blogg.kalbo.nu

 Jag har lånat en luktbok av min pappa, som jag lyssnar på i bilen. Jag trodde först att det var en vanlig ljudbok, men i morse fick jag veta sanningen. Först beskrevs hur en hund krökte rygg för att lägga en kringla. Sedan togs en hundbajspåse upp ur fickan och människan böjde sig fram för att ta upp den. Då kom lukten! Den var vidrig. Det var fantastiskt! Hur GÖR de?

 Jag tänkte på avskedsfraser. ”Vi syns” funkar när man kommer att träffas igen. Fysiskt träffas på riktigt. ”Vi hörs” är en bra avskedsfras i telefonen, när man förmodligen kommer att prata med varandra senare. Men vad är motsvarande på e-mailen eller i bloggen? ”Vi skrivs”? ”Vi läss”?

 Jag ska tänka ut något, men till dess: Vi märks!

 Mitt alldeles egna spöke har varit i farten igen. Vissa individer i min familj påstår att det är jag som ser i syne och hör i hörse, men jag vet ju vad jag menar…

 Igår frågade Dotran när jag tyckte att vi skulle gå till hästarna. Jag tittade ut genom fönstret och genmälde ”Nu tycker jag, för de är inte i sin hage!” Där gick nämligen en häst förbi, mellan ladan och Tomtens hus, i en vinkel där man definitivt inte ser in i en hästhage. Vi skenade ut, fördelade arbetsuppgifter och lade upp en enkel strategi på vägen. Bara för att mötas av två oskyldiga hästar, inne i sin hage. Men vad såg jag då???? En häst var det, jag svär! Kanske hade grannens häst smitit och blev lite blyg när vi kom och gömde sig bakom en enbuske. Kanske katten lekte häst och blåste upp sig lite, och gick med häststeg.

 I morse ringde klockan alldeles för tidigt. Jag tryckte på snoozeknappen. Jag gjorde det igen. Och igen. Sen upptäckte jag att klockan nog ringde i lagom tid i alla fall, redan första gången, så jag hastade upp. Morgonkissning av mig, kaffepannan på och sedan morgonkissning av hundar. Då hör jag utifrån att min klocka ringer igen. Jädrar, snoozeknappen en gång för mycket. Jag har en klocka som bara stegrar ljudet tills både den och jag blir hysteriska så jag tar vägen in på glasverandan och sticker in huvudet genom det öppna fönstret för att trycka av eländet. Då tystnar den. Av sig självt. Den hann inte ens komma igång ordentligt. Det är ju bara att säga tack för hjälpen…

 I morse när jag vaknade låg det en lapp från Dotran framför kaffebryggaren. Hon vet att jag ser lappar på just den platsen…  Det märks att hon läst både psykologi A och B.

Godmorgon. (Hon visar att hon är vuxen och korrekt.) Jag försöker komma hem runt kl.1 och äta lunch, (Hon planerar och är lite oumbärlig på jobbet.) men ringer när jag är säker. :) (Fiskar lite efter att maten ska stå på bordet och mjukar upp det med en gladgubbe.)Det regnar. (Inte hennes fel.) Jag är trött. Säng. Kudde. (Spelar på moderskänslorna, det är synd om henne. Den okänsliga modern ligger i sin säng på sin kudde och trynar.) Jag tog vindruvorna förresten. (Det kan jag väl knappast missunna henne, med tanke på omständigheterna? Trött. Säng.) Angelface. (Bäst att bre på, vindruveasken var oöppnad.) Hoppas det är okej. (Som sagt; trött, säng.)Puss (Jag älskar dig också…)

Det var vanlig mammapsykologi.

 Idag ska jag berömma min hund. I och för sig kan hon inte läsa, men hon är ju så fruktansvärt förståndig att hon nog begriper vad jag menar.

 Eftersom jag aldrig litar på en väderleksrapport bestämde jag mig i förmiddags för att det var en bra dag att lägga ett blodspår till labben. Jag karvade bort flisor från en djupfryst blodklump, petade ner dem i en plastflaska, lade en älgskånk på tining och bidade min tid. Vid halvtvåtiden var det tinat nog och jag gav mig av ut i skogen. Ett lagom svårt spår, men klurigt med många vinklar och vrår blev resultatet. Sen ska man vänta minst ett par timmar. På hemvägen började det regna. Sen fortsatte det att regna. Sen började det ösa ner. Efter fyra timmar hade jag tappat modet, de där stackars bloddropparna var väl bortspolade totalt.

 Av utredningstekniska skäl gav vi oss av en sväng till skogs i alla fall. Spårselen blev kvar i fickan, jag ville inte att hon skulle bli alldeles glad för ingenting. MEN. Hon blev alldeles intresserad. Selen på och sen bar det av. Hon tog det! Det var det värsta!

 Dyngsura och jag med ett leende i fejan och labradoren med ett älgben i munnen fick vi fira när vi kom hem. Sota fick varmkorv till maten och jag fick Baileys till kaffet.

 Glöm trettioårskriser och fyrtioårskriser och julkriser och andra kriser. Jag har den ultimata krisen på gång. När femtonåringen tar moppen och drar till hålan för att sova hos flickvännen, (”Ta det lugnt på vägen, tänk på att det skymmer på.”  ” Jadå, mamma.” Och sen växlar han upp åtta växlar på trettio meter på en moped som låter som ett ilsket bi. Suck.) när artonåringen föredrar fester i stan framför dem på landet, (”Det är bättre, om vi vill gå på krogen.” Krogen!! Jisoskrajst, tänk om hon går till baren och beställer en öl? Då får hon ju den!) då är det dags för KRISEN.

 Frågan är vad jag ska göra åt den. Pimpla rödvin och sluta tvätta håret kanske. Fast jag blir ju så sketans dålig i magen av rödvin. Förverkliga mig själv på en kurs i andlig utveckling, klädd i toga och hälsosam spenatdrink till frukost? Hm, hellre häxkurs då. Och förresten ska jag gå en distanskurs på specialpedagogiska institutet i höst, det får duga. Skilsmässa då, det är ju inne som tusan. Fast det verkar ju inte vara någon hit att tillbringa andra halvan av livet ensam, utan någon som gör tvärtemot vad jag säger hela tiden. Jag skulle aldrig få några onödiga tekniska prylar i min ägo mer och jag skulle aldrig få svulla i mig chips och godis en tisdagskväll, eftersom jag alltid är mätt och snål när jag handlar. Och att skaffa en ny verkar meningslöst, när jag redan gillar den jag har. Nä, jag vill behålla honom.

 Jag får ta en kopp kaffe och fundera på saken innan jag går och flyttar hästhagen. En valp kanske…?