blogg.kalbo.nu

 Månen är i nedan och jag är i nedan. Håret hänger och jag har en bula i pannan. Päronen mjuknar i fruktskålen. När gubben min masserade min onda vinge blev den visserligen bättre, men jag blev så avslappnad att jag somnade och inte vaknade riktigt förräns dagen därpå. Eller kanske en dag senare. Nu värker det igen, men om jag blir masserad kanske jag somnar. Vad ska jag välja? Det är svårt att ta beslut när man är i nedan.

 Jag fick plocka fram långkalsongerna igen, jag höll på att frysa ihjäl under de extremt långa rasterna. Även inomhus på jobbet är det kallt och vi törs inte klaga på det nu när nu äntligen ventilationen fungerar. Idag svettades jag i solen. Ska jag ta av långkalsongerna, eller är det att utmana frostgubben?

 Jag har fått en gratis pocketbok, det är bara att gå in och välja på nätet. Välja var det ja. Och säkert får jag betala frakten. Gratis?

 Idag har jag hört talas om ett klagoarmband. Man tar på sig ett armband på vänster sida och lovar därmed att inte klaga eller säga elaka saker på 21 dagar. Råkar man ändå göra det flyttar man armbandet till högra och de 21 dagarna börjar om. Man kan börja om igen och igen så många gånger det behövs, men man kan inte ta av det förräns man klarat 21 dagar.

 Något för mig? Antagligen, jag kan inte bestämma mig för och jag ska börja idag eller i morgon bara.

 Igår när jag satt och betapetade med min man och svägerska, och läget var kritiskt, sade vårt internet plopp och försvann. Jag försökte förtvivlat återansluta, betapettiden rann illande fort ut och en brakförlust hängde i luften. Jag fick ta till stenålderssättet att kommunicera, telefonen, och svägerskan telefonrefererade det sista spännande minuterna. Det som hände var att jag, helt inaktiv, lät tiden rulla ut och förlorade det värsta jag någonsin gjort. Om jag inte hörde fel mellan de finska svordomarna, som jag värmt upp med redan innan, så var slutpoängen 12. Tolv. Ratingpoängen sjönk med 48. FYRTIOÅTTA!!!  Jag orkade inte ens trösta mig med en påfyllning av vinglaset utan gick och lade mig.

 Nu får vi leva här ute på landet, helt avskärmade från omvärlden. Vi får läsa tidningen på morgonen för att få lite nyheter, använda telefonen för att prata med andra människor och ta bilen till stan för att handla mat. Som på stenåldern.

 Jag sprang in och snabbhandlade korv och bröd på ICA igår när jag hämtade Sonen efter bandrepet. Före mig i kön stod en man med svart glansigt hår och skinnjacka, lite flashig sådär. Solglasögon i pannan. Jag är förresten inte säker på det, men han var typen som har solglasögon i pannan. Han betalade med kontanter i apparaten och fick tillbaka skrammel i skålen. Jag tänker prova det en gång, det verkar som de vinner jackpot hela tiden, jag får bara betala och betala. Skramlet skänkte han helt generöst till Röda Korset-burken som stod bredvid. Sen gick han, tror jag. Jag betalade mina korvar med kort, inget skrammel, och packade ned alltihop i min tygväska. Varorna bredvid mig var orörda. Inget flashman inom synhåll. Jag blev lite osäker, kanske var det gubben bredvid som stått där egentligen, åttio och grått hår. Käpp. Men han följde med sin överlastade fru ut genom dörren, utan att öppna den för henne, tur för honom att den var automatisk.

 Jag funderade flyktigt på att sätta solbrillor i pannan och iskallt packa ner alla varor. Jag vågade inte, kanske hade han bara gått för att hämta tygpåsar eller en fru eller nåt. I bilen bredvid min stod det faktiskt en man med svart hår och städade bort gamla glasspapper och pappersmuggar. Skulle jag knacka honom på axeln och diskret fråga om han glömt ta med sina varor? Jag vågade inte det heller, en riktig fegis är jag.

 Jag undrar hur han såg ut i ansiktet när han kom hem.

 Frågan är om jag ska ha latlov eller jobblov. Hittills idag har det varit både och. Inga häst- och hundbestyr i morse, maken pekade på kaffet när jag kom upp och muttrade något om kaffe och mens och att det var bäst att jag drack en kopp innan jag öppnade munnen.

 Efter latfrukosten var det jobblov. Baka kakor, tvätta, hänga, diska, och göra en älggryta till kvällen. Väldigt husmorsaktigt.

 Nu kom maken in och sade: Jaha, så du har bara suttit här vid datorn hela dagen!?! Cirkeln är sluten, jag behöver en kopp kaffe innan jag öppnar munnen.

 Det är höns på ingång till gården igen. Jag hade tänkt bygga ett nytt krypin till dem i stallet. Jag tänkte att det skulle vara smidigt när jag nu ändå där för hästarnas skull. Och så skulle de kunna sprätta runt på dyngstacken och bli feta av alla smaskiga maskar. Men en natt när jag låg och funderade slog det mig att det är vansinnigt att göra ett nytt, när vi har ett fint hönshus i trädgården. Med gjutet golv och färdig hönsgård. Jag väckte maken för att delge honom dessa revolutionerande tankar, men han var måttligt intresserad.

 Sedan satte beslutsångesten in. Trädgård eller stall. Här eller där. Jag gjorde en lista. Det fanns två fördelar med stallet. Närheten till hästarna och att de skulle kunna gå lösa på dyngstacken och bli feta av alla smaskiga maskar. Härinne kan jag inte släppa dem lösa igen. De var alldeles för väluppfostrade sist, åt bara upp grannarnas rabatter, inte mina. Å andra sidan ger jag mig fasiken på att när jag släpper ut dem på stallbacken går väl en höna genast och skiter på någon välputsad bil. Jag bestämde mig.

 Brorsbarnen har ockuperat den gamla hönsgården under den hönsfria tiden. De har byggt en koja, odlat potatis och gjutit dit en toalett. Det var nästan så jag veknade när jag tittade in i de tindrande barnaögonen och vräkte dem. Men fastrar är elakare än mostrar, det hörs på namnet, och jag stålsatte mig.

 Nu är det bara att spotta i nävarna och sätta igång. Med eller utan hjälp. Maken har meddelat att han minsann aldrig har velat ha vare sig höns, hästar eller får. När han kom till hundarna svalde han. Dem vill han nog ha. Jag hävdar att höns är ett fynd och därmed har en plats i vårt fyndfulla liv.