blogg.kalbo.nu

 I måndags när jag kom hem från jobbet, vid två halv tre sådär, var jag helt trött på den här veckan. Den kändes såååååå lång. Då var det, som sagt, måndag. Till råga på allt var jag tvungen att åka och handla.

 Tisdagen var jättelång. Den bara höll på och höll på. Som grädde på moset var det föräldramöte på Sonens skola.

 Sent omsider kom onsdagen. Den tog en halv evighet innan den dagen hade gått över. Som bonus skulle Sonen hämtas sent efter bandrepet.

 Idag är det torsdag. Gissa om den här dagen har varit seg. Vi har varit på teater i den stora staden på eftermiddagen, och resan hem tog lika lång tid som det tar att åka till Åre. Eller Aten. Vilket som. Dotran packade väskan i morse och drog till den lilla staden. Hon tänker inte komma hem förräns på lördag. Det är skitlång tid till dess. Typ en vecka.

 Mitt enda hopp är att jag inte ska avlida av ålderssvaghet under morgondagen och få tillfälle att njuta av en evighetslång helg.

 Jag har varit lite ur slag ett par dagar. En liten förkylning som övergick i magont och räcerbajs. För att sedan kantra till huvudvärk och yrsel. Om det är detta eller fullmånen som orsakar mina skruvade drömmar vet jag inte. Eller är det mitt undermedvetna som knackar på?

 Jag har råskällt på en liten skinntorr gubbe och kallat honom saker som jag inte vill skriva ner här. Befogat i och för sig. Tyckte jag. Jag har gått på fest, eller det började som en slags parmiddag, där alla drack vin och ingen kunde köra bil hem, men ingen kunde sova över heller. Jag har försökt stänga en dörr, men det var så mycket katter i vägen som fastnade i dörren hela tiden så det gick inte. Ibland var det en svans som satt fast och ibland ett huvud. En del katter skrek ”ajajaj”. Jag har blivit erbjuden någon slags hudbehandling av en vän och när jag tog av mig kläderna upptäckte jag att jag hade en liten flickas kropp. När jag såg mig omkring bland vänner och släktingar som också var där hade de också barns kroppar. Fast en del var rynkiga. Och alla var nakna. Då blev det elvakaffe och vi var tvungna att vira in oss i täcken.

 När jag tänker på det skulle både täcket och kaffet passa nu. Vilket eventuellt kan föra mig tillbaka till magont och räcerbajs. Eller bota huvudvärken och yrseln. Den som lever får se.

 Bäst att det blir en rejäl storm nu. Jag är förberedd. Gubbarna i jaktlaget har skjutit (hehe) upp jakten till söndag. Först trodde jag det var ett skämt att det berodde på att det skulle bli så dåligt väder, jag tänkte att kanske var det en okänd fest som inte jag var bjuden på och att de skulle vara så dåliga på lördagsmorgonen att de i förebyggande syfte sköt på jakten. Sen förstod jag att de faktiskt väntade på ett riktigt oväder.

 Jag försökte få sällskap till la stada, vissa födelsedagspresenter måste införskaffas, men det var dödfött. Alla hade redan gjort alla inköp på förmiddagen eftersom det ska bli storm imorgon. Träden förväntas ligga som en utspilld tändsticksask över vägen. Vid denna andra indikation på att detta är allvar slängde jag mig i bilen och gjorde på nolltid både presentinköp och uppbunkring av mat. Efter en tanke på den manliga delen av familjen även chips, cashewnötter och saft. Väl hemkommen upptäckte jag att maken gjort likaledes. Ja, inte presenter och mat, men chips och läsk. Så det har vi gott om. Ifall stormen varar länge. Då kanske vi tjejer kan unna oss lite också… Så de inte äter för mycket och får ont i magen. Ser ni glorian över mitt huvud?

 Nu återstår bara att döpa stormen, eftersom norrmännen vägrar och SMHI inte sysslar med sådant trams. Blondie tycker jag passar, blondiner är ju blåsta?! Jag hade en del elakare namnförslag. Men den nyinförskaffade glorian förpliktigar.

 I mitt horoskop för dagen står det: ”Tur om du spelar på höga nummer i spel.” Bra att veta om jag just idag skulle börja spela.

 ”En liten krämpa kan du bara förvärra genom att vara där och pilla. Lämna det i fred så försvinner det snart.” Nu börjar det likna något; det är finnen!

 ”Trots att du arbetar hårt och planerar noga, blir inte din ekonomi mycket bättre. Visa tålamod.” Jag som fick en skaplig löneförhöjning igår, vad betyder det? Antagligen kommer de ta tillbaks den.  (Hörde ni vad nonchalant jag lät förresten, skaplig, den var asbra…)

 ”På arbetet kan du känna dig förbigången i ett visst sammanhang. Till en stor del har du nog dig själv att skylla.” Hm, förbigången..? Nu vet jag, på väg till skolbussen gick barnen om mig och jag har mig själv att skylla för jag var så långsam. Eller kan det vara kvardröjande effekter från igår när jag efter beskedet om den fina lönen fick en trevare från chefen att det kanske är dags att flytta på sig. Ja, antingen eller.

 ”Din nuvarande relation kan kräva en hel del arbete och du får kämpa för att inte bli arg och irriterad. På kvällen kan det bli extra svårt.” Blir det svårt vid något tillfälle så är det antagligen på kvällen. På morgonen går jag upp när han åker och sedan jobbar vi hela dagen… Det blir ju inte så många irritationsmoment dagtid då. Nyss kom han ut i köket och var lätt irriterad på att jag inte direkt begrep ologiska berättarhopp vid samtidig beskrivning av ICA-reklam och dolda kameran. Jag trodde det hörde ihop. Gills det om det är han som blir irriterad?

 ”Din familj har just nu problem. Försök att bistå dem med ett glatt humör.” Shit. Allt är kanske inte på topp idag, men måste det vara just jag som ska bistå dem med glatt humör?!? Och hur går det ihop med att jag borde irritera mig på min man? Alla dessa val och beslut. (Låter det inte väldigt femtiotals-hemmafru-aktigt att bistå med ett glatt humör? ”Jag mår så dåligt, mina problem är oöverstigliga.” Jag ler rart: ”Seså, gaska upp dig nu! NU ska du få höra en rolig historia..” Skrattar ett pärlande skratt som grädden på moset. Det borde ju hjälpa.)

 Jag kanske kan använda löneförhöjningen till att spela lite på låga nummer så kan jag nog få det mesta att slå in idag. Jag får jobba lite på det där med balansgången mellan glatt humör och irritationen bara.

 Jag har en finne. Den sitter på ett känsligt ställe ganska högt upp på kroppen på vänster sida. Inte så högt som för tjugo år sen, gravitationslagen funkar fortfarande. Men ganska högt. Jag har aldrig någonsin haft en finne just där förut, jag trodde att det var en finnfri zon. Om man inte heter Minna eller Tina.

 Denna finne gör ont! Och det skaver på den. Jag kommer förmodligen få leva med den förevigt eftersom den aldrig kommer få tid att läka. En arbetskamrat till mig har hasat runt med en klumpfot i raggsocka i en vecka nu, hon har ett sår på tån. Jag har funderat på någon liknande lösning utan framgång. Ingen jag kommer på verkar passande när man jobbar på en skola.

 Och plötsligt är denna kroppsdel utstickande på ett sätt som den aldrig varit förr. Jag går emot den hela tiden. Visserligen är finnen stor, men inte så stor! Väl..? Tänk om den syns utanpå!?! Gigantisk kanske den sticker folk i ögonen. Jag var i äggskallebyn på eftermiddagen, folk vände sig efter mig på gatan. Jag trodde i min enfald att det berodde på att jag kånkade på en kattransportlåda med tillhörande jamande katt, fjorton papper, kvitton och recept, en hundmatsäck och en terrier längst ut i ett koppel. Plånbok och bilnyckel mellan tänderna, det är inte lätt att låsa upp bilen i det läget. Och så berodde det alltså på min eländiga finne!

 I morse när jag gick upp tänkte jag på att jag skulle skriva om en vanlig jaktdag. I och för sig visste jag från början att det inte var en vanlig dag, vi skulle nämligen jaga på Axsjövik. Jag hade ett visst motstånd mot det. Inte att jaga där, men mot att jaga ihop med massa människor jag inte känner. Sist vi åkte dit trodde jag att det var bara ”vi”, men när vi körde upp på lagårdsplanen stor det säkert femton gubbar där, varav jag kände kanske hälften.. Skit också. Det var lika samma den här gången. Fullt av jägare som säkert vet vad de gör. Hela tiden. Skjuter på allt som rör sig och ändå får bra skott jämt. Inga skadeskjutningar och inga misstag om vad de skjuter på. Tror jag. När jag skjuter måste jag tänka. Inga snabba machoskott. Först kolla in vad som kommer och sedan sätta ett bra skott. Om allt stämmer. Annars låter jag det gå… Eller, gud förbjude, skjuter ett dåligt skott. En gång sköt jag så jävla dåligt att djuret inte dog. Det kan jag ju inte erkänna i det sällskapet. Att de dog alla andra gånger är liksom lite i bakgrunden när jag börjar tänka så. ”Mitt” jaktlag vet att jag fungerar så, då gör det inget att jag är sån. Men för alla andra kanske jag måste bevisa något. Som att jag visst kan jaga eller så.   

 Alltså, så här ser en vanlig jaktdag ut: Det är en vanlig höstdag i mitten av januari. Regnet strilar ner. När jag är på väg ut till passet slutar det regna och istället lägger sig diset lågt och tätt, nästan som dimma. Jag får en liten berghäll att stå på, sikten är max tjugo meter och luckor att skjuta i finns det några, tvåmeters, om man är uppmärksam och tar till vara på möjligheterna. Jag har en drevkarl med hund bakom mig, de väntar på att få gå på. Jag står helt stilla, inte för att jag tror att det kommer nåt just nu, utan för att bevisa nåt. Typ att jag kan stå still på pass eller så. Äntligen kommer de iväg. Han drar av en liten rökare när han tror att han inte hörs längre. De stöter ett djur direkt som kommer och ställer sig i några buskar framför mig. Jag försöker se vad det är. Skymtar lite gråbrun päls. Inte vet jag om det är dis eller dimma fortfarande. Eller regn eller snö? Jag håller bössan beredd, med tummen på säkringen för säkerhets skull. Djuret (rådjur?) står stilla en bra stund. Sedan börjar det gå mot mig. Nu kan det vara vilket väder som helst, jag har ingen aning. Det finns en lucka lite längre fram, om det bara fortsätter gå i samma riktning. Lugnt och fint, passar mig. Så kommer hunden ifatt, river i när den får kontakt, djuret (det måste varit ett rådjur?) far iväg så det jordbrinner med hunden efter sig. Så var det borta. Mina armar är lama upptäcker jag nu när jag sänker bössan och andas ut. Hunden driver runt lite, skäller ibland. Jag ser inget. Armarna värker, kan jag verkligen fått träningsvärk av det lilla? Eller var det länge? Som för att avsluta börjar regnet strila igen, inget hörs och inget syns. Nu har det gått en timme. En okänd gubbe skymtar mellan träden. De kanske har glömt att jag inte hittar på de här markerna och avslutat utan mig.

 Efter att ha stärkt oss med kaffe och korv är det dags för nästa såte. Nytt pass, inte lika trångt. Jag ser lagom mycket. Ser man för mycket är det inte bra heller, huvudet far gärna runt som på en uggla för minsta prassel eller knak då. Tänk om man missar något. I ivern ser man ut som en saftblandare på plogbilen. Nä, det här passet är ganska bra. Det är uppehåll igen, diset har försvunnit också. Ja, så där står jag på en sten och begrundar mitt öde. Känner efter var kanten är, det vore ju förargligt om jag trillade ner i något känsligt skede. Armarna värker och jag är kissnödig, men kan inte kila iväg bakom en buske eftersom jag inte känner markerna. Jag kanske sätter mig någonstans där det syns för en passgranne eller så. Illa. Sedan övergår jaktdagen till att inte bli helt vanlig. Det kommer ett rådjur som enligt mina preferenser är skjutbart. Har jag någonsin känt lite träningsvärk i armarna? Tror inte det. Så jag skjuter det. Hon rör sig inte en centimeter framåt, men däremot en halvmeter eller så neråt. Sådärja.

 Har jag bevisat något nu? Jag tror inte det, jag sköt på förra Axsjöviksjakten med. Jag trivs helt enkelt bäst här hemmavid. Som Ferdinand säger…

 Jag fryser. Jag har frusit sedan i november. Oavbrutet. Inomhus och utomhus, när jag sover och när jag är vaken, när jag jobbar och när jag är ledig, när jag står på pass och när jag går drev. Nej förresten, inte då. Jag tror det beror på att det är blött hela tiden. Lersörja på marken och fukt i luften. När det väl kommer lite snö är den tung och blandad med regn. Om den mot förmodan lägger sig ner och vilar lite på marken förstår man snart att den ligger där enbart för att den är döende och nästa dag har den mycket riktigt gått bort. Om det blev en köldknäpp med snö och is kunde jag kontrollera teorin, men med tanke på växthuseffekten är det väl inte troligt. ( Det tycker inte vägverket heller, de har avbokat all snöröjning.)

 Det för mig osökt in på tanken; fryser fiskar hela tiden? Tur att jag är vädur.

 Det är mörkt ute också, lera och vatten reflekterar inget ljus överhuvudtaget. Särskilt vid sextiden på morgonen (och likaså på kvällen) när hästarna ska ut i hagen. I dag kom jag faktiskt ihåg pannlampan, hela veckan har jag glömt den och till alla tomtars och spökens förtjusning snubblat upprepade gånger. Igår föll jag baklänges över Doris grimskaft som jag själv hade satt fast på henne sekunden innan.

 På väg ut till stallet gick jag och tänkte på en film vi ska se i helgen, ”Parfymen”. Jag har fått den beskriven för mig och väntar mig att den är creepy värre. Det gick jag alltså och funderade över i kolsvarta mörkret på väg ut mot skogen. Även om jag inte är mörkrädd alls är det kanske att utmana ödet, särskilt som spöket har varit lite livad på sistone. Halvvägs genom allén skriker ett djur i skogen. En räv kanske, eller en fågel. Terriern får hets och skäller och trasslar med kopplet. Skriken fortsätter, Essie likaså, sedan tystnar det och jag får ordning på vovven. Labradoren, som ju är kolsvart, är försvunnen i mörkret men dyker ljudlöst upp bakom mig nar jag ropar. Lite läskig är hon. Jag tänder i stallet, delar ut mat till höger och vänster, tar sedan höpåsen och går ut mot hagen. Som ligger i skogen. Då ramlar det ner nåt skräp i en fullastad släpkärra som står där på kanten med en skräll. Terriern får hets igen, jag småryter mest för att visa mig själv hur tuff jag är och labradoren dyker upp vid min sida igen. Skönt med lite beskydd. Jag får dock hålla ett öga på henne när hon följer med ut i hagen, hon har förkärlek för ”skräphögen” där hon brukar rota fram gamla äckliga benknotor. Så jag pratar med henne då och då och eftersom jag tänt pannlampan ser jag hennes ögon lysa i mörkret när hon vänder sig mot mig. Av någon idiotisk anledning tittar jag upp i skogen och där lyser det ett par ögon till. Huh! Jag rafsar ut höet och skenar tillbaka till tryggheten i stallet. Lätt svettig faktiskt. Men det är bara att ta ett par rundor till, med hästar den här gången. Jag tittar i marken. Bakke känns stor och trygg vid min sida. Det är han ju förstås inte, hästar är bytesdjur som tar till flykten när det hettar till. Men ändå.

 På vägen in igen har svetten torkat till och jag fryser.

 Alla ni som tänkt ge 42- snart 43-åringen kalsonger i födelsedagspresent: AVBLÅS! Jag har just hängt upp tjugoen stycken nytvättade. Det kom som en chock för mig, han har inte klagat på åratal, men nu har jag hört den gamla visan ”jag har inga rena kalsooonger” titt som tätt på sista tiden. Eftersom han efter en liten kalsongkris på nittiotalet sköter sin kalsongtvätt själv trodde jag naturligtvis att han faktiskt inte hade några kvar. Att de allihop var flortunna på baken och hade fladdrig resår. En del kanske hade lufthål i grenen. Vad vet jag?

 De låg alltså i tvätten. Om sonen har knyckt så många av honom som han påstår ligger det nog ett smärre antal kvar i vanliga tvättkorgen, jag tror knappast att han lägger sina smutsiga i kalsongtvättkorgen. Jag får vara glad om han inte lägger dem på golvet, som kvällssnacks till terriern.

 Dotran och jag har det omvända förhållandet. Jag knycker hennes när tillfälle ges. Hennes är mycket finare än mina. Tyvärr har hon ett sjätte sinne vad det gäller det. ”Har du sett mina grönblommiga?” ”Eh, jaa, kanske…” ”Var då?”  ”Hmm, just nu menar du? Vet intee, men i morgon bitti hänger de nytvättade på elementet, jag lovar!!”  F-n också, jag får väl dra på mig ett par urtvättade med fladdrig resår…  Eller kan jag ta ett par kalsonger.

 Jag satte in en annons för att hitta nya hem åt kattungarna. Tittade på annonsalternativen och kom fram till att en tredagars i NT för 59 kronor var prisvärt. En dag kostade 29 och smålänningen i mig stack upp sitt huvud. Tredje dagen gratis. Eller andra och tredje för halva priset. Jajamen! Och så fick man 60 dagar på nätet på köpet. Jag gjorde annonsen på torsdag förmiddag, första dagen den skulle föras in var på lördagen. På nätet kanske lite tidigare, en arbetsdag räknade de med. Efter 31 minuter kom det ett meddelande att annonsen var godkänd och ute. Ojdå, det gick fort. På kvällen hade två kissemissar flyttat hemifrån. Jag blev nästan lite yr i huvudet. Både smålänningen och östgöten i mig är lite sävliga och tidningsannonsen hade faktiskt inte kommit än! Och jag vill ha valuta för pengarna. Tre dagar.

 På fredagen och lördag förmiddag skrämde jag iväg de flesta eventuella köpare med min inte så gulliga men väldigt ärliga beskrivning av kvarvarande kattunge. Hon är nämligen klok, pratsam, social, lekfull men icke klappvänlig. Jag tror att de flesta vill ha en viss hjälplös gullighetsfaktor på det lilla ulliga och värnlösa livet. Inte en katt som kollar in eventuella kvaliteter hos människan för att eventuellt godkänna och i så fall nådigt acceptera viss klapp- och klining. För att sedan var tredje dag eller så plötsligt komma och njuta av det.

 Nåväl, det ringde två personer som inte lät sig avskräckas. En av dem orkade ge sig av ut i skogen och åkte hem med henne tjugo minuter senare. Trots att hon misstänksamt tittade under lugg och krängde sig fri när hon lyftes upp i famnen.

 Nu är det lördag eftermiddag, tomt i stallet och tomt i hjärtat. Jag tror att de har fått bra familjer, det känns så, men hur ska jag veta? Tänk om de är ledsna? Och längtar hem? Jag förhärdar mitt hjärta och tänker på de tre katter, två hästar, tre hundar, två-tre barn och den gubbe jag faktiskt har kvar. Jag får helt enkelt nöja mig med dem.

 Och jag har två dagar i tidningen och 58 dagar på lokus kvar.

 Första bloggen i år och problemen började direkt. Jag skrev fel år. 2007-01-03. Vad f-n, att jag aldrig lär mig. År efter år blir det nytt år på nyårsdagen. Jag har ju haft några år på mig att vänja mig vid tanken. Och ändå..!

 Vi har ett litet uppror här i Kalbo. Utmanarna Talgoxarna vill ta över fågelbordet. Sittande regeringen Pilfinkarna vill inte släppa ifrån sig makten godvilligt. Pilfinkarna har länge suttit ohotade i häcken bredvid maten och blivit fetare och kanske lite för självsäkra. Kört iväg en och annan uppstickare från Blåmesarna. Nu däremot, när snön kom, blev konkurrensen lite hårdare. Hittills kan jag inte se om Pilfinkarna eller Talgoxarna ligger bäst till, kanske når de förlikning längre fram. Det finns ändå en klar vinnare på kriget: Rebellerna Blåmesarna. När de andra ligger i bakhåll för varandra kilar de helt fräckt in underifrån och knycker godsakerna mitt framför näbben på stormakterna. Vi får se vad som händer är ensamvargen Hackspetten vaknar till. Tar han ställning eller förblir han neutral och sköter sitt?

 Oh shit, nu mobiliserar Pilfinkarna trupperna, när jag vände mig om var häcken full. Och de sitter bara där, stilla, och väntar. På vad? Jag darrar. Bäst att jag går och laddar om diskmaskinen eller nåt, jag vet inte om jag vill se det här! Tvättmaskinen behöver tittas till också, sängen bäddas och nä, nu tror jag att hästen sket igen..