blogg.kalbo.nu

 Jag har till min förvåning konstaterat att den underliga fågel som visslat utanför vårt fönster tidiga morgnar faktiskt är en näktergal.  

 Första och kanske andra morgonen trodde jag att det var någon stolle som gick runt och visslade på en hund eller så i vår trädgård. Ovanligt melodiöst, det medges, men kanske försökte stollen i fråga att maskera hundvisslingen till fågelvissling, viss om att hunden i fråga ändå skulle känna igen tonen. En morgon körde jag ut huvudet på verandan, den lät så skarp och tydlig att jag trodde att den förirrat sig in. Jag frågade runt lite på gården och jo, det var flera som hört den. Brorsan hade skenat till hästhagen vid fyrasnåret en morgon, han trodde att det stod någon där och visslade. Storhästen var visst lite upprörd, men det berodde nog snarare på att han inte hade fått någon frukost än på näktergalen.

 En kväll, när göken gol, träffade vi på Gamm-Bonn uppe på skogen. Eftersom göken gol så fint kom vi att prata om vår morgonfågel och han påstod då att det skulle vara näktergalen. Jaha, sa jag och log vackert, men tänkte i mitt stilla sinne att det var nog troligare att det var en stare med storhetsvansinne.

 Om man nu inte litar på bönder kan man alltid kolla på nätet. Det gjorde jag. Näktergalen var månadens P2-fågen i juni 2004 och där kan man minsann lyssna på en äkta näktergal. Nu måste jag säga att vår fågel sjunger mycket vackrare och med mera melodi, men tonen är inte att ta miste på. Det finns till och med den lilla hundvisslingen med i fågellåten.

 Vi har faktiskt en näktergal i trädgården.

 ”Ska vi övningsköra?” Det är den i särklass vanligaste frågan i detta hus. Möjligen överträffat av ”Har vi något gott hemma?” Idag kände jag att jag lika gärna kunde hoppa över. Övningskörningen alltså. Dotran märkte att jag drog på svaret och sa ”Det är okej, vi kanske kan köra i kväll.” Plötsligt kändes det mer lockande att få det överstökat på direkten. Men jag hade inte lust att åka till Rejmyre eller Brenäs igen. Helst skulle vi väl köra lite i stadsmiljö, men det är ju en bit till stan. Hm.

 Listigt föreslog jag precisionskörning på stallbacken. Tar inte någon lång stund. Uppställda gröna vattendunkar kunde fejka parkeringsfickor, det är dessutom i stort sett omöjligt att buckla till bilen då. Min tänkte jag mest på, men även besväret att backa på någon annan undanröjdes i ett slag.

 Sagt och gjort. Helt vanvördigt struntade vi i övningskörningsskylten, men bältena åkte på och vi drog iväg. Hela vägen. Lite uppvärmning med parkering bredvid en bil. Framåt och bakåt. Åt höger och åt vänster. En riktig bil var det, men den blev inte ett dugg bucklig. Det hade jag inte väntat mig heller, vanlig parkering går som en dans. Lite päronsvängar här och där bara. Backning rakt bakåt gick rakt bakåt. Inget att orda om.

 Jag rådfrågade Lillebror, som är yrkeschaufför och allt, om storleken på parkeringsfickor. Han var inte alltför hjälpsam (”några meter..?”), men påpekade helt illvilligt att det stod något plogaktigt på sidan av min tilltänkta ficka och bara väntade på att få hoppa på min bil. Snabb sidoblick på Dotran, som tittade åt ett annat håll, och flytt av parkering.

 Efter det parkerade hon perfekt några gånger. Summan av kardemumman är att inget kördes på, eller var i närheten av att köras på, precisionen var utmärkt och ungen kan parkera. Det kunde stått plogblad vartsomhelst. Nu är det inte så gott om traktorer, plogar och vedkapar i stan, men det känns gott att veta.