blogg.kalbo.nu

 Stängslet till hästarnas sommarhage är inte helt, så hästarna är inte där. Hönsen är inte i sin hönsgård och beundrar min trappa och dörr, för de vågar inte gå ut. Gårdens hundar är inte friska, Wynja är jättesjuk och på väg till djursjukhuset i Linköping. Varför blir alla hundar sjuka på röda dagar, när inte veterinärerna jobbar?

 Jag kanske inte hinner laga hästarnas stängsel, för Dotrans examensklänning har vi inte köpt tyg till än och det var tanken att det skulle göras idag. Jag har inte sytt den heller… Golvet är inte dammsuget, tvätten är inte tvättad, den tvätt som faktiskt tvättades för ett par dagar sen är inte torr, för jag har inte tagit in den. Den är däremot sköljd flera gånger där den hänger.

 Jag har inte planterat tomater och gurkor. Jag råkade se tomatplantorna som mamma hade köpt från Hävla, stora och fina för tjugo kronor styck. Sedan åkte jag till plantskolan i Katrineholm och tittade på små speniga stackare för nästan dubbla priset. Jag köpte dem inte. Jag blev snål helt enkelt. Och plantorna i Hävla är slut. Jag får väl ta en tur åt Norrköpingshållet och se vad de har att erbjuda. Jag ångrar att jag inte planterade själv i år. Det misstaget ska jag inte göra om.

 Nu ska jag gaska upp mig och ta tag i alla inten. Kaffet är inte urdrucket, jag börjar med det.

 Jag snickrar. Det är barnsligt roligt. Jag har samlat lite snickerisjälvförtroende på slöjdlektionerna på jobbet. Det behövs en del mod för att snickra med en spastisk tioåring. En del hammarslag träffar inte spiken. Och gissa vem som håller i spiken? Sågning med fogsvans är riktigt rofyllt jämfört med sågning med maskin.

 Nu snickrar jag hönstrappa och hönsgårdsdörr. Det går bäst när jag är ensam. Eller det går kanske likadant när jag är ensam som när gubben tittar på, men är jag ensam går det lättare att spotta upp självförtroendet. Då behöver jag inte låtsas om att det är femte spiken i rad som jag kröker. Efter den femte frågade jag sansat varför spikarna gjorde så. För att de inte är galvade blev svaret. Jaha, det är alltså spikens fel. Det var väl det jag trodde.

 Jag spikade lite till. Går det bra, frågade han lakoniskt. Jag fick ju erkänna att det inte gick så särskilt bra. Det värsta var att jag visste varför. Plankan låg på ett fjädrande underlag, men jag ville inte lyfta upp den på hårt underlag när han stod bredvid. Jag måste nämligen hålla fast den med benet då och jag vet att det ser muppigt ut. Han gick för att leta spik och jag lyfte raskt upp dörrplankorna för att såga av dem, med benet uppe.  Tänk er en trana som pinkar som en hund och håller en såg i vingen. Det gick bra.

 I morgon ska jag hämta en planka till, för jag mätte lite fel när jag skulle räkna ut hur mycket jag behövde till dörren. Hoppas jag, annars sågade jag fel. Men det verkar ju inte troligt. Kanske är det fel på tumstocken.   

 Igår fick jag ett sms från en fantastisk vän. ”Hej! Hörde att hönshuset var färdigt, så nu har jag fixat 5 blandrashönor o 1 tupp på ca 12 veckor till dig! De är hos mig nu.” Underbart! Att det var oväntat förstärkte bara känslan.

 Jag går runt med ett fånigt flin och fixar mat, vatten, halm, fuskägg och ny hönstrappa. Den gamla  hade tappat de flesta av sina trappsteg och det duger ju inte. Jag tror jag ska koka lite spaghetti också. Jag har glömt hur små eller stora tolvveckors höns är, men jag tror de gillar spaghetti.

 Allt fixande och rännande har givit mig en anledning att titta till kissungarna i stallet titt som tätt. De är väldigt feta och väldigt varma. De får inte plats i en hand längre, jag får använda båda händerna. FinaAugustina heter tjejen och till killen verkar TrindaTeo vara ett hett förslag, med tanke på den runda magen.  Dotrans förslag VidrigeVilhelm har en förtjusande motbjudande klang och hon har målande beskrivit hur han helt galen, med ett öga åt varje håll, sitter i bakhåll på en takbjälke när vi kliver in i stallet för att raskt anfalla allt som rör sig.

 Så är det hönsnamn då. Hönan, Pullan och….SockerPullan! Ja. Och…. hm…. måste tänka på det. Till tuppen är ju namnet självklart; Tuppen.

 Tyst och tomt igen. Inte helt fel, även om jag fick sätta på kaffet själv. Imorgon ska jag be gubben koka kaffe och hälla på termos till mig om han tänker vara borta från hemmet. Med kaffekoppen på bordet och regnet som spön i backen utanför fönstret tänkte jag i lugn och ro spela en liten betapet. DÅ BLIR JAG NERKOPPLAD! Tekniskt fel i alla spelrum! Gaaaaah! Vad ska jag nu hitta på? Tvätta ett fönster eller?

 Vad gjorde jag förr i tiden, innan internet och när familjen normalt var på jobbet och i skolan när jag kom hem på eftermiddagen? Satte en bulldeg kanske, dammsög och tvättade. Planerade middagen. Det har jag faktiskt gjort idag också, jag ringde maken och bad honom köpa pommes till laxen jag tog upp ur frysen. Jag vet, potatis är både godare och nyttigare, men jag har lust att äta pommes. Och jag har blivit helt depraverad sen jag fyllde fyrtio.

 Jag tror jag ska sova middag.

 Jag sitter i ett alldeles tomt hus. Det var väldigt länge sen jag gjorde det sist. Jag vet inte om jag njuter av stillheten eller plågas av tystnaden. Jag har sju minuter på mig att bestämma mig för vilket, sen ska jag hämta hem Sonen. Det regnar varje morgon och eftersom han tycker att regnstället är fult/töntigt/läckande eller var det nu är för fel med att ta moppen i regnet så ska jag snart ge mig av till Hålan för upphämtning. Nu, när jag ska sitta i bilen en timme eller så, skiner minsann solen.

 Jag har i alla fall hunnit med häst- katt- och hundbestyr i lugn och ro. Och efter två panodil, ytterligare en dos echinacea, små ont-i-halsen-piller, alger och vitamin/mineraltillskott mot den återuppblommande förkylningen mår jag ganska bra. Det blir nog kväll idag med.

 Och snart är det sommarlov.

 Innan vi åkte till Uppsala för att samla in döttrar och fira fyrtioåringar pratade jag lite med vår smällfeta katt Selma. Okej, det var bara en dotter och bara en fyrtioåring, men katten var faktiskt smällfet på riktigt. Jag frågade om hon inte kunde vänta med att föda sina kattungar tills vi skulle komma hem, och det gick hon med på. Så nu har vi suttit i höet och hjälpts åt med födandet. Selma har gjort jobbet och vi har känt med henne. Hon har jamat och kurrat, ungarna har pipit och vi har helt sansat beundrat ljuden. Vi skulle ju aldrig falla i extas över något så fånigt som kattungepipande.

 Nu har vi en liten deklarationspaus, innan det är dags för nästa skift. Hästarna får vakta så länge.