blogg.kalbo.nu

Veckan slutade som den började, med blåst och snö. Inte lite heller, när jag sitter i liften och kommer över kanten till kalfjället vill jag helst av allt dö. Eller åtminstone ha luft. Det kanske motsäger varandra, men det beskriver känslorna rätt bra. Inget ser jag heller. Jag har alltid föreställt mig att blinda människor ser allt i svart, men nu vet jag att det även kan vara en helvit värld. Det blev motsägelsefullt det också, om jag var helvit skulle jag snart se världen i svart, en kall öl när jag kommer hem från backen kan få de mest trötta ben och fötter att känna rytmen igen.  Jag använder stavarna till blindkäppar. Ibland skriker det till någon, då vet jag att jag måste svänga. Jag flinar lite då och hoppas att den andra är lika blind som jag. Annars kan det vara förklaringen till att en del lömska puffar i liftkön, eller en stav framför mitt ena knä precis när jag ska ta tag i ankaret.

 Nu har vi i alla fall tagit liften upp för sista gången i år, tagit oss utför och återlämnat skid- och snöbrädeutrustning. Det känns lite tomt i bagagen som hela veckan har varit ett virrvarr av skidor och stavar. Vi får fylla tomrummet med hempackning.

 Ett av mina misstag innan den här veckan var att jag glömde raka benen. Det har oroat mig. Tänk nu om jag skulle trilla och bryta ett ben och så har jag smalben som skulle göra en björnhona avundsjuk. Personalen på benbrytarkliniken skulle minnas säsongen 08. ”Vilket år var det som solen sken vid påsk?” ”Det var det året när hon med smalbenen kom in.” ”Jaha, 2008! Det var en hårig säsong.” De skulle vara håriga ända tills det skulle vara dags att ta bort gipset. Då skulle de bli så gott som nyvaxade. Då skulle jag ha ett vanligt men hårigt ben och ett jättesmalt, vitt men ohårigt. Fint.

 Ett annat misstag har jag gjort under veckan. Jag har haft mössa och polotröja på mig. Solen har skinit de flesta dagarna så jag är ganska brun i ansiktet. Och vit på halsen och i pannan. Underligt nog var jag så förståndig (eller snål?) att jag inte köpte skidglasögon. Då hade jag haft ett vitt, smalt ben och vita tvättbjörnsögon. Fint.

 Jag hade ett litet veck på långkalsongerna första dagen. Det resulterade i en präktig rad med vattenblåsor. Som jag inte kan visa för någon eftersom de då samtidigt skulle få se mina håriga ben. En grym tyck-synd-om-mig-faktor helt utan nytta. Det blir liksom inte samma sak. ”Jag har jättestora blåsor på benet!” ”Får jag se?” ”Eh, neej.” Hm, inte trovärdigt.

 Det blir mycket att tänka på till nästa år. Jag tror att en av mina reskompisar ska träna benen mer, hennes barn lurar henne upp- och nerför trappan hela tiden, bara för att hon ser så rolig ut när hon går i den.

De är så söta, de där halvmetershöga, färgglada småtrollen i backen! En del står på små rullband på väg uppför. En del har en dragsele på sig och de drar en vuxen, som i regel stretar emot, nedför backen. En del har lyckats smita och kommer i full rulle nerför, med en mamma med jagad blick efter. ”Stina, sväng nu!” ”Nu måsta du börja stanna!” ”Stiiiiiiina!” En sextiocentimeters kom liggandes bakåt på skidorna i hundratjugo kilometer i timmen. Jag var tvungen att skräckfilmsblunda lite. Men ungen kom upp efter ett tag och svängde bara vidare. Hade det varit jag hade jag stannat och gråtit en stund. Jag önskar två saker. Det ena är att jag efter att ha ramlat och studsat omkring skulle han någon som lyfte upp mig, blåste på de onda fläckarna och sedan skulle jag vara redo att dödsföraktande slänga mig utför igen. Det andra är att jag på raka ben skulle få åka på de små rullbanden upp.

 Nu har vi gått kurs, skickat in alla nödvändiga papper och betalt avgifterna. Och igår fick vi lön för mödan; körkortstillstånd och handledartillstånd. En helt ny värld öppnar sig. I första skedet kan jag tvinga med henne på allt jag gör, med motiveringen att det är övningskörning. Handlingar, Tupperwarepartyn, föräldramöten. Allt. Det retar mig lite att hon inte kan köra mig hem från fester. Eller det kan hon ju faktiskt, men då måste jag vara spik nykter och då förlorar det sin charm litegranna. Jag tror att jag fortsätter kräva att maken sköter den sysslan ett tag till.

 Det kan inte vara så himla betungande. Jag har dock hört att det knorras lite, jag ska på min tredje, hm, syjunta i mitten av april. Jag kallar det för syjunta för jag har alltid varit lite avundsjuk på mammas syjunta, de har träffats i ungefär åttiotre år nu. De sydde i alla fall från början. Vi har aldrig ens diskuterat att sy, däremot diskuterar vi allt annat högljutt och i timtal. Under tiden blir vi väldigt torra i halsen och måste smörja den lite. Om han protesterar tänker jag kontra med att han får köra hem varannan gång från gemensamma fester.

 I andra skedet kan jag skicka henne på ärenden. ”Är mjölken slut? Om du åker och köper får du låna min bil.” ”Din bror har sent bandrep, skulle inte du fika med dina kompisar? Ta bilen så kan du hämta honom på samma gång.”  Ah, ljuva tider stundar!

 Jag behöver jäst, nu åker vi och köper det.

Jag gillar snö för att:

Ögonen vänjer sig inför fjällenveckan. Jag måste nog ändå skaffa solglasögon.

Jag kan kasta snöboll på familj och vänner. Bara inte skolbarnen ser mig. Det blir liksom ingen tyngd i mina antisnöbollsargument då.

Hästarna blir glada. Och oleriga.

Jag kan följa labradorens tassavtryck om hon behagar gömma sig på sop- eller dynghögen.

Labradoren och bordercollien syns i mörkret. Det är värre med terriern, men jag kan väl unna henne osynligheten så länge det varar. Hennes fotspår syns ändå…

Jag kan göra snöänglar.

Jag hinner lyssna på en extra låt i bilen eftersom det är halt väglag.

Jag slipper sola i bikini. Det är extra bra eftersom jag inte har gjort mina situps på ett par år och för att benen har varit lite rädda för epilatorn på sistone. Jag måste snart ta tag i den biten. Eller så använder jag solglasögonen även efter fjällen.

 Nu är det bara en liten vecka kvar tills vi åker till fjällen. Jag möter det hotet med att skriva listor. Många listor. Just nu sitter det fjorton post-itlappar på skärmen. Jag ser inte bilden bakom. Fem är fjällenrelaterade, alltså sånt jag måste ta hand om denna vecka. Tre är fytioårskalasrelaterade och därmed ganska krisartade också. Resten är saker som finska dikter, sagda citat, påminnelser, rekord och liknande. De lapparna kan jag stå ut med utan att få hets.

 Av bara farten har jag skrämt igång sonens packning. Så nu irrar han runt och provar jackor och letar efter t-tröjor och långkalsonger. Samtidigt rufsar han till i renatvättkorgen och strör ratade persedlar omkring sig. Samt skäller på mig för att jag har slarvat bort hans mjukisbrallor. (De ligger i renatvättkorgen, men jag låter honom våndas ett tag till.)

 Dotran behöver jag inte oroa mig för, det är hon som lärt mig att skriva listor. Innan veckan är över kommer det ligga kilometervis med sådana strödda omkring. Ibland kommer jag ta en förmodat gammal lista att tända med i spisen, för att därefter få skäll, det var förmodligen hennes viktigaste lista. Med tanke på hur mycket hon har med sig när hon ska sova en natt i stan kommer jag att få gå och packa upp saker ur hennes väska i smyg. (Förmodligen hennes viktigaste saker.)

 Maken får sköta sig själv. På lördag kommer han att stå mitt i tvättstugan och meddela att han har inga klääääääder. Och de få han har behöver tvättas. Sen kommer han köpa ett tiopack strumpor, ta fram sina ouppackade BjörnBorglångkalsonger och meddela att han är klar. Bäst jag packar ner hans skidkläder.

 Jag skriver upp det på listan.

 Säkert har jag sagt det förut, men jag kan inte låta bli. Och det måste ju ändå varit ett år sedan sist. Och åren går ju faktiskt i cykler. Nu kommer det:

 Tranan är här.

 Tofsvipan är här.

 Ormvråken är väldigt här. Igår cirklade de tätt över Nisses hönsgård.

 Talgoxen sjunger inte riktigt ti-ti-fy, men i alla fall ti-i-fy. Det är nästan. Kanske är det ett riktigt vårläte, men att den behöver gå till en logoped för att jobba med ett litet talfel.

 När vi som hade stalltjänst i morse (svägerskan och jag) var på väg in mot kaffepannan pekade jag på en tofsvipa och sa helt intelligent ”titta”. Hon blängde på mig och frågade ”Varför gör du sådär?” Hm, är hon rädd för tofsvipor? Förklaringen kom strax: ”Jag är från stan, jag vet inget om fåglar.” Igår hade min dotter pekat på en ormvråk och sagt ”ormvråk”. Vilket får mig att önska att jag sagt ”tofsvipa” när jag pekade och inte ”titta”.

 Jag har räknat lite och kommit fram till att hon nog bott härute i tio år eller så. En och annan fågel borde ju trängt in i hennes sinne. Vi får ta tag i det där. Det finns ju hopp med tanke på att hon gått från shopping i fuskpäls och högklackat till stall i gummistövlar och reklamjacka på nästan nolltid.

 Ni anar inte vilken guldgruva min frysbox är! Det nya frysskåpet är inte riktigt påfyllt än, så nu när jag började tänka på elvakaffet stegade jag upp till boxen i snickarbon för att hämta lite gott. Jag hade i minnet att en särskild burk skulle innehålla kakor i stora lass. Den skramlade på ett för kakor okaraktäristiskt vis och jag gläntade på locket. Den var full av kroppkakor! Gudars, det vattnas i munnen på mig.

 Jag hittade två burkar med kräftor. Jag visste att det fanns en, men två innebär väl nästan fest?

 Jag blev glad när det kröp fram några bortglömda laxbitar, det har jag varit sugen på ett tag. När jag sedan lättade på en säck med älgskankar och hittade tre stycken rödingar svär jag att jag såg ut som en fågelholk för ugglor. Hur har jag kunnat glömma att de låg där?????? Bråttom är det att äta dem också, de kanske blir gamla. Undrar om de hinner tina till middagen.

 Till slut hittade jag fyra kakor. Nu sätter jag på kaffet.

 Jag avundas inte mina barn som sitter på skolbänken hela dagen. Jag har provat på idag. Första föreläsningen kommer jag inte ihåg vad den handlade om, men jag vet att jag höll med om det mesta hon sa, det var inga konstigheter. Problemet var att hon bara använde en mening. Den meningen höll på i en och en halv timme. Vid bensträckaren var det inte punkt, bara ett komma. Det fanns dock ett par ljuspunkter: hon hade, som alla föreläsare, en färgklick på sig. Det var en ganska lång sjal. I femtio minuter kröp den sakta åt ena hållet och vi hade vadslagning i bänkarna och hur dags den skulle falla i golvet. Då tog hon tag i den, så var det lilla roliga över. Det andra var att hon hade en mikrofon som satt fast i huvudet på henne. Det tror jag aldrig att hon hade använt förut, för hon var väldigt noga med att den skulle sitta mitt framför munnen. Då och då kröp den upp och blev en Hitlermustasch. Underhållande.

 Nästa föreläsning var bra helt enkelt. Jag skulle kunna berätta vad den handlade om och jag behövde inga distraktioner för att hålla mig vid liv.

 Efter lunch var det dags för kraftprovet. Den föreläsningen var låååång, den gick inte över förräns klockan var halv fem. De hade mycket konstiga grejer att berätta . Visste ni att det fanns en tid då man trodde att kvinnan var mannens motsats. Och att om hon hoppade över en bäck eller så kunde hon förvandlas till man. Alltså att hennes vagina skulle falla ut till en mans ädlare delar. Eller att det faktiskt finns människor som på allvar tror att ju större bröst en kvinna har desto mindre förstår hon sig på matematik. Det ska ha med östrogenet att göra, så vi fick veta att kan alla se fram emot att bli mattesnillen vid övergångsåldern.

 Trots att de två föreläsarna inte hade något anmärkningsvärt stora tuttar var det tidvis lite svårt att ta dem helt på allvar. De pratade en stockholmska som lät lite som en parodi på sig självt. Jag tänkte på ”Lorry”-gänget när de gjorde den där nittiettan-liknande sketchen från fyrtiotalet. Och ibland gjorde de citattecken i luften. Förbjudet!

 Nu är i alla fall dagen slut. I morgon ska vi plåga elever igen och kräva att de sitter stilla i sina bänkar och lyssnar. Ser de väldigt uttråkade ut ska jag sätta på mig en liten mustasch.

 ”Jag har inga nötter” konstaterade maken sorgset på morgonen. Två i alla fall tänkte jag, men jag sa inget. Det är dumt att reta upp honom direkt på morgonen. Särskilt eftersom han har lovat att dammsuga idag.

 Det var naturligtvis småfåglarnas nötter han menade. Att vi har två stora säckar med andra frön påverkade inte saken. Han måste åka och köpa nötter. Mina försök att påpeka att det i stort sett är vår och att de kanske kan överleva på de andra tjugo kilona frön föll inte i god jord. Småfåglarna är hans skötebarn.

 Extra kompis är han med pilfinkarna som numera sitter kvar i häcken och övervakar påfyllningen, så den går rätt till. Det är förmodligen de som vill ha nötterna.

 Jag gjorde ett försök att tränga mig in på småfågelsskötselområdet, men blev bryskt avvisad. Inte av maken som man skulle kunna tro, utan av fåglarna själva. I ett plötsligt anfall av fågelmatsintresse skar jag bort och sparade späcket på en hjort, eller om det var älg, som vi styckade. Jag kramade ihop det till bollar och frös in dem, för att kunna traktera fåglarna med det när vinterkylan skulle bli sträng. Nu hände ju inte det på hela vintern, så när det blev minusgrader för ett par veckor sedan plockades bollarna fram. De har inte rört dem. Nu hänger de där i regnet som läbbiga klumpar.

 De ska få hänga kvar för att påminna mig om att män har bättre hand med småfåglar och nöthantering. Och eftersom de hänger bredvid min matplats hämmar de min aptit, jag har nog gått ner ett par kilo sista veckorna.