blogg.kalbo.nu

 När det är dags för kvällskissen brukar jag bara släppa ut hundarna i trädgården. Och mig själv. Men nu på sommaren tar jag och sätter ett koppel på den ibland-arga-terriern. Hon är väldigt snäll faktiskt, men om det skulle råka komma förbi en annan arg hund på hennes kvällspinksplätt har det hänt att hon tagit till hårdhandskarna. Det är väl inte hela världen, kan man tycka, men eftersom hon inte begriper att hon bara är en liten sexkilotprutt kan hon ge sig på berg. Och nu på sommaren händer der att det finns hundar på bygden som inte finns här annars. Och så får jag skämsattacker om hon skulle råka bli lite arg.

 Så i gårkväll var det koppel på, öppna grinden och släppa ut de andra två vilda, men inte arga, luspudlarna. Efter kom vi, terriern och jag. När vi kom runt husknuten mötte vi ett gäng bestående av två hundar och en grävling. Grävlingen låg först, med riktning mot mig och den arga. För nu var hon lite arg. Innan grävlingen hann smita in under huset hoppade hon upp på den och bet den i ryggen. Jag säger det: noll självbevarelsedrift har den hunden.

 Så var det över på en sekund. Grävlingen var borta och jag stod en bit ute på gräsmattan. Jag hade varit tvungen att ta ett jättestort och snabbt kliv ditut. För jag hade varken knäckebröd eller kottar i stövelskaften.

 Jag kom just ut ur garderoben.

 Där har jag slängt tre sopsäckar med kläder, enligt rättesnöret: har vi inte saknat kläderna på ett år behöver vi dem inte. Och i mitt fall kan vi nog säga flera år. Garderoben har inte varit garderob på länge utan ett slänga-in-i-rum. Ett par byxor hade jag inte saknat, men jag mindes att de varit jättefina favoriter när jag fick syn på dem. Efter misstaget att pröva om de fortfarande var favoriter slängde jag resterande byxor utan provning. Jag stirrade på ett par gamla mammabyxor en stund, men vågade inte utsätta mig för risken. En del tröjor sitter jättekonstigt på kroppen. Taskig kvalité antagligen. Sopsäckar är bra att ha.

 En del kläder sparar jag faktiskt. Fast de är så dammiga att jag måste tvätta dem. Lite problem blir det. Jag har nämligen fullt i min lilla garderob här nere. Jag får nog slänga lite till. Det ska bli skönt.

 Jag går in i garderoben igen.

 Nu är jag lite rädd. För mina höns. De misstänkta tuppstjärtfjädrarna diskuterades igår och då sa någon (morbror?) att ”det är väl bara att rycka loss dem?”. Som om det skulle hjälpa. Men; Någon har gjort det. Brunis (den bruna, ni vet) ser ut som en höna igen. Eller är hon en tupp med bortryckta stjärtfjädrar? Och VEM har ryckt bort dem?

 Det var kanske bara tonårstidens obligatoriska punkperiod. Även pullor måste väl pröva sig fram till sin identitet, antar jag. Det har funnits mycket tonåringar i detta hus de senaste åren, jag har sett allt. Eller inte allt, men mycket. Eller inte mycket, men en del. Typ allt.

 I förra veckan frågade min far med ett illmarigt flin om jag hade några ägg. Det har jag ju, som alla vet, INTE och jag replikerade då att jag antagligen var lurad och att jag hade sex tuppar istället för fem hönor och en tupp. Det skulle jag aldrig ha sagt. Det har växt ut två fladdriga stjärtfjädrar på två av hönorna. De har ingen kam och ingen slör. Men två stjärtfjädrar som är ovanligt långa. Jag står i hönsgården långa stunder och jämför med den bevisade tuppen. Han har stilig kam, praktfull slör och många fylliga och fladdrande stjärtfjädrar. En vacker tupp är det. Som gal också. Så tittar jag på de två misstänkta. Som hönor ser de ut. Förutom de två fåniga och smala stjärtfjädrarna. Hm. Inte lustigt att jag är ägglös. Jag måste köpa fem hönor till. Nu.

 I växthuset går det bättre. Varje gång jag går ut från hönsen med inga ägg i handen går jag förbi växthuset och plockar mig en tröstgurka. Nu har jag tre sorter, de långa och smala, de halvlånga och tjocka och de halvkorta och taggiga. De är lika gröna som tomaterna. En tomat rodnade en dag och den åt jag raskt upp så nu vågar de andra bara vara gröna. Jag berättar snuskiga historier för dem, och en vacker dag kommer nästa att tappa fattningen.

 Jag gjorde ett mindre lyckat inköp när jag var på Capellagården på Öland för ett par veckor sen. En chiliplanta. Det är nämligen min första chili. Idiotiskt nog köpte jag en ”Omnicolour”. Det verkade ju jättefränt att de skulle ha olika färger när de mognade. Först var alla ljusgröna. Sedan fick ganska många en lätt rutten färg. Jag minskade vattningen. Jag ångrade att jag planterat den i ett hörn av växthuset. Nu har de ruttna blivit lila. Är de jättedåliga eller bara omnicolourerade? Och hur i hela friden ska jag veta när de är mogna? Det är ju omöjligt att se det på färgen i alla fall. En kanske är färdig när den är grön och en annan när den är lila. Eller röd eller orange. Eller ruttenfärgad. Det borde ha stått en skylt vid plantan: OBS endast för vana chiliodlare!

 Igår blev jag lite upprörd. För jag var på marknad. Nu är jag inte på marknad så ofta, eftersom jag är folkskygg och inte vill svettas. Det var fullproppat med folk och helsvettigt på hela marknaden. Nu var jag ändå där, eftersom man kan tycka att det hör till att gå på marknad då och då vart tionde år. Åtminstone om marknaden ifråga inte ligger mer än en mil härifrån. Vi köpte tre flugsmällare, två limpor (från brödboden, där jag vanligtvis köper limpor..) och en liten klurmojäng som jag plockade isär igår och inte har fått ihop än. Jag ser fram emot att det kommer ta flera veckor. Och så lite brända mandlar.

 Det var inte över de brända mandlarna jag blev upprörd. Det var hundarna. Ganska många människor hade sin hund med sig. Inget ont i det, om hunden verkar trivas. Jag tror att jag såg en hund som trivdes. Men de flesta gjorde det inte! Dessutom visste deras hussar och mattar om i förväg att de inte skulle trivas. Det kunde jag se på förberedelserna. De hade olika former av uppbindningar runt nosarna, munkorgar och koppeldragningar runt magen. VARFÖR i hela friden utsätta sig själv och sin kompis för detta?

 Jag har värsta monsterhönorna! Häromkvällen när jag, numera lite slentrianmässigt, letade i djungeln, jag menar hönsgården, efter de obefintliga äggen tog jag mig en ordentlig titt på pullorna. Den skrämmande bruna är trots allt en rätt normal höna, men de svarta och vita växer fortfarande! Hur ska det sluta? De har jättestora huvuden och kraftiga ben. Det kanske inte ens är hönor utan några tjäderhybrider eller så. (Värper tjädrar?) De äter inte hela frön heller, som alla mina andra hönor gjort, utan vill ha mat. Eller trädgårdsrens. I värsta fall kan de äta krossad spannmål. Men de goda hela fröna ligger kvar på golvet. Folk tror kanske att jag är rik som ett troll, när vanligt folk strör med halm eller spån strör jag med havre, vete och korn.

 Jag har dock lite glädjande hönsnyheter också. Tuppen gal. Jag vet att jag sagt det förut, men han gal så vackert att det tål att upprepas. Och en dag när jag oförhappandes kom in i hönshuset satt det en höna på en pinne! De är annars så sorgligt oanvända att två av dem har fått små gröna kvistar. Kanske finns det hopp ändå att de till slut ska ta intryck av alla mina förmaningar och lektioner i Hur Höns Borde Uppföra Sig. Äta frön, sova på pinne och värpa ägg.

 Min häck är ond. Och den behövde ansas. Det är ingen bra kombination. Det var inte frågan om någon liten pluttiruttfinputsning heller, det behövdes rejäla tag. För att göra en jämförelse ni begriper: det räckte inte med Ladyshaven, det var fråga om den elektriska fårsaxen.

 Som tur var gällde det inte min personliga lilla häck, utan en stor och grön som kantar vår trädgård. Den var, innan jag satte igång, sisådär en två-tre meter hög med miljoner taggar som också var två-tre meter långa. Alla stack åt mitt håll. Och de var giftiga.

 Först tog jag fram sekatören.  Jag tänkte bara putsa lite här och där. Det gick ju, men det syntes inte direkt. Då tog jag fram en såg också. Då gick det lite bättre. Efter två dagar och många bergliknande skottkärror som skulle köras upp på ”högen” i skogskanten hade jag åstadkommit en möjlighet att komma fram intill/under häcken med gräsklipparen. Det borde ju decimera nässelbeståndet litegranna. Samt ett meterstort fönster mot åkrarna och Västerskogen. Det är jättefin utsikt, när den syns. Då lade jag ner verktygen, ropade på maken och lade fram sprillans nya idéer om sexkantig, välbyggd fikaplats, kanske med ett litet tak, kanske inbyggd som ett litet lusthus. Vi har faktiskt ett mönster på en sådan, fast utan tak och lusthus. Lömskt avledde han mig med elvakaffe.

 Dag två hade jag utrustat mig med handskar över mina välstuckna och ömmande händer. Att jag inte kom på det första dagen? Dag två, på kvällskvisten, kom också lillebror med familj hem. Raskt tog de fram den elektriska häcksaxen och klippte på fyra minuter den inte så vildvuxna och o-taggiga häcken som skiljer grusplan från gräsmatta. (Det är för övrigt en unik häck, min svägerska och jag var helt överens om inköpet och valde på fem minuter en häck tillsammans som båda gillade!) Sedan gick broder över till de tuffare attiraljerna. Han hämtade helt enkelt motorsågen, som pappa inte lånar ut till ett klent och oansvarigt fruntimmer som jag, och gick lös på taggmonstret. Efter en rond lade han ner motorsågen, hämtade boxarhandskarna, och gick lös på den igen.

 Nu har vi inte direkt någon häck längre, men en massa taggiga pinnar och grenar. Utan löv, de var väl förkvävda därinne i urskogen. Men vi har en sjuhelsikes utsikt! Medan jag gick och finputsade lite med sekatören, både på häcken och självkänslan, funderade jag ut små planer på en liten, liten fikaplats.

 Den årliga husmorssemestern i mormors och morfars stuga har gått av stapeln. Vi töjde lite på reglerna i år, Dotran byttes ut mot maken och mormor som med bestämd hand styr över väckning, morgondopp och de otaliga måltiderna var inte riktigt kurant och överlämnade motvilligt de bestyren till oss. Flera gånger var jag tvungen att påminna henne att jag faktiskt är fyrtioett år och har kokat ägg en och annan gång i mitt liv och att mamma denna sommar till ära själv är pensionär och säkert klarar av såsen.

 I övrigt tänkte jag med denna lilla sång sammanfatta dagarna i Stugan i Småland. Den kan sjungas med melodin till ”Kycklingen Gullefjun” eller, som det står på mjölkpaketen, med oväntad melodi.

Det var en tanta som hette Gullefrun som skulle ut på promenaaad

Och regnet öste ner och vägen lockade och hon var så hjärtans glaaad

Det fanns en grind uti stakeketet

Därgenom trippade på lätta fjät ut

Den lilla Gullefrun

Som blivit lite brun

Och alla ”hönsen” sa: Kacka kackaaa! 

Men när hon gick där med sina Nikeskor och tyckte att det gick så braaa

Så fick hon syn på ett par tre stora kor, vart skulle hon nu vägen taaa?

Hon tog ett kliv ut bland träd och grenar

Och plaskade ut i vatten och stenar

Den lilla Gullefrun

Hon var väl ganska brun

Och alla kan väl koskräck haaa?

 Det är ju dumt att klaga. Folk (ni) kan tro att vi har ett eländigt liv. Och det har vi ju inte, egentligen. Men idag är det svårt att låta bli. Det regnar. Det bryr jag mig inte om, ifall det bara regnar ute. Idag regnar det inne också. Huset läcker helt enkelt. Vid hundfönstret i trappen droppar det in. Jag har lagt en blöja (handduk) där som jag byter då och då. När jag satte mig ner med kaffekoppen på verandan i lugn förvissning att det var en stund till nästa blöjbyte såg jag något i ögonvrån. En droppe som föll uppifrån och ner. Det var väl inte möjligt? Visserligen är inte en veranda helt inomhus, men det var ändå glasverandan, som har tak, väggar och en dörr. Som var stängd eftersom det regnar. Det droppandet löste jag med en hundvattenskål. En bra lösning tycker jag själv, nästan som en uppfinning. En självpåfyllande hundvattenskål. Efter det har vi utökat med två plastburkar och en skål med överblivna bigarråer samt en saftkanna. Man får se sig för var man sätter fötterna. Eller rumpan. Eller sin kaffekopp.

 Vi ska åka en liten sväng till Småland i helgen. Det betyder att jag tvättar och kokar hundmat och packar och fixar hönsmat och letar efter väskor och så. De nytvättade lakanen ska med på resan så de åkte in i torktumlaren. Jag glömde ett ögonblick att jag hade hundmaten på spisen och att vi inte kan använda spis och tumlare samtidigt utan att proppen går. Proppen gick. Ut i ösregnet för att byta propp, proppskåpsluckan åkte i backen och fick en liten buckla. Vilket betyder att jag måste lägga ifrån mig paraplyet, som jag som en planerande och mogen människa hade utrustat mig med, för att platta till luckan och sätta tillbaka den. Väl inne igen gick hundmatskokandet för fullt, så pass för fullt att hela spisen blev full. När jag beklagade mig lite stillsamt, nästan utan att svära, sade Dotran: Det var som den där andra gången, när du skulle baka och degen jäste jättemycket så det puffade ut på hela bänken…. Ha! Som om jag skulle..???

 Nu känns allt bra igen. Jag har mediterat en stund över alla gånger som proppen har hållit, regnet har regnat utomhus, hundmaten har kokat i sin gryta, degen har jäst stillsamt och jag har packat inför en resa utan att bli hysterisk.

 Småland blir bra. Jag har packat en bok.

 Klippa gräs är inte min favoritsyssla. Det är svettigt och jobbigt. Att vi har en sittgräsklippare gör inte saken ett dugg bättre, som man skulle kunna tro. Om vi hade haft en vanlig handdragen hade jag blivit stark och brun på köpet. Jag hade kunnat klippa i bikini, eller i alla fall shorts som håller in magen lite, och blivit stekt på alla sidor.

 Förra veckan gjorde jag Det Förbjudna. Klippte i bikini. Först tog jag framsidan och den lilla strängen utanför häcken och sen dog jag av värmeslag och tog av mig kläderna. Om vi hade haft en vanlig gågräsklippare hade jag kunnat behålla lite värdighet tror jag, men som det nu var har värdigheten flugit sin kos. Jag försökte ignorera det faktum att jag är brun på armar och ben och vit på magen och tänkte att om bara solen får steka på lite går det nog strax över. Rak i ryggen satt jag och spände alla muskler för att imitera en fast kropp. Det gick en liten stund, sen kom jag på mig själv att jag satt kutryggig med dallrande allt i alla gupp. Vi har faktiskt en rätt guppig gräsmatta.  Jag gaskade upp mig ett tag, bara för att efter en stund upptäcka att jag suttit och tänkt på annat igen. Lite röd-brun blev jag nog. På axlarna, framsidan av låren och uppepå vecken på magen.

 Idag behöll jag t-shirten på. Skit samma om jag har vit eller vitochbrunrandig mage. Jag led i alla fall. Svettades på galonsitsen och fastnade med håret i alla låga grenar på äppelträden. Lite ont i ryggen hade jag i förväg och det försämrades drastiskt under färdens gång. Jag ändrade sittställning, men det hjälpte inte, smärtan bara flyttade runt lite. Efter ett tag satt rumpan fast i galonet och jag fick dra loss mig själv med handkraft. Då upptäckte jag att det satt ett äpplekart mellan sitsen och mig själv, vid ryggslutet. Ryggen blev jättebra när jag fick kasta iväg det.

 Jag tror på en handdragen i alla fall.