Min man och jag hade ett om-inte-om-hade-varit-snack till morgonkaffet. Valde vi rätt när vi bosatte oss här på gården för tjugo år sen? Skulle vi kanske ha letat reda på det där huset vid vägs ände som vi ändå fortfarande drömmer lite om? Fast ändå inte, nu när vi är så himla rotade och jordade.
Så vi visualiserade ett hus vid en sjö mitt i skogen. Hur vi satt där och tittade ut över det stilla vattnet. Dag efter dag. Samma vatten och samma skog. Ibland hade det varit en storm och en gran hade fallit. Första året kom det förbi två änder. Och en häger. Det flöt det förbi en död älg. Den kunde vi titta på hela dagen. ”Titta, nu har den kommit till ön.” ”Nu fastnar den nog på grundet.” ”Nehej, den gick förbi.” ”Ska vi peta på den så det går lite fortare?”
Hm. Nej, det blev nog rätt. Det gäller bara att njuta av stillheten vid de tillfällen då hela gården utom vi är bortresta. Det räcker, tror jag. Resten av året får vi se intressantare saker än änder och självdöda älgar.
Och nu passar jag på. Jag går till djuren utan att kamma håret och tar på mig stövlar till shortsen. Jag tar ett glas vin till pastasalladen mitt på tisdagskvällen. Bakar en sockerkaka utan att bjuda.
Fast allt det här gör jag ju annars också.