blogg.kalbo.nu

 Häromdagen när jag öppnade sista kattmatsburken lade jag märke till att även torrfodret var på upphällningen. Tänkte för mig själv att det räcker nog till nästa handling, måste bara komma ihåg att säga till maken, om det nu skulle vara han som skötte den. Dagen därpå rynkade jag pannan när jag stod vid det krympande förrådet kattmat och mindes att jag glömt det. Två gånger den dagen upprepades det.

 I går morse var det redan bestämt att det verkligen var gubben som skulle inhandla det nödvändigaste till helgen, han hade dock inte fått någon lista av mig (ska han handla vill han verkligen inte behöva bestämma vad till råga på allt) och jag tänkte hårt på att inte glömma bort kattmaten. Det gjorde jag.

 I går kväll delade brorsonen allvarligt och noga upp det som fanns kvar i burken för att det skulle räcka till kattfrukost också, kattmat måste inhandlas. Och jag antecknade i huvudet att säga till maken, som ändå har ärende till staden idag. I morse fanns ingen kattfrukost, förutom torrisar, då maken helt skamlöst delat ut den som extra kvällsmat, och nu måste han väl verkligen begripa själv att KATTMATEN ÄR SLUT! För jag har glömt att tala om det.

 När jag kommer ihåg, innan jag åker bort över dagen och släpper allt, måste jag verkligen komma ihåg.     

 Jo, nog fick vi se… Fyra kattungar var det, två grå, en svart med ljusa tigerränder i ansiktet och en småfläckig i grått och vitt. Men någonting hände och åtminstone tre av dem klarade sig inte. Den fjärde har vi inte hittat, men jag vet inte om det är så stort hopp.

 Där satt jag i alla fall, och bölade över tre små kattungar som jag inte ens kände, medans Semmel-Gumman lite halvhjärtat tvättade dem och puttade lite på dem innan hon kröp ihop i min famn.

 Skit också.

 Äntligen har vår smällfeta katt smalnat av. Hon har hasat sig fram med en gammal skateboard under magen de senaste två veckorna. Jag började faktiskt misströsta. (Jo, gubben min, den lilla ordvitsen är visst lite kul.) Igår höll hon deras hemvist hemlig (I did it again!) men idag listade Dotran ut ungefär var de håller till. Så nu ikväll har vi legat i helt omöjliga ställningar uppe på höskullen med armarna nedstuckna i små tunnlar, tagit spjärn med fötterna på stadiga bjälkar och försiktigt, försiktigt ruckat tillräckligt mycket på strategiska höbalar för att med fingertopparna känna på åtminstone tre små kattliv.

 Det var vi nöjda med i ungefär trettio sekunder. Sedan sa Dotran ”jag undrar vilken färg de har?”. Och eftersom kattpappan blev massakrerad av en traktor i somras insåg vi att de kan se ut precis hur som helst. Randiga, prickiga, vita, röda, långhåriga, rutiga, leopardiga. Variationsmöjligheterna är oändliga.

 Nåja, de får vara ifred i kväll, men i morgon! Då ska vi se..

 Jag tänkte skriva en arg-blogg förut. Jag hade så många saatana perkele voi mulkku inom mig som behövde luftas efter en riktigt usel dag. Istället tog jag en lång och svettig promenad med Clawfinger, Mustasch och griniga Pink i hörlurarna. Förståndiga Svägerskan vägrade svara i telefonen när jag försökte få promenadkompis och det var nog lika bra det. Så arget gick över. Efter en dusch, en macka, en fjoll-öl och en salmiakki är jag nästan människa igen. Mitt enda problem just nu är att få tyst på gubben tillräckligt lång stund för att kunna skriva ner mina rätt flyktiga tankar.

 Nu flög de iväg.

 Nu har min man vintrat in huset. Det hördes en grov duns utanför köksfönstret och en hastig kontroll visade att det inte var en brunstig hjort eller ett busigt brorsbarn som förde liv utan en invintrande make. Det är naturligtvis fågelbordet som kom upp. De stackars liven sitter redan halvsvultna på rad i häcken. Tror han.

 Jag konstaterade att fönstret nog behöver tvättas och han gjorde sin egen upptäckt:

 ”I´ve got no nuts!”

 Så var den första linedancelektionen ett faktum. Nu sitter jag i köket, nyduschad, med en kopp te och ett värkande lillfinger. Inte för att jag vet om det har med dansen att göra, men det verkar ju rimligt att skylla allt som gör ont de närmaste femton veckorna på den. Alla vet ju att dansare har ont i kroppen, hela tiden. Förmodligen sträckte jag lillfingret när jag skulle göra ”Travoltaögat”. Jag tyckte att det gick rätt bra, undantaget att fötterna stannade när jag skulle göra någon planerad rörelse med händerna. Annars vevade de minsann runt helt utan hämningar. Vilket var tur för det räddade mig flera gånger från att stupa raklång på golvet under twisten.

 Vi var minst tjugofem damer i varierande åldrar och storlekar som satte gympasalen i gungning rejält. Jag fick klagomål från min vänstra sida på min taktlösa hållning, men föll snart ihop i fnissattack när vänstra sidan själv gjorde ”Travoltaögat” med båda händerna samtidigt. Hon är förmodligen blind nu.

Ett par gånger stod jag öga mot öga med någon förvirrad person som dansade åt fel håll. Tur att jag visste vart jag skulle. Ibland var det typ bara jag som hade koll på läget, resten dansade helt åt skogen.

 Det värsta av allt är att Dotran, som tjatades med, knappt ens blev svettig. När jag kom ut ur duschen stod hon i köket och provade ut danserna till La Puma, och jag kan säga at det ökade takten rejält. Om jag tränar till dem resten av veckan kan jag ta med musiken nästa vecka och försöka briljera lite.

 Då kan man väl ge sig f-n på att det är nya danser.