Min vän, du fattas mig. Du är inte borta än, för än kan jag känna din doft och höra din röst. En bil som tutar när den kör förbi vårt hus, det måste vara du. Jag kan se ditt ansikte, känna att du fortfarande har mycket mer bråttom än vad jag har. Jag lägger min hand på din arm, vill få dig att stanna upp en stund, en liten stund. Du håller om mig hårt och för länge som vanligt. Jag vill släppa, men det vill inte du och jag slappnar av och låter mig vila. Som vanligt. Vi skrattar länge, sen gråter vi en stund, om det behövs. Ibland behövs det. Du säger ofta att du älskar mig, oss, och ibland att du saknat mig när tiden gått för fort fram. Jag värjde mig i början och säger det inte lika ofta, men det är många år sedan jag insåg att så är det. Min vän, jag älskar och saknar dig.
Du fattas mig, men du är inte borta än. Fåglar flyger framför min bil och får mig att sakta in, fast jag inte kör särskilt fort. Du väljer en klänning, är med mig när jag cyklar hem från jobbet. Inte på cykeln, men jag hör dig säga att jag behöver mer muskler på benen och att min rumpa kommer att bli fastare, om jag bara tar i lite till. Och på min köksbänk kryper det flygmyror.