blogg.kalbo.nu

 Kråkvinter. Ett alldeles utmärkt ord! Att jag inte hört det förut? Det är ju en perfekt benämning på den tid som börjar nu, eller snart, och håller på till snövintern. Snövintern inträffar naturligtvis senast på julafton.

 Kråkvintern är i svart-grått. Den är mörk från morgon till kväll, som en kråka. Det hörs mycket kraxande under kråkvintern, både från folk och kråkor. Folks näsor har fått inhysingar i form av kråkor. Äkta kråkor fyller himlen och skogen.

 Kråkvinter. Näst efter hösten är den numera min favorit.

 Bakkes nya hästkompis heter något jag inte kommer ihåg. Inte kan jag fråga honom heller, han bara fnyser åt mig. Och letar efter sin frukostmelon. Varken melon eller ananas serveras till frukost i Kalbo, jag tror att det är därför han vägrar att säga sitt namn när jag frågar. Kanske heter han Arkie. Det är nästan som en blandning av Jackie Arklöv och eftersom han är långt ifrån någon mördarhäst tror jag inte att det var det namnet. Då kanske det var Artchie. Men en engelsk nysning passar inte så bra. Vi kallar honom Korven. Fast det skulle vara bra att minnas det fullständiga, långa namnet ifall jag måste bli sträng någon gång. Det är min erfarenhet att ett fullständigt namn har lite större tyngd i det läget.

 ”Korven, lägg av!” låter inte så allvarligt. Jag försökte säga det när han trasslat in man och svans i ett helt kardborrebestånd, men han stod inte still för det. Jag tror att det funkat bättre med ett långt allvarstyngt namn, som jag vet han har egentligen.

 I morgon ska jag försöka med Gamle Man. Och en grimma. För han ser så trasslig ut med kardborrar.

 Äntligen är det lite mörker. Allt går så himla bra hela tiden, så det behövdes verkligen. Jobbet går strålande, barnen slåss inte och sitter som tända ljus och insuper kunskap. Jag får kafferast. Det värker inte i lederna. Vi har gott om pengar, kan verkligen unna oss det där lilla extra. Inga kattungar dukar under i misstänkt kattpest. Eller matförgiftning. Bilen har inga konstiga oooanden från vänster bakhjul. Alla jeans är rena när jag behöver dem på morgonen. Hundarna äter inte längre upp alla strumpor och underkläder. Det finns inte en chans att de har rävskabb.

 Så nu känns det skönt att alltihop motverkas av lite mörker. En chans att tända i kakelugn och ljus på bordet. Det är så lätt att glömma bort att ta vara på de små stunderna när allt går som på räls…

 Okej, nu har jag klagat färdigt. Tack för att ni lyssnade.

 Nu ska jag o-klaga.

 Vi har en fantastiskt rolig hästkompis till Bakke i hagen. Han är skitgammal, det knäpper om honom när han rör på sig. Han är fruktansvärt nyfiken och sällskaplig och Bakke gillar honom. Vi tror att han är lite senil, för han hängde ut ”snabeln” och betedde sig lite som att vår stilige hästpojke var ett sto en kort stund igår. Eller så kanske han bara ville skryta lite. Det är jättemysigt att ha hästar i hemmahagen en stund, även om de ska till hästflocken hos grannen igen om några dagar.

 Flera kattungar lever och inkubationstiden för kattpest har gått ut sen Svarta Sara dog. Hon kanske åt en dålig råtta och inte alls smittade sina syskon. Och de kommer och möter mig ovanför trappan till skullen och beklagar sig högljutt att ingen har klappat eller matat dem sen sist. Klättrar uppför benen på mig och in i famnen. Så då klappar jag och matar dem igen.

 Nya hönan Asta, som verkar ha astma, snarkar inte längre när hon sover. Hon har inte värpt sista veckan heller men vem f-n har det?

 Det finns botemedel mot rävskabb och våra hundar har faktiskt inte haft det på femton år eller så. Det var faktiskt ganska småaktigt av mig att klaga på just det. Jag borde ha klagat på att gammelhunden Ella är lite inkontinent, det hade varit mer relevant. Fast det ville jag inte göra, för hon kanske skulle ha blivit generad då. Jag blir säkert också inkontinent när jag blir gammal. Jag har provat på hur det kan kännas. Om man dricker ett par- tre koppar kaffe, ställer sig och diskar under rinnande vatten och sen hostar lite djupt från lungorna och toppar med ett par nysningar så kan man få en föraning om hur det kommer att bli. Det är nog dags att packa upp de där geishakulorna jag köpte för tiotalet år sen och börja träna bäckenbottenmusklerna nu.

 Och sist, men inte minst, i mörkret måste man tända ljus.

 Äntligen! Minusgrader är bra. Blåst och kyla. Jag ska raka benen en enda gång till i år, och det är bara för att jag ska vara fin på Ladies Night i morgon. Jag tror i och för sig inte att Martin Stenmarck lägger märke till det, men om jag inte rakar dem går han säkert raka vägen fram och tittar på mina långa, snygga och lurviga spiror. Så jag rakar dem för säkerhets skull.

 Men sen! Sen är det lurv och långkalsonger som gäller. Jag har tagit på mig mina halvlånga Björn Borgfillingar och jag njuter! Är det minus kan jag ha dem. Har jag börjat kan jag fortsätta till midsommar. Sådana är reglerna.

 Jag kom på ett kryphål för raggsockar i somras. Är man barfota kan man ha dem på sig under verandafrukosten. Funkar skitbra. Lite regn och man kan behålla dem till elvakaffet. Och kvällarna kan vara ganska kyliga. På verandan.

 Han man sedan shorts på sig kan man ha den gröna militäryllekoftan. På sommaren. Då kan man ha nytta av den hela året. Fast på vintern behöver man inte ha shorts. Då kan man ha långkalsonger, raggsockor och yllekofta. Och sjal. Aahhh…

 Den pyttelilla och oväxande kattungen dog. Hon var ju förstås väldigt, väldigt liten. Hälften så liten som de andra, också väldigt små, kattungarna. Men ändå. Fast hon var så liten ville hon inte äta kattmat, bara kattmjölk. Så jag puttade henne intill sin kattmjölksfyllda mamma så ofta jag kunde. Och då åt hon lite. Men hon växte inte ens litegranna. Det rann nog ut mjölk i ena ögat, för det blev vitt. Blindvitt. Halvblind och liten och mager klättrade hon upp i knät när hon ätit sin lilla skvätt kattmjölk. Alldeles stilla satt hon.

 Hjärtknipande var hon. Hon satte helt enkelt en liten klo i hjärtat på oss och höll fast. Och fast jag visste att hennes chanser inte var så stora trodde jag det ändå. Det hjälpte inte.