blogg.kalbo.nu

 Idag är det spårsnö. Ett rådjur har gått från vårt fågelbord och vidare över gården till övriga fågelbord. En katt har gått från stallet till vår veranda och tillbaka igen. Jag tyckte väl att jag hörde en försiktig knackning innan jag gick upp i morse. I allén hade han lagt en liten kringla. När jag gick hem från stallet låg inte kringlan kvar, men en hund hade gått förbi. Genom hästhagen hade en räv strosat fram. Den uppmärksamme betraktaren kan se att jag halkade på en isfläck för att den lille hästen ville äta på en torkad och förfrusen grästuva, men att jag landade på fötterna för en gångs skull. Jag är lika förvånad själv.

 Om inte sista älgen hade blivit skjuten igår hade vi sett allt idag. Ja, inte sista älgen förstås. Det är precis nerlusat med älgar i skogen, men nu går de säkra för oss. Till hösten. Så nu sitter vi här i köket istället för att gå med näsan i ett älgspår, eller sitta under en gran i väntan. Labradoren är besviken och det är underligt nog jag också. Jag tittar ut på de vilda fåglarna utanför fönstret, men det är inte riktigt samma spänning. Pilfink, pilfink, blåmes, talgoxe, blåmes igen och så den tokiga koltrasten som vandrat omkring här ett par veckor nu. Jag är tveksam till att han kan flyga, det enda jag ser är att han far omkring som en fis i en påse mellan pinnarna i häcken.  

 Jag får väl ta en sväng ändå, det är inte förbjudet att titta på spår, eller älgar, och grilla korv bara för att jakten är slut.

 Arbetslösa män är ett släkte för sig. Jo, de är rätt trevliga att äta frukost med, spela Betapet eller åka till skogs med eller så. Men sen får de tråkigt och börjar utveckla undertryckta sidor av sin personlighet. Det började så smått redan förra veckan, när han var hemmamannen och vi andra hårt arbetande och studerande. Hästar och stall blev omskötta, diskmaskinen omladdad, kaffet var färdigt när jag kom hem, matinköpen gjorda och middagen förberedd. Najs. Det kändes lite som att delta i något hemligt uppgjort, eller ”så-här-skulle-det-kunnat-vara-om-inte-om-varit”.

 Ironiskt nog blev jag lite stött ibland när han plötsligt hade åsikter om saker i mitt revir. Tehållaren ska minsann inte hänga bredvid potatisskalaren, den har väl aldrig legat i vägen på diskbänkskanten förut? Om nu han har åsikter om att vi inte ska lägga in smörkniven i kylskåpet, kan väl jag få min vilja igenom när det gäller att inte slänga tomma smörpaket i vasken? Då kan väl inte han komma och klaga på att jag lämnar potatisskal på samma ställe, det är absolut inte samma sak?!? Och iallafall inte värre än att använda köksbordet som kombinerat skrivbord och avställningsyta för saker som inte behövs just nu, men kanske senare??

 Idag fick vi nog allihop, fast på olika sätt. Och vi har alla rätt, som vanligt. När jag tog fram dammsugaren påpekade han att det inte var längesen han dammsög. Varpå jag replikerade att jag minsann dammsugit en gång efter det. (Hundarna fäller.) Cockfight. Vem har nu ansvaret för dammsugningen och varför i hela friden tar jag upp en strid om något som är skittråkigt att göra? Sedan gick maken för att (på min uppmaning, ett poäng till mig) ta ut sina hundhårsmarinerade tröjor ut tvättmaskinen. Ja, det var jag som glömt dem där, helt förvirrad över vem som tvättar egentligen. Högljutt kommer han ut från tvättstugan för ställa någon till svars för att ha använt torktumlaren. Så här lät det: ”Vem har lagt tvätt i torktumlaren??” Alla nekar naturligtvis. Helt sjukt, det kan inte vara helt fel att torka tvätt i torktumlaren. Han återkom efter tjugo sekunder, påpekade att det var både lakan och handdukar där. Jag minns att en av mina tvättar spårlöst försvann, men vill inte erkänna att jag lät saken bero och kan ärligt neka till torktumlandet återigen.

 Nu sitter Dotran och spelar lugnande pausmusik som hon tonar ut när diskussionerna verkar bli intressanta. Han har nyss försökt övertyga mig om att PirateBay-rättegången är idiotisk, vilket är helt knäppt eftersom vi tycker lika i den frågan. Vi tystnar och pianot tonar upp igen.

 Så har jag gjort det igen. Jag övade lite i helgen först, innan den stora föreställningen idag. Först tog jag ett fall åt vänster. Jag placerade ett avbarkat litet nedfallet träd under hålfoten och föll åt sidan som en fura. Kroppen var stel som en pinne och jag tog emot mig med vänster hand. Orutinerat, jag vet, men det är svårt att hålla emot instinkten. Det gjorde ont som f*n och jag låg kvar en stund och vickade på fingrar och arm. Det kunde jag lugnt göra eftersom jag befann mig mitt inne i stiglöst land, endast fyra hundar var vittnen. En timme senare hade jag repat mig så pass att jag kunde göra om hela föreställningen, fast åt höger. Imitationen var nästan klockren, avbarkad pinne, fall åt höger och ta emot med handen. Låg kvar en stund igen, hundarna hade vant sig vid att jag låg där och loppade mig, så de fortsatte med sitt.

 Idag var det då dags för huvudnumret. Mitt under skoltid, med hantverkare som vittne, och okänt antal elever och lärare. Med inneskor på isig skolgård föll jag, bakåt den här gången, föregånget av imponerande bensprattel. Vänstra handen och rumpan tog smällen. Det hjälpte inte att jag tränat på både fall och efterföljande kvidande på marken. Nu hade jag chansen att få både medlidande och en räddningsaktion av stilig hantverkare, men icke då. ”Aj aj aj, det där gjorde ont!” sade han. Jag var blixtsnabbt uppe. ”Nejdå, inte alls. Det var inget!” sa jag hurtigt, borstade hastigt av snön och försökte låtsas att inget hänt.

 Idiotiskt. Nu sitter jag här med värkande hand och har inte ens dragit nytta av fördelarna. Familjens inställning till mitt gnäll är ganska krass.

 Jag slängs fram och tillbaka. I måndags kände jag plötsligt att jag hade lust att baka. Lust. Jag var inte tvungen, men jag gjorde det ändå. Det har inte hänt på månader. Dotran och jag satte i oss en halv nybakad limpa till kvällstéet och det resulterade i fasansfullt blåsväder baki. Det var det värt. Dock fick jag gå med små steg hela tisdagen för att inte pysa iväg mot taket som en kalasballong.

 Onsdagen gick emot. Bilfan lade av på Konsumparkeringen. Jag hade köpt en liten Geisha och den trösttryckte jag i mig, utan att njuta, när jag hade stolpat tillbaka ner till jobbet för att vänta på den räddande ängeln. När jag omsider kom hem tappade jag mössan i en kisspöl. ”Ingen” hade släppt ut hundarna… ”Ingen” gör mycket i detta hus. Kvällen tillbringade jag på köksgolvet, framför brasan, medan jag klämde fram uppslag till Dotrans kapitel i en blivande bok. Det ena värre än det andra, och de värsta nappade hon på.

 Men, gullebilen startade fint i morse när det var dags att åka till jobbet. För säkerhets skull stannade jag inte vid Konsum på hemvägen. Det var fortfarande nästan ljust när jag gick till stallet och jag nynnade lite. Jag hade sparat efterrätten till senare, den lockade och för att spara lite tid släppte jag shettisen lös och tog den stora hästen på samma gång. Det skulle jag inte ha gjort. Hon hade väldigt kul, men jag sparade inte någon tid och blev väldigt svettig. Förbenade lilla elände.

 Nu smakar det himmelskt gott med friterad banan och glass. Svetten har torkat och jag ser fram emot att klå maken i Betapet.