blogg.kalbo.nu

 Den sista veckan har inte varit någon dans på rosor. Jag ska vältra mig i eländet. Jag har varit prickig. Jätteprickig. Över hela kroppen i en vecka. Jag har varit svullen. Inte över hela kroppen, men över hela ansiktet. Jag mjukstartade med den delen på juldagen, och tog en tripp till sjukan. Sedan har det bara gått utför. Det är hosta, feber, öronvärk, huvudvärk. Och så fort jag åt något kom prickarna med oanad kraft. I söndags kväll toppade jag med monsterface. Allt svullnade. Mitt eget ansikte satt två-tre centimeter framför den plats där det borde vara. Läpparna såg ut som Kalle Ankas. Pannan var kullrig. Ögonen hängde. En ny tur till sjukan. Där hade de lösningen: se bara till att få upp immunförsvaret, det är i botten. Hm, jo tack. Jag föder hellre barn än går igenom det här igen.

 Jag har några toppnoteringar också… Det finns människor som ställer upp i alla lägen. Tar hand om djur, skjutsar, fixar, ringer, stoppar om, sitter nära. Älskade familj och vänner.

 Jag är prickig på hela kroppen. På en del kroppsdelar sitter prickarna så tätt att det ser ut som den vanliga huden är små vita prickar. På insidan av ena handleden har jag en liten normal ö. Den är jag rädd om. Jag klamrar mig fast vid den. Den är beviset på att jag är normal bitvis. Jag tycker nästan att den känns symbolisk.

 Jag är nog allergisk mot julen. Det är mycket sorgligt. Bara det inte är paketen. Jag vill ha paket i fortsättningen också. Jag fick jättefina julklappar. Nio stycken. Barnen tittade avundsjukt på mig. Jag blev lite röd om kinderna, jag vet inte om det var av genans eller prickar. Tanter borde inte få nio paket.

 Bara det inte är sillen. Fiskar trivs så bra i min mage. Rökt lax, inlagd strömming och nubbesallad. Eller nubben, tänk om det är den som prickat mig. Gud förbjude. Eller granen. Det gör inte mig nåt, men jag är rädd för att om familjen måste välja mellen mig och granen ligger jag risigt till. Eller glöggen då. Ja, glöggen kanske jag kan leva utan. Det finns ju sprit.

 Någon i vårt hus skiter pengar. Jag har misstänkt det förut och nu har jag bevis. Det finns en enkrona i toalettstolen. Längst ner ligger den och glimmar lite när ljuset faller rätt. Jag låter den ligga kvar tills sämre tider. Just nu känner jag inte det rätta drivet att stoppa ner handen efter den. Inte vet jag hur mycket den har varit med om heller.

 Det kan vara Sonen. En gång när han var liten bajsade han ut en liten porslinskopp och han kanske har utvecklats.

 Det kan vara Dotran. Det hörs ett svagt klingande om henne när hon går, jag har hittills trott att det är alla antenner och grejer hon har i öronen. Men det kan lika gärna vara pengaklang.

 Det kan vara Gubben. Han är precis nersketen med pengar.

 Efter en svettig natt där jag longerade hundar, och slog labradoren i rumpan med ett grimskaft när hon inte ville gå framåt, och gick på jakt i färggranna kläder på okända marker var det dags att släpa sig upp och gå ut. På med kaffet och gummistövlarna. De behövs i hästhagen som är förvandlad till en leråker. Blir den värre får jag lov att asfaltera den. En bit hushållspapper i fickan, för jag är förkyld och vissa saker brukar släppa efter en stund i friska luften. Jag är ganska nöjd med att vara förkyld, Sonen är sjuk och det är värre.

 På trappan vägrar terriern att gå ut, det regnar lite och blåser snålt. I ett anfall av mesighet bär jag ut henne på gräsmattan för kissning och släpper in henne igen. De andra två och jag är vikingar emellertid och vi beger oss. Storhästen är utsvulten och jag serverar en rejäl frukost. I väntan på att han ska bli färdig för utgång ställer jag mig i stalldörren. Och tro det eller ej- det snöar! Flingorna är stora som en smeds händer och de vräker ner. Inget stillsamt dalande, utan med våldsam kraft gör de sitt bästa för att täcka allt. Fantastiskt!

 Inte nog med att det faktiskt blev jullov till slut, det kanske till och med blir julstämning.

 Lugn och ro var det. Sovmorgonen sket sig eftersom sonen inte har jullov än och måste piskas upp ur sängen. Jag lade en telefon vid min säng och hade tänkt ringa upp till övervåningen kvart i sju, men då var jag kissnödig, och det smittade av sig på hundarna så jag gick upp. Det blev morgonkaffe i lugn och ro i alla fall. Sedan blev jag lite stressad eftersom jag skulle hämta nämnda son efter hans avslutning på förmiddagen. Han ringde aldrig och till slut klädde jag på mig för att åka ändå. Då ringde han.

 Jag hann lagom uträtta både julärenden och matinköp innan jag svängde upp mot skolan strax före elva. Då kommer ett sms: ”slutar tolv i stället, tror jag”. Ilsket och hårt knappar jag ett svar som jag inte hinner färdigt med innan nästa: ”de skojade nog bara, tror jag”. Gaaah! Jag vet inte om någon såg en blå Opel som började glöda på gatan eller om han smet, men ut kom han i alla fall.

 En tur med hundarna i skogen lade nerverna till rätta igen, och nu är jag redo för en eftermiddagslur. I lugn och ro.

 Äntligen! Den sista veckan har varit sååååå lång. Dessutom har jag ont i halsen av allt rytande på vanartiga skolbarn. Jag vägrar att tro att det är en förkylning. De slåss, svär, kastar snöboll och jävlas med varandra. Idag gick det så långt att jag röt på sjätte klass med tillhörande lärare för att klass tre och fyra hade ställt alla skor i en hög innanför matsalsdörren så att vi som rör oss på små hjul inte kom in. Igen. Först kastade jag undan alla skor i ett hörn, kallade dem för idioter och blev tvungen att förklara mig för min elev som tyckte att det var att gå för långt. Sen röt jag.

 Men nu är det äntligen lugn och ro. Vi hade köpt en liten rogivande present till ”vår” lärare för att hon ska komma tillbaka lugn och fin i januari. Stresskulor med lite kling och klang i. Min elev hade tänkt likadant, tror jag, för jag begåvades med en flaska DufvenkrooksXmas Delight. Han har provat den metoden förut, till allas belåtenhet, med en flaska bubbel till ett sommarlov.

 Så nu har jag bara en fråga. Hur får den lille rackaren tag på spriten?    

 Jag sitter kvar i bilen en stund på gårdsplanen, jag är mitt i upplösningen av ”Nobels testamente” och det är ren action, överlever de? Hör hundarna protestera och stänger av. Ut med dem för kissning, kikar ut mot stallet, men det är för tidigt. Tänker på mat och att jag måste tvätta rutorna på växthuset i vår. Vilket osökt för mig in på köksrutorna. Tur att det är för kallt ute för att ta dem i dag. Det är förresten kallt i köket också, jag river sönder lite tidningssidor till både kakelugn och köksspis. Avbryter mig för att sätta på kaffe som kan koka under tiden. Fortsätter med tidningsrivandet samtidigt som jag går in i vardagsrummet och tänder ljusstaken. Kollar om någon ringt på telefonen. Svärmor, men det var visst igår. Och en telefonförsäljare som ringt klockan tolv varje dag den senaste veckan. Det kan han ju fortsätta med… In med ved i kakelugnen, men vedspisen måste askas ur. Hämtar askhinken på verandan och ser påsen med en jacka som ska läggas upp i ärmarna. Måste  göra det idag. Askar ur och spiller hälften på golvet. Fasiken, det blir dammsugning också. Slänger en blick på Modul3 i min distanskurs som ligger bredvid datorn. Ska inte vara inne förräns på fredag, det ordnar sig nog. Sätter på datorn. Tänder i spisarna och sätter in värmeljus i stjärnorna i fönstret. Slänger en blick på den obäddade soffan och tänker på tvättmaskinen.

 Då kliver den räddande ängeln in i rummet. Lugnet själv står på tröskeln. Han fyller på nötter till småfåglarna och jag häller upp kaffe. Till påtåren tar jag en bit av det helt obakade pepparkaksdegen, som ändå snart är slut.

 Äsch, det blir nog både kväll och jullov ändå.

 På toan på jobbet passade jag på att lägga av en brakare som jag tvingat tillbaka alltför lång tid. Den var lite ljudligare än vad jag tänkte mig, lite röd om kinderna försökte jag dämpa den. Samtidigt tar jag upp mobilen ur fickan och slänger en blick på skärmen. Där står det ”ljudlös”.

 I wish.