Jag har hört att det går hett till här i köket när jag är på jobbet. Det fikas och så. Fikat idag måste ha varit något alldeles extra. En åt frukost, en åt mandelkubb, en drack Nutrilett och en åt ett ägg med saft till.
Vad är det för fel på kaffe och sockerkaka?
Jag försov mig i morse. Det var inte så att jag glömt ställa om klockan eller så, jag kommer till och med ihåg att jag stängde av den ett par gånger, men sen vaknade jag alldeles för sent. Stressa, stressa, ut med hundar, in med frukost och iväg.
Cirka tjugofem meter kom jag. Sen dog bilen. Fick ”försenanmäla” mig till jobbet och ropa på hjälp. Både gubben och svägerskan hörsammade mig, erbjöd skjuts, bil och lagning. Jag tog bilen. Och lagning… Den lånade bilen är av en ny och mysko modell. Ingen nyckel, ingen handbroms. Bara små knappar överallt. När jag kom fram fick jag ringa och fråga hur i all världen man fick ur det som inte var en nyckel ur det som inte var ett tändningslås.
Medan jag stressade fram i bilen, kanske kunde jag hinna litegrann i tid ändå, ringde Dotran. ”Mamma, jag är så jättesjuk, jag vill inte vara ensam och sjuk och ensam i stan, jag vill komma hem?”
Allt är sommartidens fel. Jag hatar sommartid.
Nu har F1 börjat. Maken fick ligga kvar i sängen, inrullad i täcket, med TV:n på och jag fick gå ut i snöslasket och frysa. När jag frusit färdigt hade jag det rätt bra ett tag i alla fall. Kaffe, korsord, rostad macka med plommonmarmelad, hund på fötterna och till slut en betapet som jag vann.
Sedan var räserbilarna i mål och jag saknade Dotran eller Svågern grymt. Det gjorde nog maken också, han bjöd mig på en lång sammanfattning trots att jag antagligen såg ut som ett frågetecken mest hela tiden. Först slängde han en massa namn omkring sig, en del hade jag faktiskt hört förut, men vid Fettel tappade han mig en lång stund. Efter ett par minuter eller så frågade jag hur f-n man kan heta Fettel och då såg han ut som ett frågetecken. Antagligen hade han gått ifrån den mannen för länge sen och var inne på något annat. Han tystnade några sekunder och sade sedan att han är tysk. Som om det förklarar saken? Sedan fortsatte han. Jag fattade i alla fall att trean startat från depån och att en gubbe som sålt sitt stall för åtta kronor förmodligen ångrade sig grymt, för det gick jättebra för dem. Sen var jag borta igen, jag hörde SPC, KMB, ABF, TBC och GPS. Jag har också fått reda på att japaner har fågelben, för de väger bara femhundratrettio kilo.
Kära Svåger, kom genast hit! Jag bakar bullar nu, snälla skynda! Om jag gör en kaka också då?
Jag läste i tidningen om glasfynden som gjorts i kycklingfilé. Närmare bestämt lårfilé. Lårfilé? Sitter inte filén på insidan av ryggen? Jag kan gå med på att kalla motsvarande bit på utsidan av ryggraden för ytterfilé, men i låret??? Jamen, fiskfilé då, försöker min man kyla ner mig med när jag viftar med tidningen över kaffekopparna. Mera rädd om kaffet misstänker jag än äkta intresserad av filén. Fisken har ju inga lår till att börja med, och även om man kallar hela fiskbiten för filé, om den är benad, så sitter den ju i alla fall utmed ryggraden. Det är ju det enda stället på en fisk.
Jag som är så himla rädd om filébitarna på älgen och hjorten, tar fram dem vid speciella tillfällen. Det är ju idiotiskt att äta filé en dag när man inte har tid att njuta av den, eller har ätit massor av lunch och sedan tårta på eftermiddagen. Om jag bara döper om lårbitarna till filé så är ju saken biff! Filé vilken sketen tisdag som helst. Det bör ju piffa upp vardagen lite.
Jag kan ju inte bara racka ner på hela tidningsartikeln, så den andra biten jag reagerade över har jag bestämt mig för att ta till mig i stället. Det är glasfynden. Fynd? För mig har det alltid varit något oväntat, men positivt. Tydligt är det ju inte positivt att hitta glasbitar i maten, så nu måste jag omvärdera ordet fynd till att bara vara oväntat. Så plötsligt visar det sig att min man haft rätt hela tiden. Alla hans bilfynd, och alla andra konstiga pryl- och apparatfynd, har verkligen varit fynd!
Igår var det vårdagjämning. Idag var det tio grader varmt när jag klev upp. Solen låg visserligen på och jag hade försovit mig med arton minuter, men ändå.
Fågelkursen med svägerskan har rullat igång. Hon klarade ”trana” galant och nu väntar vi på att nästa fågel ska uppenbara sig under en promenad, för vidare studier. Det bästa vore nog om vi promenerade i dagsljus, råkar vi se en uggla i mörkret är hon inte kontaktbar på en stund. Som om det inte vore nog glömde jag att ta med mig vaktlabradoren igår. Jag fipplade lite med musiken i telefonen och vips hade jag gått ut genom dörren och passerat soptunnan, utan hund. Då orkade jag inte vända. Det blev klagomål på det, jag som trodde att det var jag som var tryggheten.
Insekterna vaknar. En liten gosse kom och visade upp en nyckelpiga som satt på hans fingertopp, trött men levande. Bakom nyckelpigan låg en, i sammanhanget, rejäl brun korv. De runda tindrande barnaögonen försvann och ett ivrigt skakande på handen inleddes tillsammans med äcklade utrop från den rara gossen, ackompanjerad av hysteriska skratt från mig.
Jag har tagit av mig mössan. Nästan. Inte här hemma förstås, det är onödigt att frysa när ingen ser om jag har mössa eller inte. En gång tog jag keps istället. Men lovvika-vätte-mössan tänker jag nog sluta ha, snart.
Idag blir vårt äktenskap myndigt. Det är lite skrämmande. Hittills har vi kunnat bestämma och domdera över det bäst vi vill. Har det stuckit upp näsan har det bara varit att slå näven i bordet. Vi har genomlevt trotsåldrar och mysåldrar med självklar bestämmanderätt. Nu blir det andra bullar, antar jag. Det får rösträtt. Plötsligt kan jag bli utröstad, eller det kanske vi blir båda två om vi står på samma sida. Bäst att tycka tvärtom i alla frågor. Äktenskapet kanske bestämmer sig för maktskifte. En vacker morgon när jag vaknar kanske min ärade make är statsminister. Eller giftminister eller vad det kan heta. Hm.
Tänk om äktenskapet flyttar hemifrån. Då får vi leva i synd igen. Det spelar nog ingen roll förresten, vi är lika syndiga i vilket fall som helst. Äkta eller oäkta. För att befästa vår inställning tar vi ett syndigt glas vin mitt på måndagskvällen. Protesterar äktenskapet kan vi be fanskapet dra åt pepparn, vi håller ihop i vilket fall som helst.
Vi var hos vänner igår och åt oss mycket mätta. Det var fantastisk mexikansk mat med mycket hetta och mycket bönor. Det var mycket överhuvudtaget om man säger så. Mycket efterrätt med mycket choklad. Hallongrädde och vanlig grädde. Våra magar blev väldigt stora och stinna. Min rumpa är iskall, för den har sovit utanför täcket inatt. Det kändes mycket säkrare så.
Att vi inte var hemma i gårkväll betydde att min ärade fader hade stalltjänsten då. Han sade snällt ”ja” när jag frågade och vi hade förberett allt, mockat, fyllt på vatten och lagt upp mat. Ändå tror jag att han inte var riktigt nöjd med arrangemanget. Han hade nämligen gillrat en fälla. I frid och fröjd larvade jag runt därute i morse. Första hästen ut i hagen, inga missöden. Andra hästen och grindarna skulle stängas ordentligt. Två handtag i en hand och samtidig påkrokning, det stack skapligt i vänstra lillfingret. Så fort jag rörde handen tyckte jag det blev värre, det stack flera gånger. Jag är dock ingen mespropp utan tänkte att jag får dra ut stickan senare. Hmh. Det behövdes inte, när jag skulle slå på elstängslet var det redan gjort… Jag slår vad om att han stod bakom en enbuske och flinade.
Inget ont som inte har något gott med sig. Vårt kök är kallt nu på morgonen, men min vänstra hand är varm. Och det är ett sant nöje att klura på hämnden.