden ihop. Men marsipan skulle vara gott….

 Fast inte så mycket kanske. Men jag skulle inte säga nej till lite jansson så här på kvällskvisten. Köttbullar och revbensspjäll. Gubbröra, sill och stekt strömming. Lite rökt kött, gravad lax, ägg, skinka med stark senap, rökt lax, en annan sorts sill, en till sort, leverpastej … Och svampomelett.

  Dotran kröp till sängs tidigt igår. Redan vid niotiden drog hon sig tillbaka till sina salonger. Lite förvånad kom hon tillbaka ner och talade om att hennes bror nattugglan sussade sött. Visserligen fullt påklädd, med TV och dator på, men ändå. På vägen till sängen (eller soffan) väckte hon honom helt snällt, frågade om hon skulle stänga av apparaterna och så. Det gick en liten stund, jag satt nersjunken i en fåtölj med en temugg i handen. Det rumsterade lite i badrummet, det var väl tandborstning och piercing-rengöring på gång… Trodde jag. Plötsligt uppenbarade sig en stressad, nyduschad son i dörröppningen. Vilt stirrande på mig.

 ”Varför står klockan på nio?????”

 ”Eeh, för att hon är nio”, försökte jag. Lite tveksamt, vad menade han? Jag tog en klunk te för att vinna tid. Vänta nu… Vad trodde han egentligen? HAHAHAHAHHAAAAA!! Han höll på att göra sig i ordning till skolan! Nu fattade han också, milt grinig om man säger så. Ingen insikt alls i det roliga i situationen.  Taskigt morgonhumör.

 Julstämningen kommer smygande. Pepparkakorna är klara, stjärnor och stakar uppe. I fredags smakade jag av glöggen. Först provade jag whiskyglögg. Den var god. Sen kollade jag chokladglöggen. Den var också god. Sen.. jaja. Gott var det.

 I några dagar har jag sett en halvmeterhög pittoresk liten tomte stå och hänga mot en vägskylt i Kalbokorset. Lite gulligt att någon har bemödat sig med att pynta lite mitt ute i skogen. Han har också varit på fest i helgen. I dag står han med en öl i handen och med brallorna nere och typ juckar på stolpen. Pitt-o-rest.

 Det känns bra att jag åkte raka vägen hem.

 Det är bara att konstatera: jag har äntligen blivit en morgonmänniska. I många år har jag önskat att jag skulle varit det, det är så hemskt att vara död varje morgon. Och jag minns när jag var liten hur bra det kändes att pappa alltid var vaken när jag gick upp. Jag funderade på vad han gjort på morgonen, säkert något hemligt och jättekul. Men jag bara sov och sov, likt min morgontrötta mamma.

 Det beror nog förmodligen på att jag de senaste femton åren haft djur som måste ha mat på morgonen. (Hundar räknas inte, de sover ju tills jag vaknar.)Klockan har stått på senast åtta. De sista åren har inte klockan stått på något alls, jag vaknar ändå. När dotran har stallet på morgonen ligger jag och väntar på att hon ska gå ut så jag kan smyga upp och sätta på kaffe. Det känns elakt att gå upp före henne när hon så snällt erbjudit sig…

 Nu är det söndagsmorgon och ALLA sover. Jag sitter och väntar på att åtminstone gubben ska vakna, jag skulle vilja baka tekakor. Det är bara det att degmaskinen låter väldigt mycket. Jag skulle vilja sätta upp alla adventsstakar och julstjärnor också, men de är på övervåningen och där ligger det ett okänt antal tonåringar som jag inte har lust att smyga förbi. (Det var fest hos grannen igår.) Nu vet jag, jag ska baka pepparkakor! Degen är färdig sedan länge och det låter nästan inget när man kavlar. Och det är faktiskt första advent idag!