blogg.kalbo.nu

 Selma och hennes kissungar är borta. Vi har letat i tre och en halv dag nu, utan resultat. Räven ligger väldigt risigt till, så fort jakttiden är inne. Det är bäst han njuter av sin sista tid nu. Fröken Frö var framme och åt igår, antagligen av ren omtanke med oss, för att det skulle komma en katt åtminstone när vi ropat så mycket och så länge.

 I morse var även kaninungen borta. Efter lite smygande och bökande prasslade det i buskarna och rymmarens minuter i frihet var räknade. Jag smög, pappa smög, Dotran letade efter håven och mamma samordnade insatserna. Som alltid i dessa lägen var ju kaninägarna själva bortflugna. Ett raskt grepp i nackskinnet resulterade i små kvittrande kaninungeskrin och karusellfart runt, runt i luften. Såklart gled hon ut min nypa, bara för att springa rätt i famnen på pappa. Sådärja. Ironiskt nog lät hon sig klappas och matas väl inne i buren igen.

 När morgonkaffet sent omsider kunde avnjutas kom nästa överraskning. Tuppen gol. Ganska vackert dessutom, vi har hört värre förstagångsförsök. Tio gånger eller så, sen har det varit tyst resten av dagen. Det blir nog den bästa tupp vi haft. Imorgon ska jag ställa klockan, bara för att vara säker på att inte missa hela föreställningen.

 Efter att ha kastat omkring (under svett hävt fram) höbalar under ett par dagar har mina händer och armar sett ut som hej-kom-o-hjälp. Svullna och blå. Lite träningsvärk i armar och lår också förstås, men jag kunde stolt konstatera att det inte var så farligt som man skulle kunna tro när man tittar på mina spaghettiarmar med tillhörande klena, dock inte spinkiga kropp. Så döm min förvåning när jag ett och ett halvt dygn senare svingade mig upp på min Skeppshultare och vänsterhöften gick av. Typ. Jag haltade medan jag cyklade och fick lov att linimentera mig där också. Men idag var det nästan redan över, underligt nog, och jag gratulerade mig ännu en gång till min gedigna grundkondition som naturligtvis påskyndat läkningen.

 Det varade ända tills jag råkade släppa en kökssoffa på tillrosa. Ni vet den tån bredvid lillpinken. Jag grät en skvätt, på riktigt, och nu är det den som är väldigt blå. Helt deformerad är den också, det ser ut som en vindruva på skaft. När jag nu skulle ut och stänga hönsluckan kom jag verkligen ihåg att ta på mig stövlarna, jag tror att hönor gillar vindruvor lika mycket som småpotatis nämligen. Jag lockade med lite frön, men Brunis tog en titt på stövlarna och vände ut. Fick hon inte potatis ville hon sova på verandan. Luttrad och lömsk som jag är ålade jag mig med en smidig rörelse under en midjehög sittpinne (som ingen använder) och öppnade fönstret för att mota tillbaka henne. Det skulle jag inte ha gjort. Visserligen kom hon in, kastade en butter blick på mig och tröstade sig med lite kvällsmat, men höften gick av igen. När jag väl kom ut därifrån linkade jag fram med en stil värdig Ringaren från Notre Dame. För ni ska ju inte tro att den onda höften och den onda tån sitter på samma ben.

 Det enda som återstår nu är att försöka komma i säng obemärkt. Min familj kommer inte att tycka så synd om mig som jag förtjänar, och förmodligen driva hejdlöst med min arma lekamen. I bäddsoffan där jag ska sova sitter alla just nu och tittar på TV, men om jag gömmer mig bakom några hundar och kanske låtsas snubbla går det nog.   

 Mina hönor är farliga. Av någon anledning hade jag glömt bort att sandaler inte är lämplig fotbeklädnad i hönshuset. Sandaler är väldigt lämpligt annars, så här års. Men hönorna kan inte skilja mellan små färskpotatisar och mina tår. Det är förolämpande och det gör ont. Första picket är inte så farligt, men sen gör det ont bara de lägger huvudet på sned och tittar på dem. Värst är Brunis (hon heter Brunis för att ena brorsdottern tycker att hon är så brun) och eftersom hon bestämmer över de andra hönorna och över tuppen tar det inte lång stund innan alla tittar snett på mina potatisar. Tår menar jag. Jag pekar ivrigt på matlådan jag har med mig, men hon stövlar bestämt fram och ställer sig framför mig. Jag kröker ihop tårna så gott det går, snor åt mig vattenbehållaren och smiter ut igen. Lägger på minnet att ta stövlar nästa vända. Men det är ju så himla varmt.

 I kväll tänkte jag ta på mig långbyxor och stövlar och ta en ny tur bland nässlor och vinbärsbuskar, i jakt på de åtråvärda, frånvarande äggen. De är i alla fall nitton veckor gamla nu och borde väl i all sin dar värpa lite ägg. Dessutom oroar jag mig för att Brunis tror att hon är tuppen och har slagit i Tuppen att han är liten och fånig. Jämt kommer han sist och försiktigt trippande fram. Han kollar aldrig om maten är förgiftad eller om jag är en räv. Och om Brunis inte ens kan skilja mellan potatis och tår vet jag inte hur det ska gå….

 I går morse fanns bara en kattunge i stallet. Trinda Teodor verkade inte alltför upprörd över det utan slängde raskt i sig Fina Augustinas matranson också. Jag blev lite orolig dock och gick runt i stall och bodar och ropade med min allra snällaste och finaste kattungeröst. Ända tills jag upptäckte att det stod en man och skruvade på den skogsmaskin som var parkerad på lagårdsbacken. Han såg road ut. Då gick jag hem och åt frukost i väntan på att han skulle försvinna till skogs. Sen gjorde jag om alltihop, men med en mer vaken blick på omgivningen. Ingen kattunge syntes eller hördes. Det är inte så lätt att hitta en åttaveckors helgrå ulltuss. Det finns ju lite utrymmen att leta i också. För att inte tala om högt gräs och rishögar. Och under stall och loge. Jag letade i alla rör och i kräftburar och gamla däck. Trinda Teodor, och tidvis kattmamman Selma, följde mig hack i häl.

 Dotran tog vid letandet när jag åkte iväg för att tillbringa dagen på en stekhet och dammig höskulle. Trots att hon har ännu gulligare röst och dessutom en viss känsla för var försvunna kattungar kan befinna sig kammade hon noll hon med. Klockan var halv tio innan jag kom hem och Dotran gav mig en sorgsen blick som sa att hon fortfarande var borta. En sista sväng till stallet tog vi i alla fall. Och hör och häpna; där satt hon! Hon stirrade utsvultet på det tomma kattmatsfatet och hade inte ens tid att kela. Men hel och ren var hon.

 Var kan nu en liten kattflicka ha tillbringat en hel dag? Gått vilse under golvet? Varit på fest natten innan och sovit i ett hörn? Blivit tillfångatagen av kråkorna? Eller lurad till skogs av småtrollen? Det är ett mysterium.

 Nu är sommaren här. Hetsen över skolavslutning-student-midsommar-födelsedagar är ett minne blott. Nu är det värme och veranda som gäller. Och vatten. Gurkorna är lika törstiga som hästarna. En liten missberäkning av vattenåtgång till en och en halv häst kontra tre hela hästar gjorde att jag har släpat vatten i dunk idag. Annars hade de legat som torkad tång på stranden ikväll.

 Sonen fyllde sexton är igår. Det känns ganska coolt att inte vara småbarnsmamma längre. Det har jag i och för sig kanske inte varit på ett par år, men det är mer definitivt när inget barn ens går i grundskolan längre. Inte ens barnbidraget kommer att dyka upp den tjugonde längre. Min pappa hade godheten att påpeka att inom en inte alltför avlägsen framtid kommer det att finnas tre enstaka pensionärs- eller nästan pensionärspar på gården och endast en barnfamilj. Vi kommer gå här och peta i våra rabatter och handla rödbetor, potatis och sill på Konsum en förmiddag i veckan. Våra hästar, hundar, höns och katter kommer vara så gamla och skraltiga att de kommer på en rad bakom oss istället för att springa vilt omkring.

 Jag har i alla fall bestämt mig för att ha fartränder på rullatorn.

 Bakke börjar finna sig tillrätta hos våra nya hjältar på Kalbo Mellangård. De första dagarna misströstade jag lite. Inte för att han verkade vantrivas, tvärtom, men han sket fullständigt i oss. Han blåste upp sig och sprang omkring och var vacker. Ett litet elstängsel bort gick ett sto i hans smak och gjorde sig till och det fick honom att tappa fattningen fullständigt. Jag försökte förklara för honom att det var bättre om han försökte bygga upp relationerna med sina nya killkompisar, men det gick in genom ena örat och ut genom andra. Eller om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att det ens gick in genom något öra överhuvudtaget.

 Nu kommer han när vi ropar igen och gosar en stund innan det är dags att ta tag i livet med stora hästar i en hage. Han ser glad ut.

 Hönsen har varit instängda sen igår, jag kanske släpper ut dem på eftermiddagen. Jag misstänker nämligen att de smygvärper i ett undanskymt hörn av hönsgården. Under den enorma svartvinbärsbusken eller så. Jag hade glömt att höns har hönshjärnor. Först vågade de inte gå ut. När de efter ett par tre veckor ändå provade på, vägrade de att gå in på kvällen. Det är inte helt enkelt att smyga sig på fem små hönor och en tupp för att lyfta in dem. Ja, de första två hann inte fatta så mycket, hönshjärnor, men de resterande begrep i alla fall att det var läge att springa fort och lågt under buskarna. Det gjorde jag med. I trekvart eller så ett par kvällar. Sen begrep de plötsligt galoppen. Ut på morgonen och in på kvällen. Men de fattar inte att hönor sover på pinnar. De tror att de är en kull kattungar som sover huller om buller på golvet. Och det kan också vara så att de inte vet att de ska värpa. Inomhus.

 Jag har en sten i mitt hjärta. Isadora fick fång, igen, och vi tog bort henne. Nu går Bakke därute, ensam, och vi är ensamma vi med. Det är tomt i stallet, trots att hon inte är där så här års. Tomt i hagen, trots att det går en häst där.

 Hjärtat är inte tomt, det är tungt av en sten. Den består av sorg och skuld.

 Jag har haft en pipande telefon i fickan under förmiddagen. Batterislutpip. Så jag gick in för att sätta i laddarkabeln. Konstigt nog låg den inte där den skulle. Det är konstigt för att det bara är jag i den här familjen som har just den laddaren, och jag har den på samma ställe dag ut och dag in. Jag rotade runt lite, hittade en del andra intressanta saker bakom brödburken, och frågade sen min man om han sett den. Han såg ut som en fågelholk i tre och en halv sekund, sen började han rota runt, fast på helt andra ställen, som i skafferiet och andra gamla mobilkartonger och så. Mina onda aningar besannades när han hummande klämde ut sig att han hade sålt den. ”Men vi måste ju ha massor av såna kablar överallt!” Mhm.

 Hittills har det inte dykt upp någon och nu hittar han konstiga saker som har varit borta i åratal och som han köpt nya av. Och han frågade nyss var jaktryggsäcken är. (Jag har sålt den.) Jag funderar på att åka någonstans, så kan jag ladda i bilen undertiden. Fika någon?