blogg.kalbo.nu

 En glimt från min gårdag:

 Jag står och lagar mat när jag vänder mig till de två hemmavarande familjemedlemmarna, Maken och Dotran, som sitter vid sina datorer vid köksbordet och ber dem att duka. Ingen reaktion. På en lång stund. Sedan säger Dotran ur ena mungipan till sin far: vi ignorerar henne så gör hon det nog själv.

 När maten är färdig tar jag en tallrik, lägger upp en portion, tar senap och ketchup och ställer in flaskorna i kylskåpet igen. Allt detta med små ilskna, knyckiga rörelser. (Som om det skulle göra någon skillnad att jag ställde in ketchupflaskan? ) De tittar förvånat upp när jag sätter mig för att äta och säger ”oj”, ”jag skulle bara…”, ” det var hon”, ”det var han” OCH ”om jag inte sagt det där om att ignorera skulle du ha dukat ändå”.

 Det värsta av allt är att det förmodligen är sant. Argt, men i alla fall.

 Å andra sidan lagar jag inte mat mer den här veckan…!

 Det var inte min bästa dag idag. Det är ju vinter, som bekant, och jag lade in ved i köksspisen i morse. Det glödde sedan i gårkväll och när jag satte mig ner för att dricka morgonkaffet tog det sig. Tyvärr fungerade inte skorstenen, den verkade ha blivit igenmurad rentav, och all rök tog vägen ut i köket. Så istället för ett varmt och ombonat hus fick jag öppna tvärdrag och fick ett kallt, men välvädrat, hus.

 På jobbet fortsatte eländet. ”Min” elev störtade med huvudet före ner i marken och blev lite vissen. Han spydde över både sin egen och min högerfot. Han hade hela inneskor och mådde så pass dåligt att han struntade i den saken, men jag hade öppna sandaler och var medveten om allt. Jag slängde strumpan, spritade sandalen och frös om min nakna fot resten av dagen. Dessutom hade jag bara rester av nagellack på stortånageln, det såg för j**ligt ut.

 Väl hemma igen satte jag fart, skulle på målarkurs på kvällen och hade lite att hinna med. Började med tårtbottnar inför morgondagen och fortsatte med specialmuffins, utan mjölk och mjöl. In med dem i ugnen och på med spaghettivatten. Sprättade upp byxfållar, de färdigupplagda byxorna skulle med till kursen, och skar upp korv. Satte maken på matlagningen och sydde byxfållar och pressade sömmar. Då undrade han försiktigt vad ugnen skulle stå på, han råkade stänga av den när spaghettin var färdig. Vid det laget hade femminutersmuffinsen varit inne fyrtio-fyrtiofem minuter och genom röken kunde man skåda kolbullar. Jag knackade på dem nu när jag kom hem och jag tror att man kan slå ihjäl småfåglar med dem.

 Hur ska morgondagen bli?

 Så sakteliga återvänder livsandarna. Jag sover mig inte längre igenom dagarna, jag bara tar det lugnt. Jag behåller nog hästarna, jag vet inte vad jag tänkte på när jag funderade på tvärtom. För säkerhets skull har jag anmält mig till en skogskörningskurs till våren. Jag vet att jag borde dra ner lite på takten, men jag kan kanske skippa lindansen. Pappa stack ut huvudet när jag gick förbi förut och påpekade att älgkalven är lovlig igen. Ifall jag hinner ut något efter jobbet i morgon.

 Jag måste hinna sy färdigt de förbaskade maskeraddräkterna till sonen och hans kusin också. Det verkade så smart att skjuta upp sömnaden till jullovet, när jag skulle ha hur mycket tid som heeelst. Gissa om jag ångrar det beslutet nu? Som tur är har sonen ärvt anlagen och är kompis med nål, tråd och symaskin.

 Ett tecken till på att jag återvänder till livet är att ratingen på Betapet smyger litegranna uppåt igen. Ett tag var jag rädd för att jag blivit analfabet på kuppen. Lukt och smak börjar återvända också. På gott och ont. Det är ju bra att aptiten återvänder, men magen är ju lite bökig… På gott och ont alltså.

 Nytt år, nya tider. Nyårslöftet är redan infriat, så slipper jag det dåliga samvetet i år. Jag tänkte att jag skulle gå ner några kilo, och det har jag gjort sedan julafton. Sådärja. Smidigt att lova just det, eller hur? Det oroar mig lite att det kanske inte är fettet som försvunnit, det kan vara musklerna också. Så nu är jag ett benrangel med fläskmage och hängbröst.

 Jag har hunnit att utveckla en ny hobby under tiden jag hållit mig stilla. Nu fick jag det att låta som att jag otåligt ryckt i selen, lömskt av mig. I själva verket har jag haft problem med att orka trycka på datorn. Gläppa på TV:n har känts övermäktigt, ni anar inte vilka konstiga program det finns. Nåväl, jag är helt besatt av webbkameror. Sådana med djur. Det finns en kamera i ett björnide, den tittar jag på. Ibland vänder björnen på sig. Jag kollar på örnar som käkar utlagt griskött. De äter inte så ofta eller länge, så det gäller att vara med. Jag tittar på älgar, tigrar och delfiner. Igår såg jag två lejon vid ett vattenhål i Afrika. Den ena haltade. Faktum är att jag just gjorde ett avbrott i skrivandet för att kolla björnen.