blogg.kalbo.nu

 Jag har inte tillräckligt med en massa saker.  Kanske är jag hagalen, för jag vill ha mer.

 Jag har inte tillräckligt med tid. Jag behöver mycket mera tid. Jag har inte tillräckligt med ork. Om jag slutar göra de roliga grejerna, typ måla, dansa, jaga och skriva får jag mer tid, men mindre ork. Jag har inte tillräckligt med pengar. Om jag jobbar mer får jag mer pengar, men mindre med tid och ork. Jag har inte tillräckligt med hönor. Faktum är att jag inte har några hönor alls. Det beror på att jag inte har tillräckligt med tid, ork och pengar för att fixa till nya hönshusidén. Jag har inte tillräckligt med böner och hotelser för att få sonen att göra sina engelskläxor på nolltid. Jag orkar inte tjata. Hade jag mer pengar skulle jag muta honom. Jag har inte tillräckligt med ägg. Hade jag mer höns skulle den saken vara fixad. Jag har inte tillräckigt med lust. Hade jag bara mer ägg…

 Herregud, vad jag klagar.

 Jag har tillräckligt med barn, hundar, män, hästar, hö, kaffe, damm, tvätt, ingredienser till pepparkaksdeg, ved, syjobb, tåfis, glas, kakelugnar, penslar och kläder jag aldrig använder.

 Jag har gjort det! Det var hemskt. Jantelagen sitter hårt inpräntad i mig som i många andra. Du ska inte tro du är nåt…

 Jag gjorde det i alla fall, för ett av mina ledord är: Gör något varje dag som du är rädd för. Så dagens rädda gärning blev att publicera en bloggbok på vulkan.se. Jag har i och för sig gjort en räddgrej till idag, men den överskuggas av boken. En dansande Bakke är en baggis i jämförelse.

 Jag tänkte som så (du ska inte tro du är nåt) att det gör inget om bara en enda bok blir köpt. Av mig förstås. Det var bara det att när jag skulle beställa en så gick det inte… Jag undrar om det är ett tecken. (Du ska inte…) Det är nog bäst jag tar bort den.

 Du ska inte tro du är något.

 Eller… så är jag det. Jag är jag. Och skit samma om inte ens jag kan köpa den! Man kan titta på framsidan på nätet i alla fall.

Jag vill erkänna. Jag har fördomar och hänger mig åt förutfattade meningar. Ända tills igår berömde jag mig själv titt som tätt för att jag saknar dessa klandervärda egenskaper. Sedan diskuterades en kittlande, oförklarad bagatell i bilen på väg till veckans lindans. Det är bara att erkänna en sak till: jag yvs över andras olycka också. Att det sitter fler i samma gungande lilla båt som jag. Det som avhandlades var följande. Jag citerar en av svägerskornas svar på en klagoblogg från maken för en vecka sen.

” Stackars brorsan, livet är inte lätt. Kan trösta dig med att det inte är bättre här, efter ett utvecklingssamtal för äldste sonen….suck….en pappa som blev så förbannad att han åkte iväg med skrikande däck rätt in i …polisens famn och blev 1000 kr fattigare….suck och det är bara tisdag……..”

 Genast undrade jag naturligtvis vad äldsta sonen hade lyckats ställa till med, som var så upprörande, redan under sin första termin på gymnasiet. Hur stora eländen kan han ha hunnit med? Det är faktiskt en rar liten gosse vi talar om här. Jag ville ju inte ringa upp och fråga, det vore ofint, men jag har forskat lite. Utan resultat. Så där satt vi, tre kvinnor med egna barn att relatera till, och diskuterade saken. Då säger en av oss, som inte tidigare hade hört talas om detta och inte heller känner till familjen, såhär. ”Är det säkert att han var förbannad på sonen då? Kanske är läraren en idiot?” Jag öppnade munnen och stängde den igen. Just det. Så kan det också vara. Ajajaj vad dum jag kände mig.

 Så nu sitter jag här med mina ovälkomna insikter om mitt eget inre och försöker tänka ut hur jag kunde vara så inskränkt. Suck. Jag skäms.

 Jag nämnde inte ens Ö-orden igår.

Töt.

Krömp.

Slöt.

Böt.

Jag sätter dem i sitt sammanhang, för er stadsbor: Bilen töt på bonn som kom gickandes på vägen. Han var på tok för bar för ölletröjan krömp i tvätten. Efter den fadäsen slöt han tvätta för gott. Men det gjorde inget, för han böt inte kläder så ofta.

 När jag jagar kommer jag på många omvälvande idéer. De föds liksom i stiltjen som uppstår efter ett tag på pass. Men även i slaktbon kommer en och annan tanke in i hjärnan och får fäste. Det sägs så mycket konstigt där. En dag sa en gubbe till en annan, apropå behovet av viltsäck som bedömdes föreligga,  ”det är lika bra jag hämtar en”. Vaddå lika bra? Den allmänna meningen var ju att det var bättre med viltsäck än utan! Är det lika bra kan det ju kvitta att besvära sig.

 Sedan har vi det nu allmänt vedertagna uttrycket ”snart nog”. Det är en av gubbarnas benämning på i stort sett alla beskrivningar av vägen ut till ett pass eller någon annan plats som vi behöver veta exakt var den är. ”Gå stigen in till höger vid den stora tallen, ta av rätt över hygget och sedan på andra sidan står det en enbuske snart nog, där är det.”  Funkar nästan överallt, beskrivningen är ju relativ. Åker jag till Afrika ligger ju Kenya där, snart nog.

 I helgen fick jag höra ett helt nytt ord. Över krondiket ligger det spänger. Kanske har jag aldrig sprungit på mer än en spång tidigare, för jag tycker att det är ett helt fantastiskt roligt ord. Säg det flera gånger högt får ni se.

 Och igår var det boghaltsmöte. Jo, jag begriper att det är ett avstämningsmöte mitt på, men varifrån i allsinadar kommer ordet? En frambenshalt älg? Ett stopp vid framdelen? Eller heter det inte ens boghaltsmöte, det kanske är ännu en av dessa luriga benämningar på någon obestämbart samkväm som det måste finnas namn på, för då verkar de mer officiella?

 För övrigt påstod en gubbe att han stod alldeles för officiellt på ett hygge, han ville ha en rishög att gömma sig bakom. Det fick han.

 Femton mil i november är omöjligt, jag vet inte vad jag tänkte på. En dag i veckan dansar jag på linje, det är två mil bort. Tretton alltså. I torsdags fick jag rygghugg, det blev liniment stillhet. Tolv och en halv. Igår smög sig en förkylning fram, ynka två kilometer släpade jag mig fram. Idag är jag däckad. Jag vilar fortfarande efter att ha gått ut med hästarna i hagen för ett par timmar sen, svettig och frusen.

 Håller jag den här takten kommer jag att ha gått en åtta- nio mil när november gått över. Inte lika imponerande. Dessutom föddes raskt ett dåligt samvete. Det är sju mil mindre än vad jag borde gå. Skulle gå. Tänkte gå. Ville gå.

 Herreminskapare vad lat jag är!

 ”Ät inte upp alla chips!” var gubbens kommentar när han lämnade mig för att gå till skogs i morse. Ser jag ut som jag ligger här och äter chips på soffan hela dagarna?? Fnys, de kommer att vara sorgligt orörda, inte för att viljan saknas, det gör ont i halsen att svälja kantiga saker.

”Skjut inte alla älgar!” kontrade jag. Hm, ser han ut som han sitter där i skogen och skjuter älgar? Jaa, det är nog inte viljan som saknas där heller… Men det finns kanske någon enstaka älg kvar åt mig nästa vecka. Tar han slut på dem tänker jag lägga chipsen i blöt och äta upp dem!

 I morse uppstod ett glapp i tiden. Jag tog en nordsvensk i ena handen och en höpåse i andra och gick ut i hagen. Det var skumt ute fortfarande, klockan var kanske kvart över sex- halv sju. Släppte ut både häst och hö och vände tillbaka efter shettisen. Då stod mor och far utanför stallet och hälsade på mina hundar. Inget konstigt i och för sig, det var bara det att de var på väg hem från sin morgonpromenad. De såg lika förvånade ut som jag. ”Var har du varit, i hagen??” De har alltså gått förbi mig, med två uppmärksamma labradorer i koppel, utan att de sett mig eller att jag märkt dem. Jag stod faktiskt inte bakom en tall och såg smal ut och jag hade faktiskt sisådär sjuhundra kilo häst med mig. Och jag tror knappast att de leviterade fram över gruset.

 Spooky.

 Jag har upplevt något liknande ett par gånger förut, men då har det varit rådjur och räv som inte sett mig när jag varit i hagen med hästarna. Men mamma och pappa! Herregud, man skulle ju kunna tro att de skulle känna ett litet ryck i navelsträngen när de gick förbi…?

 Nej, det måste ha glappat.

 Den dagliga promenaden är överstökad. Den mörkrädda svägerskan har spottat upp sig och skenar till skogs med mig. Det är inte mer än rättvist, jag har trampat efter vägkanten med henne ett bra tag nu. Jag påstår att det är troligare att en lönnmördare ska dyka upp i en bil än att en grävling ska tugga på våra arma benknotor. Tyvärr var det inte mina kloka ord som gjorde susen, hon lyssnade på sin man… Inte vet jag vad han sa..? Idag tog SotaRota till brösttonerna och jag trodde att vi skulle få vända hem igen. Men icke! Svägerskan harklade sig och gick vidare. Ficklampan darrade lite dock.

 Jag har fått för mig att jag ska räkna ihop hur långt jag går på en månad. I november har jag hittills gått 20 km. Då räknas förstås bara äkta promenader, inget småspring hit och dit! Håller jag takten bör jag komma upp i femton mil. Det låter så otroligt att det inte kan vara möjligt. Ska kolla det.