blogg.kalbo.nu

 Jag har gjort en bro. Min bro blev en rak träbro som intressant nog slutade i luften. Det hade jag ingen aning om medan jag gjorde den, men det blev uppenbart när den skulle analyseras. Det var fyra till som gjorde varsin bro och symboliken duggade tätt i luften. Det fanns en rak bro till, två välvda broar och en hängbro. Den ena välvda bron var av sten och den andra var precis motsatsen, en regnbåge. En solid och en flyktig. En grå och en färgglad. Ni förstår vad jag kan få ut av det! Dotrans och min drömtydning är ju nästan berömd.

 Den andra raka bron var ganska lik min, grått trä och räcke. Den andra hade förstås två räcken, min hade bara ett, men å andra sidan var min av stadigare virke. Det kan väl gå på ett ut? Jag törs av naturliga skäl inte gå djupare in på den bron då det genast skulle slå tillbaka på min egen. Så jag nöjer mig med att konstatera att vi väl måste vara raka människor. Och grå.

 Så har vi den mest intressanta bron, hängbron. Den var pytteliten och såg ranglig ut. Den gick över en framvällande fors mellan mörka berg. Jösses, det måste vara en extremsportare som gjort den. Dödsföraktande och modig. Min raka och stadiga bro verkar direkt mesig i jämförelse. Varför gjorde jag räcke på den? Det var en evig tur att jag åtminstone hade vett nog att låta den sluta i luften, det tyder väl på ett visst mått av äventyr i alla fall?

 Det är klart, jag är ju inte direkt äventyrlig av mig. Det kan ju vara förklaringen.

 Om två veckor är det dags igen. Då får jag se om jag är äventyrlig nog att släppa fram mina skruvade tankar om andras broar.

 Nu sitter jag här och skriver bara för att skjuta upp det jag egentligen borde göra. Nämligen läxan. Inför pedagogiska diskussioner på onsdag kväll ska jag läsa en bok om matematik. Det kom ju inte som någon överraskning precis, jag har vetat om det hela terminen. Och från början var det ju ingen brådska, om inte annat hade jag ju sportlovet på mig. (Hur tänkte jag?)

 Jag har börjat på den ett par gånger, men helt osmart lagt den ifrån mig efter en stund när jag läst om samma stycke ett par gånger. Idag måste jag. Jag känner mig inte så matematisk just nu men det är bara att bita ihop. Frågan är om det inte är bäst att diska först. Det finns flera grytor som ser lite smutsiga ut. Tvätten är nog klar också. Den är alldeles fuktig, så den kan surna om jag lämnar den för länge i maskinen. Så måste jag putsa glasögonen. Det tar en stund.

 Andas. Andas igen, hjärnan behöver syre. Särskilt pannan.

 Okej, nu sätter jag mig med matteboken i soffan. Den magsjuka dotran spelar SuperMario på det äldsta TV-spelet vi har, hon kan behöva hjälp från en gammal veteran. Det är bäst jag sitter i närheten, så jag inte blir störd om hon ropar på mig.

 Oväntade saker som inträffat denna vecka:

 Vi har ett kyl&frysskåp som tillverkar isbitar av sig självt. Oumbärligt.

 I ett desperat (?) försök att bli av med alla infektioner äter vi sammanlagt etthundratretton mineraltabletter om dagen. Vi kan knappt klämma i oss mat emellan.

 Jag har haft en valpkull i sängen. Tonåringarna motades nämligen upp klockan sju i torsdags för att sotaren skulle komma. Alla gick upp i stort sett självmant, ingen vill ligga i sin säng när han kommer och rotar runt i deras kakelugnar. Dock damp de genast ner i vår säng, de var såååå trötta. Tre stycken i en enochfyrtio-bäddsoffa. TV:n sattes på och det fnissades och bökades och trängdes på äkta valpkullsmanér. Ja, förutom TV:n då. Men annars. Desperata viskningar och små skrik; Sotarn kommer!!!! Jag har ingen aning om ifall han aldrig upptäckte dem, eller om han har sett allt och förvånas över inget. De låg blick stilla och var (över alla under) helt tysta ända tills dörren slog igen bakom honom. Då översvämmade de huset och svansade runt i jakt på kläder och frukost och den rätta TV-kanalen. Jag tror de hårade också, det var i alla fall hundhår på sängkläderna på kvällen.

 Jag har tagit mig i kragen och besökt alla körskolor i Katrineholm på jakt efter den som ska få äran att utbilda dotran och hennes tre övningsförare. Eller är det hon som är övningsföraren? Hm. Vi är nog medförare. Eller medföljare.

 Två av tre hundar fäller hela vinterpälsen. I år igen.

 En buske vid resterna av ett torp i skogen blommar. Massor av små lila blommor täcker grenarna. Effektfullt mot årets enda snö.

 Allt annat som hänt har varit antingen väntat eller så vägrar jag erkänna att det har varit förvånande.  

 Dotran visade prov på äkta mamma-anlag i dag. På tonårsvis kom hon uppsläntrande tio- halv elva någonting, rostade tre mackor och kom bort till köksbordet. Det var då det hände. Hon tog min gamla frukostassiett och lade mackorna på den. Äkta mamma-anlag. Hon sparade disk.

 Med ett flin påpekade jag detta och lade helt lögnaktigt (och vuxet) till att jag hade slickat på tallriken. På äkta tonårsvis dräper hon blixtsnabbt tillbaka:

 ”Jag kom ur din kropp, jag klarar det.”

 Jag var på en föreläsning om stress igår. Nu vet jag lite mer om vad stress gör med kroppen och vad man själv kan göra för att motverka de negativa effekterna. Det är ju bra för både kropp och själ; kunskap och makten över sin kropp.

 Som bonus fick jag också reda på att kaffe är fördärvligt för kroppen. Jag har förstås hört det förut, men väljer att förtränga det. De goda effekterna för mitt välbefinnande är större än de negativa effekterna på min kropp helt enkelt. För att inte tala om effekten det har på min familj om jag inte får mitt morgonkaffe. Tanken dök dock upp i mitt huvud att jag kanske skulle skippa den där halvljumna koppen med fem timmar gammalt termoskaffe som jag tar mitt på dagen på jobbet. Den är inte ens god, utan bara en ursäkt för att jag ska få en liten rast. En liten rast borde jag väl kunna få ändå tycker jag.

 Vad ska jag då dricka istället? Kaffet kan inte ersättas med te, tein är lika skadligt som koffein. Eller är det samma sak rentav, två olika namn bara? Tein finns i svart, grönt, vitt och rött te..  Dock inte i rooibos för det är inget te. Men, misstänker jag, snart är det nog skadligt med. Rooibos kan bara odlas i Afrika, så om jag väljer att dricka det medverkar jag till långa transporter och därmed miljöförstöring. (Hm, det odlas väl inget kaffe i mitt närområde så vitt jag vet, jag anar en dubbelmoral här.)

 Jag kan inte dricka läsk och saft för det innehåller antingen socker eller sötningsmedel. (Men vänta nu, jag äter ju socker.)  Faktum är att jag inte kan dricka vatten heller, det innehåller vansinnigt mycket föroreningar. Och jag fick reda på att varje andetag vi tar innehåller tre (eller trettio?) procent fria radikaler. Varje andetag. Snacka om makt över sin egen kropp.

 Stressad, jag? Nejdå..

 Jag är en ond liten kvinna. Det är något med Carola som gör mig avig, förmodligen helt orättvist. Hon är snygg och gudfruktig, sjunger jätterent och hennes ”ledigtröja” tyder på viss humor. Hoppas jag. Och jag retar mig på henne. Det finns ingen annan förklaring än att jag är ond av naturen.

 Att se Carolas och Andreas nollställda ansikten när de (bara) gick till andra chansen var en kick. Stackars Andreas, min aversion mot Carola drar med honom i min skadeglädje. Herreminskapare, jag måste vara dubbelt ond när jag låter det gå ut över helt oskyldiga.

 Jag har inte ens dåligt samvete.

 Det sägs att det man retar sig på hos andra egentligen är sådant man ogillar hos sig själv. Ojojoj. Jag måste meditera över det här.

 JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!! Ja ja ja ja ja ja ja ja ja jajajajajajajajaaaa!!!! RRRRRRRRRRRRongedahl!!!

 Mina högst aktuella frågeställningar fick ett abrupt slut när maken ringde. Det behövdes bara en fras: ”Jag har gjort ett fynd!” Skit också, han har köpt en bil. Det var första tanken. Jag kved fram frågan. Nej. En extra stor TV? Nehej. Tankarna fladdrade fram mellan stora och dyra tekniska saker som han kan tänkas anse vara ett fynd. Vilket är i stort sett allt som är stort och dyrt. Och onödigt. Och tillräckligt av allt detta för att han ska känna sig manad att ringa mig på hemvägen för att förvarna. Så jag hinner svalna lite tills han dyker upp.

 Lite trevande förklarar han bakgrunden till sitt fyndande. ”Du vet, våran frys är ju sönder.” (Hm, jaa.) ”Och vi måste springa ut i bon till den andra så fort vi vill ha något fryst.” (Jag vet, det är jag som ränner dit i tid och otid.) ”Så jag har köpt en kyl.” Det verkar ju befogat och helt logiskt. Det är bara det att kylen är det inget fel på. Det är faktiskt det bästa kyl vi någonsin haft. Och den är inte urgammal. Eller ens lite defekt. Det är ett utmärkt kylskåp helt enkelt.

 Sen kommer en lång harang där jag hinner uppfatta spridda delar. ”Jättefin…dubbelskåp…vit…jättebillig…ismaskin…plats för fiskpinnar…jättefin…kylt vatten…nej, ingen dator på…får inte plats…bygga om…jättebillig…” Han tystnar lite. ”Du kan få måla om köket.” Jag fattar. Han har köpt ett kylskåp med frysfack och inbyggda finesser. Dock ingen dator som varnar när mjölken tar slut. Synd, vi kunde ha kopplat den direkt till hans mobil så kunde han handlat på hemvägen. Det finessiga kylskåpet får inte plats där det gamla stod, så vi får bygga om lite. Det blir väl skafferiet som ska bort kan jag tro. Men vi kan ju alltid ställa mjölet, pastan, flingorna, konserverna, teet, potatisen, saften, chips- och godispåsar, sprit- och vinflaskorna och allt det andra i frysfacket. ”Inga problem, vi bygger ett skafferi där den trasiga frysen stod.”

 Nu hör jag dem därutifrån: ”Men går det verkligen in genom dörren??” Inga problem, vi skulle ändå bygga om hallen.

 Jättebilligt. Och det blir jättefint! Och jag får måla om köket.

 Jag är magsjuk för andra gången i år. När jag sitter här och väntar på att det ska ta slut har jag tid att begrunda både det ena och det andra. Är det bättre att kräkas så att illamåendet går över eller att fortsätta må illa utan att kräkas? Är det bättre att ha magknip när det är dags för ännu ett toabesök eller att det bara rinner rätt igenom utan särskild förvarning? Är det bättre att tycka synd om sig och falla ner i gråt innan orken tar slut eller att vara tapper och falla ner i svimning när orken tar slut? Är det bättre att skriva en fånig blogg med frågor utan svar eller att krypa ner i soffan och dra täcket över huvudet?

 Sådärja. Äntligen en fråga med självklart svar.

 Jag trodde knappt mina ögon när jag klev in genom dörren idag efter jobbet. Det var som att slungas femton-tjugo år tillbaks i tiden. Då, på de gula labradorernas tid, kunde vad som helst hända. Att mötas utav två överlyckliga viftande svansar i ett hav av någonting som de råkat tugga sönder var vardagsmat. En tidning, eller som vid åtminstone ett minnesvärt tillfälle- en hel tidningsinsamling, böcker, tofflor, kvarglömda knäckebrödspaket och lite annat smått och gott. Man måste ha sett hur mycket innanmäte en vanlig kudde innehåller för att till fullo förstå. Jag medger att det fanns tillfällen då jag slet mitt hår i förtvivlan, men så här efteråt är det ju mest pittoreskt.

 Och det var precis vad jag tänkte idag; Gud, vad pittoreskt! Hm. Köket var fullt av plastpåsar. I olika färger och storlekar översållade de golvet. En del var hela och en del var i små, små bitar. När jag vadade in i det knähöga påshavet knastrade det under fötterna av äggskal, lökskal och annat hårt och oätbart material från soppåsen. Behöver jag nämna att den inte var igenkänningsbar? Påsen alltså, på något sätt hade de fått bort själva påsen och lyckats lämna en hel del potatisskal och sådant kvar i hinken. Jag tänker mig att det måste gått hastigt, ungefär som när trollkarlar drar bort en duk från ett dukat bord och glasen och tallrikarna och de tända ljusen står kvar.

 Jag vände och gick ut igen. Efter ett besök hos hästarna och en liten rask promenad var jag redo att ta itu med livet, dvs att hiva in påsarna igen,  dammsuga och sätta i ny soppåse. Påsen skulle lirkas in under skräpet i hinken.  På ”att göra-listan” står nu också att jag ska sortera påsar. Det står efter garderobsrensning, tvätta-saker-som-inte-används-så-ofta, skrubbutrensning, glasåtervinning och mosaikläggning.