blogg.kalbo.nu

 Vi körde fel igen!!! Piiiinsamt. Ett hundratal lamm med mammor och deras ägare såg oss. Vi hukade oss när vi åkte förbi för andra gången så de kanske inte fattade något. Men alla vänstersvängar gick galant.

 Idag har jag upptäckt flera saker:

 Ett par kajor bygger bo i Tvättstugans skorsten. Det är ett dilemma. Ska jag vara snäll och tala om det för tvättstugeskötaren, eller ska jag ignorera det och fnissa i smyg när sommarens tvättande nollåttor får problem? Kanske kan jag hoppas på att de ska försvara sitt revir och anfalla alla som närmar sig. Eller bajsa på vittvätten. Hm, undrar om deras revir sträcker sig åt mitt håll..? Måste tänka på det där.

 Paddan i växthuset har överlevt vintern och växt till sig. Skräckblandad förtjusning.

 Jag hittar inte på alla småvägar. En del åker vi vilse på. Då är ju frågan: ska jag erkänna det eller ska jag hävda att vi bara övningskör länge och väl? Det är ju bra med träning. Vi åker åt andra hållet i morgon så får vi se var vi borde ha svängt. Om vi hittar från det hållet…

 Både Dotran och jag kan hålla huvudet kallt vid vänstersvängar med komplikationer.

 Undrar vad paddor äter.

 Jag är så trött på chefer! Nu har en av mina hållit mig på halster i över två månader. I måndags fick jag nog, jag vill ha ett besked om jag har jobb efter sommaren eller inte! Skit samma vilket besked jag får bara jag slipper hänga i luften. Jag trivs inte hängandes. Jag får dingelben och uppdragna axlar av det.

 Så jag började ringa. Varje gång går det fram en signal, sedan hörs en telefoniströst: ”Ingen svarar på numret ni ringt”. Nä, tacka f-n för det, efter en signal? Sakta har tanken kommit krypandes; han ser vem som ringer och trycker bort mig. Funderade på att ringa från ett annat nummer, men skickade ett mail i stället. Och fick svar. Efter TVÅ minuter. Förmodligen är han så upptagen med e-posten att han inte hinner svara i telefonen.

 Klart besked fick jag också… ”Jag har tagit beslut men tänker informera dig om det senare, rektorn på din skola har redan fått informationen.” Dåså, det är väl bara att fråga henne då. Men icke sa nicke! Hon har ingen aaaning. Nu kan ju till och med jag räkna ut att en av dem ljuger. Snacka om sandlådenivå.

 Vanlig hyfs får mig att avstå från att skriva ner de omdömen som finns i mitt huvud, men ni som känner mig får tänka er in i min finska vokabulär blandat med nedsättande tillmälen mest rörande intelligens och maktutövning kopplat till impotens. Jag sänker mig inte till sandlådenivå, tonårsnivå passar bättre just nu.

 Jag önskar att Sonens bands konsert hade varit i kväll när jag ärligt kunde uppskattat skriksvartrocken.    

 Eftersom jag var lite klen förra helgen fick maken sköta det där med skjutsande hit och dit. Det var rätt gnälligt emellanåt, ingen öl… Den här helgen är jag inte klen alls, så det är bara till att ta bilen hit och dit, fram och tillbaka. Till gubbens förtjusning står ölen på kylning och har stått där i hela två veckor.

 Lördag kväll var det födelsedagsfest hos vänner. Det blev ömsom vin och ömsom vatten. Vatten för mig då. Framåt natten gav jag mig helt fredligt iväg på en liten tur till Hålan för insamlande av tonåringar. En timme eller så var jag borta och jag lämnade en städad tillställning bakom mig. När jag kom tillbaka var den ostädad. Taket var liksom högre. Tankarna som lämnade munnen hade inte alltid gått genom hjärnan. Vansinnigt kul emellanåt och jag kände det nästan som jag kom i takt för en stund, trots vattnet.

 Efter ett par timmar stod det klart att jag var helt i otakt igen, men tre stora och små pojkar var helt synkade. Så pass att jag blev utmattad och lämnade dem ifred. Dotran hade inga sådana problem, inte vet jag hur hon bär sig åt.

 Idag är jag rätt ensam om att vara helt i takt med mig själv. Dock är jag inte det med omgivningen. De är så otaktade att det tidvis är plågsamt att se dem. Ibland gör någon ett försök att se alert ut, men det faller snart nog platt.

 Helt taktfullt avstår jag från närmare beskrivningar.

 Jag börjar återkomma till livet. Hur ända in i helsefyr kan man få barnsjukdomen öroninflammation samma vecka som man fyller fyrtio?? Nu har jag väl äntligen lämnat alla spår av den bakom mig. Barndomen alltså. Jag är tant, tant, tant! Tanter får inte barnsjukdomar.

 Eller är det en vink om ålderdomens skröplighet? Kroppens förfall har börjat sitt inträde. Det började med örat, men snart kommer hängbrösten, åderbråcken och framfallet. Den blomstrande framtid är vår.

 Öroninflammationen förde med sig dövhet. På ena örat i alla fall. Det är ganska användbart. Att ”slå dövörat till” har fått en helt ny innebörd. Jag vänder helt enkelt huvudet åt rätt håll. Det som för tillfället är rätt för mig alltså. När jag tillräckligt många gånger sagt ”va?” och ursäktat min dövhet får jag höra de mest användbara saker. Folk verkar säga vad som helst när de tror att ingen hör.

 Tyvärr missar jag en del saker också. När jag på kvällen lägger mig på det hörande örat kan jag ibland få syn på maken som står och äter med öppen mun. Efter en stund brukar han titta uppfodrande på mig. Då förstår jag att han inte alls äter utan pratar med mig. Och vill ha ett svar. Ibland hummar jag lite och vevar svävande med ena handen. De gånger det funkar och han ser nöjd ut undrar jag vad jag instämt i egentligen.

 Det kan komma surt efter.

 Jag har fått så många roliga presenter! Och jag har listat ut varför…

 En äkta tantcykel, en Skeppshultare med både cykelkorg, kjolskydd och lädersadel med lufthål har jag fått för att tanter behöver stärka knän och benmuskler. Och för att deras hundar ska få springa lite ibland, rullatorn går ju så långsamt. Den diskreta skogsfärgen har den för att tanter ställer cykeln under en gran och kilar iväg och plockar kantareller då och då.

 Kakfat, sockerskål, kanna och keramikmuggar har jag fått för att tanter fikar mycket. Eftersom jag inte använder socker och jag fick fyra underbara muggar betyder det att tanter bjuder in sina vänner då.  

 Besök på Hud&Hår har jag fått för att tanter är rynkiga. Och gillar ansiktsmassage. Ahh!

 Förnyelsekorg med pro agekrämer, Kungen av Danmark, inkontinensskydd, fotsalt mm har jag fått för att äldre svägerskor redan är i framtiden och av egen erfarenhet vet vad det innebär.

 Förströelsekorg med 40+tidningar, virkning, godis, vin, finskakurs, kaffe, kortlek mm har jag fått för att yngre svägerskor inte har en aning om vad som väntar, men hoppas på det bästa.

 Blommor i mängder har jag fått för att tanter förväntas att komma ihåg att vattna dem.

 Rosmarin har jag fått för att jag är så kryddig.

 Champagneflaskor med praliner har jag fått för att tanter förlustar sig med sådant titt som tätt. Har jag hört.

 Björn Borg lång- och kortkalsonger har jag fått för att tanter behöver vara fina under om de bryter lårbenshalsen och hamnar på sjukhus.

 Helkväll på Ladie´s Night behöver väl inte ens förklaras!? Det är sååå roligt och tanter behöver lite manlig fägring ibland. Jag har ju min egen gubbe förstås, men ändå. (Martin Stenmarck, suuuck, trååån.)

 Kläder har jag fått för att vänner och släktingar inte ska behöva vara oroliga för att tanten ska komma till dylika tillställningar i gröna byxor och rutig skjorta. Och för att jag då och då ska bli tvungen att raka benen.

 Utfällbar grillpinne skulle man kunna tro att jag fått för att den är praktisk under jakten, men i själva verket är den till för att raskt kunna rappa odågor över smalbenen om de irriterar mig eller om jag vill komma före i ICA-kön.

 Ljuslykta har jag fått för att tanter alltid är beredda på strömavbrott. Jag ska vara särskilt beredd på glasverandan. Varje vår, sommar och höstkväll.

 Ett hål i örat på bestämd plats har jag fått för att tanters makar behöver något nytt att köpa julklappar till. Och för att vissa tanters familjer är lite finurliga.

 Pengar har jag fått för att tanter behöver… tatuera sig?

 (Har jag glömt någon present är det för att tanter är senila.)

 40-årskrisen är över. Det gick ju ganska fort.  Den har pågått från tisdag förmiddag till lördag kväll. Krisen började med att det stod klart att catering till festen inte var att räkna med. Att laga mat är ju faktiskt okej, det är hur mycket mat som behövs som är det kniviga. Och hur många som kommer.

 Öppet hus verkade ju vara en bra idé. Det var en bra idé ända tills i tisdags förmiddag. Då skulle jag börja räkna. Jag gjorde listor. En säkertlista, en kanskelista och en jättekanskelista. Det blev jag inte mycket klokare av. Det var alltför många på kanske- och jättekanskelistan. Det var lika bra att slå ihop listorna och laga mat till alla. Och sen lägga till lite. Eller ganska rejält ifall någon skulle ta om åtta gånger.

 Så jag gjorde nya listor, dag-för-daglistor. Det funkade ju ända tills det dök upp en liten ond varelse på min ena axel. Den typen viskade farhågor i mitt öra. ”Det är för lite potatissallad, tänk på att bönderna äter rejält.” ”Tror du verkligen att fem kilo rostbiff räcker? Tänk på att du bara har några kilo kyckling!” Då fick jag hets. Vad i hela friden gööör man om maten är slut frampå kvällen och det kommer en åtta-tio från jättekanskelistan?

 Jag bakade bröd. Massor av bröd. Och köpte vin och öl. Jag menar; om de dyker upp lite sent alldeles oförhappandes är det bäst att ha bukfylla (bröd) och vanlig fylla redo. Framåt åttatiden stod det klart att maten räckte och krisen gick över. För att fira det tog vi lite vickning. Idag ska vi äta rester till middag. Vi är fjorton personer, men det kommer att räcka! Till det också..