blogg.kalbo.nu

 Jag satt i en fåtölj på jobbet när jag kände två barnhänder på mina axlar och i håret, som jag inte satt upp ännu. ”Det är du Åsa”, sa en flicka. ”Det såg jag på det rufsiga håret.” Jaha, så jag är känd för mitt rufsiga hår? Jag gick hem och rotade fram en balsamflaska som jag dränkte in håret i och kammade ut eländet under gråt och tandagnisslan. Det var inte mina tänder som gnisslade, det var kammens. Slutsatsen av denna händelse är att det är bättre att jag sätter upp håret innan jag kommer till jobbet på morgonen, även om det innebär att det blir ännu knollrigare för att håret ännu är fuktigt.

 Sedan beklagade jag mig i matsalen att jag gått upp litegranna efter semestern, underförstått av luncherna som jag ersätter med kaffe när jag är hemma. Inte så att jag är smällfet, men vissa byxor är väldigt obekväma. Det värsta med dem är att de kasar ned när jag går, eftersom knappen inte når till knapphålet. Det beklagade jag mig över. Och fick genast mothugg av de mera erfarna medluncharna. Den ena påstod bestämt, och med viss pondus eftersom hon har både ålderns och mattantstatusens rätt, att det inte har med maten att göra, utan med åldern. Så fort man fyllt fyrtio så- Poff! lägger man ut. Det finns inget att göra åt saken. Min andra lunchkamrat borde inte ha något att säga till om i saken, men gav oväntat sitt stöd för fyrtiofet-tesen. Oväntat, eftersom människan springer fyra mil i veckan och är i oförskämt fin form. Man blir lös påstår hon. Jag är också lös. Särskilt det som borde vara bakom byxknappen. Och hakan. Och undersidan av överarmarna. Och tuttarna. Suck.

 Kontentan av dessa insikter är: 1. Skit i balsamet och kammen, sätt upp håret i tid. 2. Köp större brallor och gör en äppelkaka till elvakaffet, om du är över fyrtio. Är du under fyrtio kan du göra likaledes, för du ska ändå bli över, förr eller senare.

 Jag slapp cykeln. Gubben skjutsade mig både hit och dit. Jag misstänker att han har någon baktanke med det hela. Som att åka direkt till bageriet när han släppt av mig. Misstanken kom när han tänkte blåsa rätt förbi infarten till mitt jobb, och när jag lätt panikslaget pep ”sväng, sväng” mumlade han skamset något om att han var så van att åka och köpa bröd. Det är klart, en gång i somras åkte han faktiskt och köpte bröd på morgonen.

 På hemvägen kastade jag fram förslaget att jag skulle ta Sonens moppe till jobbet i morgon. Men si, där var det tvärstopp! Jag, som blivit lite nostalgisk vid tanken, förvånade mig över det hårdnackade motståndet. ”Du kommer att köra i diket” påstod han. Nu blev jag lite upprörd. Varför i hela friden skulle jag köra i diket, jag är faktiskt en väldigt mogen och ansvarskännande person. ”Bara för att se om du kan”, blev svaret. Sen fortsatte han: ”Du tänkte säkert köra över skogen också, för att det är närmare då.” Ja, det var ju faktiskt min tanke. Det är ju inte rena skogen direkt, det är väg nästan hela tiden. Bara en liten bit är det över ett hygge.

 Så i morgon skjutsar han mig igen. För Dotran ska till frissan och behöver bilen. Och i kväll behöver hon den för att åka en sväng till den Stora Staden, Norrköping. Jag sa nästan nej till det, för det känns lite läbbigt. Jag sa nästan att jag behövde ha bilen själv. Inte högt, förstås. Högt sade jag ”självklart, ta det lugnt bara så går det bra”. Fast tyst för mig själv tycker jag att det är läbbigt. Hon är ju så liten.

 Det verkar som det är dags att ta fram cykeln för långturer igen. Jag menar inte hundmotionsturer eller ut till hästhagenturer. Inte till kattungarna eller hämtatidningenturer heller. Även om cykeln är väldigt bra att ha när jag ska hämta tidningen. Brevlådan ligger ju så långt bort. Ett hagelhåll ungefär. Jag tänker på hemfrånjobbetturer. Det gick ju bra förra året, när bilen behagade gå i tvärbaklås och fick tillbringa flera veckor på verkstaden i Katrineholm. Pappa skjutsade mig och cykeln till jobbet på morgonen och jag cyklade hem på eftermiddagen. På morgonen är det mycket jobbigare att cykla än på eftermiddagen. Plus att jag blir svettig och det är inte bra så dags på dagen. Plus att morgonkaffet blir lidande och då kan jag bli grinig också. Gud förbjude. Det vill ingen riskera, så på morgonen fick jag skjuts.

 Nu har inte bilen gått sönder än. Den var lite ovillig bara förut idag, men jag klappade lite på den och tankade fullt, så nu tror jag den mår bra igen. Nej, den är puts väck. Försvunnen med ett stycke Dotter. Den far okontrollerat runt på vägarna, utan mig inuti.

 Läskigt.

 Plötsligt insåg jag fördelarna med att hon tänker åka iväg långtbort till London, långt från oss. Förut har jag bara sett fördelarna för henne och nackdelarna för oss. Nu hoppas jag på att hon far innan vinterstormarna sätter in.

 Vi åker om fyra timmar. Och jag har inte packat. Vi ska ju inte vara borta så länge, men jag vill inte gå naken i alla fall. Maken påstod igår att han har ”ingeeeeet att ta på sig”. Då fräste jag att om något skulle tvättas var det hög tid NU! Inget tvättades. Så nu vill jag packa jättefort, och jag hoppas verkligen att jag har några fina, rena kläder, för jag vill vara färdig med allt och åka till Hålan för att hämta hem Dotran när det är dags för honom att packa. Helt lömskt tänker jag vara ute ur huset då. Helt utom räckhåll flera mil bort.

 Så nu är det bäst att jag sätter fart. För när jag har packat till mig själv är det bäst att jag packar till djuren också. De ska förstås inte åka med till Finland, men jag kan ju inte låta barnen irra runt och leta efter allt och ringa en gång i kvarten bara för att de inte hittar hönsmaten, eller cortisonet, eller vattenbyttan eller hästen. Jag måste kanske hälla ut den lilla samlingen med döda möss som ligger i en bytta bredvid hönsmaten så ingen får ”ulk”. Eller tvingar jag Maken att göra det. För ifall jag skulle få ”ulk”.

 Okej, jag sätter fart.

 Utanför hästhagen gick det fyra tackor i morse. Det kändes lite konstigt med tanke på att jag inte haft får på flera år. Sedan kom jag på att det inte var min hage. Fast min häst får gå där. Fårkänslan infann sig förvånansvärt snabbt och jag försökte påkalla vallhundens uppmärksamhet. Eftersom hon är gammal, halvblind och halvdöv gick det inget vidare. Fast det kanske inte går att valla med en blind hund. Tackorna kan ju å andra sidan inte veta det, så det kanske skulle räcka med att hon går fot eller så. Skit samma, det var lika bra att göra jobbet själv. Tackorna var lättvallade, jag behövde varken springa, skälla eller bita någon i bakbenet.

 Med tackorna i tryggt förvar innanför stängslet dök vallhunden upp och försökte ta åt sig äran. Tackorna kände förmodligen att jag spände upp mig lite när jag försökte hävda min talang som vallare och de skenade iväg genom hagen. Rakt mot min häst. Jag stirrade, skulle han försöka springa ifrån dem eller var deras sekunder på jorden räknade? Han stod still. Med en tacka bakom varje ben. De stack ut sina huvuden och försökte dra in sina magar för att inte synas. Han har ju rätt kraftiga ben, men fyra tackor kunde han inte dölja.

 Då stor det klart för mig. Han är ledartackan.

 Hela skolan har varit i badet och gjort simprov. Alla skulle simma en bra bit framåt och bakåt. Mitt ansvarsområde skulle också simma, fast med armpuffar för säkerhets skull. Det gick jättebra, tyckte vi båda. Han simmade utmed kanten, ifall tröttheten skulle slå till, och jag hade tagit på mig shorts och linne, ifall tröttheten skulle slå till en bit från kanten och jag skulle vara tvungen att oförhappandes hoppa i. Ja, blöt skulle jag ju ändå bli, men med fördelen att mina vanliga kläder skulle ligga i torrt förvar.

 En badvakt tyckte troligen att jag var oansvarig, trots förberedelserna. Han kom med en tolv meter lång pinne med en kringla i toppen. ”Ta den här”, sa han. ”Ifall han sjunker.” Jag avböjde vänligt erbjudandet, förberedd som jag var. ”Jo, men ta den! Ifall han sjunker en bit från kanten.” Envis var han. ”Men om han sjunker”, sa jag och tittade på när han fint simmade fram genom vattnet, knappt utan att doppa näsan, ”då hoppar jag väl i! Inte har han tid att ta tag i en pinne med kringla då!?” ”Ta den nu!” sa han med rynkade ögonbryn. ”Ifall han sjunker! Du kan fiska in honom då!” Jaja, det var ju lättare att ta eländet än att föra den löjliga diskussionen på bassängkanten.

 Så där gick jag som en annan Saruman med en jättelång alvstav med en kringelikrok på toppen. Fram och tillbaka gick jag. Fast helt utan värdighet i mina gula shorts och gröna linne.

 Idag har jag inte tänkt så snabbt. Medan vi lagade mat fick jag hugskottet att nyskördad chili passar i lasagne. Maken protesterade, men jag framhärdade. Jag pillade bort fröna, för jag har hört att de är starkast, och skar chilin i strimlor. Sen stoppade jag en bit i munnen för att kolla styrkan och försöka lista ut hur mycket jag skulle lägga i maten. Jag lade den inte ens i munnen och tuggade runt lite utan jag stoppade in den, hann aldrig släppa taget och fick ut den igen. Sen led jag. Jättemycket. Jättelänge. Sen drack jag vatten. Jag sköljde runt det värsta jag kunde. Jag doppade läpparna i glaset. Nu gjorde det ont i munnen, hettade i halsen, näsan rann, läpparna kändes som brännande klumpar och det spred sig ut i ansiktet. ”Jag är nog allergisk” kved jag medan maken muttrade ”vad var det jag sa” och påstod att det inte ens syntes minsta lilla rodnad. Då svalnade jag lite och kopplade på hjärnan en kort sekund. Slängde vattnet, som inte ens hjälpte, och smorde på svalkande aloe vera. Sen gick det över. Lasagnen var god utan chilin som jag lade på tork.

 Sen läste jag på lite. Då lärde jag mig att det starka ämnet i chilin, capsaicin, inte är vattenlösligt utan istället sprider hettan. Mjölk borde jag ha druckit. Eller ätit bröd. Så nu vet jag det till nästa gång. För en nästa gång blir det, när jag nu råkade odla en chiliplanta och har hundra chilifrukter i olika mognadsstadier.

 Grannfrun har gjort ett försök att rädda sista spillran av sin hönsflock. I går fanns det två hönor kvar av tjugofem och idag kom hon med en endaste liten höna under armen. Den andra hade räven hämtat till lunch. Helt otacksamt skrek den räddade hönan ”Hjälp! Hjälp!” hela vägen hit. Högt skrek hon. Jag påpekade att hon var fin, tänkte att det skulle stärka hennes självkänsla lite, och sedan gick vi in för att smyga upp henne på pinnen mellan tuppen och den vänstra. Eller högra kanske, det är inte så himla lätt att se i mörkret. Grannfrun sträckte upp armarna så långt hon kunde för att nå till högsta pinnen och då sket hönan. Mitt i ansiktet. Ploff bara. Den rann lite. Då skrek grannfrun lika högt som hönan.

 Jag skrattade inte. Nästan inte. Förlåt, men det var så himla roligt!!! (Jag skrek av skratt.)

 En dag, för inte så länge sedan, glömde jag öppna hönsluckan innan jag åkte till jobbet på morgonen. Jag vet inte hur det gick till. Jag glömmer ett och annat; vad mina närmaste vänner heter, vad alla andra heter, om jag ätit middag, att städa på torsdagar, att måla andra dagar än målardagarna, och lite annat smått och gott. Men att glömma hönsen! Jag skenar som en skållad råtta mellan hästar, hundar, katter, kattungar, växthus, barn, man och höns och hittills har jag bara glömt mannen.

 Så när jag kom hem och insåg eländet smög jag skamset ut med försoningsmatrester. Inte för att de svultit och törstat under tiden, men de hade minsann inte sett solen, eller regnet, på hela dagen. Mutan togs nådigt, men lite högdraget emot, sedan viftade de lite obestämt med ena vingen mot redena till och gick ut. Kvar stod jag med ögonen på något ljusbrunt och något mörkbrunt som definitivt inte var några fuskplastägg! Två små äggformade ägg var det.

 Så nu åker jag till jobbet på morgonen utan att öppna hönsluckan. Jag har anlitat hönsluckeöppnare vid lunchtid och när jag kommer hem på eftermiddagen går jag till hönshuset och byter ut lite matrester mot ett brunt ägg. Nästa vecka kanske de har lärt sig värpa inomhus ändå, med dörren öppen.