blogg.kalbo.nu

 Jag är idiot. Kan inte ens stava till ordet, provade med diiot, idit och odiot innan jag träffade rätt. Först gjorde jag något oförlåtligt. Läste ett sms på Dotrans telefon. Det var inte meningen. Klyftigt försvar, va? Det blir värre. Anledningen till att jag gjorde det, fastän det inte var meningen, var att hon har ett så härligt gummiöverdrag på den. Som en overall liksom. Som det är mysigt att pilla på. Nu blev ni säkert väldigt förstående, vem kan motstå gummioveraller? Så då pillade och tröck jag lite och –vips! så stöd det ett meddelande på skärmen. Förhandsvisning är värdelöst. Meddelandet var inte särskilt långt, men kärnfullt, så det var läst i en handvändning.

 Sedan mådde jag dåligt.

 Jag mådde dåligt för att jag hade tjuvläst ett privat meddelande och jag mådde dåligt för innehållet i meddelandet. Det stod typ: ” Ge hit mina pengar genast (fult tillmäle) innars…!” Kanske stod det inte innars, som är en blandning av annars och innan, för det ordet hittade Sonen på när han var liten. Men det betydde innars i alla fall.

 Så nu stod jag inför dilemmat att erkänna att jag läst hennes sms och fråga vad som i helsike pågår eller att hålla tyst om det och riskera att hon skulle bli sänkt i Nybroviken med en cementklump på fötterna. För det är väl i Nybroviken de sänkta maffiosona står som spön i backen. Jag tror inte det är i Lilla Nylingen i alla fall.

 Jag våndades hela dagen. Jag kom fram till att mina skämsattacker vägde ganska lätt mot Nybroviken. Så jag kröp till korset, erkände och frågade vad i helsike…? Hon såg uppriktigt förskräckt ut innan hon förstod vad mina hummanden och stammanden syftade på. När hon fick klart för sig vilket meddelande jag läst och att jag ville låna ut pengar som jag tänkte få fram på skumma sätt blev hon lättad. Jag blev också lättad, förklaringen var fullt trovärdig. Och hon förlät mig, tror jag. Jag tror att hon har förståelse för det där med gummi.

 Men idag har lättnanden gått över. För vad betydde den skräckslagna minen innan hon fick klart för sig att jag bara läst ett maffiameddelande? Bara det inte är snuskiga sms hon döljer!

 Jag satt och tänkte på vad vi ska ha till middag idag. Eftersom jag bara åt sallad till lunch kände jag mig väldigt sund och nyttig och tänkte på att en creme fraichesås kunde vara på sin plats. Att jag har det tillgodo liksom, trots att jag köpte det fetaste sorten, 34-procentig. Sedan tänkte jag att jag skulle kunna äta sallad till lunch varje dag, jag kände mig fortfarande mätt och belåten fem timmar senare. Jag tänkte självbelåtet så i säkert trettio sekunder.

 Sen kom jag på att det varit fredagsfika på jobbet. Att jag ätit kladdkaka, brieost, kex och till slut glass också. Kladdkakan var dessutom vansinnigt god, jag var tvungen att hyfsa den flera gånger. När min arbetskamrat gjorde kakan smälte hon inte bara smör, hon smälte dumlekolor också och blandade i smeten. Oj oj oj. Oj oj. Gott. Så sundhetsglorian tog sina små vingar och flaxade iväg.

 Jag köpte lite godis i Konsum. Och chips. Det gjorde jag för att vi har slut på tandkräm. Jag gick in i affären för att rätta till det problemet och kom ut tvåhundra kronor fattigare, fortfarande utan tandkräm.

 Men jag har i alla fall ätit sallad till lunch.

 Det är jobbigt att ha ”den där veckan”. Måtte jag komma i klimakteriet snart. Det måste vara bättre med vallningar än blodbad. Några gånger den här veckan har det varit riktigt illa. Första tecknet på eländet visade sig på jobbet. Mina kisspauser där är inte så långa och många så jag knyckte ett trosskydd som inte var mitt. Förlåt. Tryckte dit det och iväg ut igen. Jag insåg redan i korridoren att det inte var rätt. Något skavde och det var inte samvetet. Förlåt igen. Det var en fem-sex hårstrån som fastnat mellan trosan och trosskyddet. Jag försökte mig på en vridande och vickande gång för att få dem att släppa, men det var lönlöst. Resten av lektionen skred jag fram med ett stillsamt och stelt kroppsspråk för att undvika att något rörde sig överhuvudtaget. Det var inte lätt.

 Idag var det dags igen. Jag har ont i magen så även om jag inte knyckt något är mina vanliga OB bannlysta och jag flaxar runt med några stora och vingförsedda bindeländen. Bråttom, dit med den och ut i hetluften. Fanskapet hade vikt sig dubbelt baktill. Det kändes konstigt en liten stund, men sen glömde jag bort det. Ända till det var dags för byte. Då satt den fast. På mig.

 Efter nästan trettio års menstruerande kan jag fortfarande inte hantera det moget och prickfritt. Låt det sluta! (Nu har jag snabbt räknat ut att det säkert är tio år kvar, tolv gånger om året, det blir hundratjugo veckor till bara. Sammanlagt. Jag hoppas att jag är ännu sämre på att räkna än på klisterbindor och att det är fel.)

 Jag har stickat en vante. Nästan. Den har ingen tumme än. Eländigt nog är jag inte nöjd med den. Förra året virkade jag vantar och i år tänkte jag att jag skulle utvecklas lite och gå in på stickningen. Det kom jag inte på förrän jag virkat en vante. Den repade jag upp. Nu har jag lust att repa upp den stickade vanten. Den ligger här på bordet framför mig och sticker mig i ögonen. Repa upp- eller inte.

 Dessutom är det hål på förra årets vantar. Hela tummarna sticker ut. Jag försöker låtsas att det är praktiskt om man ska sms:a, men i själva verket är det bara kallt. På förförra årets vantar sticker alla fingrar ut, utom tummen. Jag kanske kan kombinera dem.

 Eller så kan jag stoppa dem. Om jag stoppar båda paren behöver jag inte bestämma om jag ska sticka en tumme och en vante än på några dagar. Skjut alltid upp allt du kan till morgondagen. Och frys under tiden.

 Vi har fullt med gamla hundar i huset. Halvblinda och halvdöva. Helblinda och heldöva. Fram till idag hade vi bara en gammal hund, en vuxen men fjollig hund och en valp. Den gamla hunden har varit äldst i större delen av sitt liv och därmed gammal i åratal. I januari fyller hon tretton år, hon är grumlig i ögonen och hör inte så bra längre, har blåsljud på hjärtat och hostar lite. Gammal på riktigt, inte bara äldst.

 Så har vi fjollabradoren. Hon är faktiskt sex år och borde vara lite vuxen, kan man tycka. Frågan är om labradorer någonsin blir vuxna. Jag tvivlar. Men hon har i alla fall börjat få lite vita strån under hakan. Det ser distingerat ut.

 Så idag upptäckte vi att valpen nog blivit gammal också. Hon kallas fortfarande valpen för hon är ju så liten, väger bara sex kilo, men hon har fyllt tio år. Hon låg ihopkrupen i famnen på mig och råkade titta upp på mig samtidigt som vi pratade om grå starr. Plötsligt ser jag att ena ögat är helt grumligt. Det andra ögat är lite lagom inteheltkolsvart, sådär som gamla hundars kan bli, men det ena är helt grått. Hm, så hon är alltså halvblind hon med. Rätt fort måste det ha gått också med tanke på att hon tillbringar större delen av sitt liv i någons famn. Hon är ganska frusen och sällskapssjuk av sig. Så jag tycker att någon av oss borde lagt märke till ett blindöga.

 Och vi som trodde att hon blivit lite lydigare till slut. Han har hållit sig i närheten av oss på kvällspinkarna och får gå lös i trädgården betydligt oftare än förut. Så är hon inte alls lydig, bara rädd att gå vilse, enögd och gammal.

 Jag har klappt mig. Klappit mig. Kluppt. Klepat. Klippt. Klippt mig. Rätt mycket faktiskt. Inte bara toppat lite med nagelsaxen över handfatet som brukligt är. Det är faktiskt sex och ett halvt år sen sist. Då, när jag var trettiofem, bestämde jag mig av någon kufisk anledning att inte klippa mig förräns vid fyrtio. Sen hade jag vant mig vid att inte klippa mig.

 Allt är min dotters förtjänst. Nu när hon går hemma och väntar på extrajobb och England har jag talat om för henne att jag förväntar mig viss hemhjälp. Det har resulterat i att hon tillbringar mycket tid borta. Jo, hon är en klippa i matlagningen också, och då och då tar hon det jobb jag hatar mest – att handla. Men det där med dammsugning, disk och badrumsstädning suger hon på. Ibland gör jag väldigt surt och demonstrativt alltihop när jag kommer hem från jobbet och ibland befaller jag henne helt sonika att: när jag kommer hem ska….. annars…! Sen ger jag henne antingen ett änglalikt leende eller onda ögat. I torsdags kväll körde jag martyrmetoden. Först laddade jag om diskmaskinen och diskade otäcka kastruller, sen såg jag oändligt trött ut och frågade om inte hon kunde dammsuga på fredagsförmiddagen istället för att jag skulle sätta igång med det sent på kvällen. Sent klockan sex. Hon lovade och hade tillräckligt dåligt samvete för det där med disken för att erbjuda sig att ta stallet på morgonen dessutom. Nejdå, sa jag, lite skamsen över mitt utspel, det räcker med dammsugningen. Dessutom gillar jag att gå till stallet på morgonen.

 Men, när jag kom hem var golvet lika sorgligt skräpigt och hundhårigt som när jag åkte. Hon ”hann inte” innan det dök upp en kompis på morgonen. Vid tolvsnåret antagligen. Jag skulle ha tagit erbjudandet om stallet, då hade hon ju varit tvungen att gå upp i tid i alla fall. Jag gick och funderade på om jag skulle explodera eller ta det med jämnmod. Och så funderade jag på att klippa mig. Så- jag invaggade henne i falsk säkerhet, pratade skit med henne och vi gick till stallet. Vid maten drog jag ”dammsugarkortet”. Jag bad henne helt enkelt att klippa mig innan hon skulle dra iväg på fredagsnöjen. Hon gick villigt med på det, antagligen lättad över att slippa undan med endast en toppning. Med saxen väl i handen viftade jag lite vagt i nacken, ca femton-tjugo cm ovanför den ojämna och toviga hårlinjen och sa ”klipp här”. Hon stirrade på mig med uppspärrade ögon. Jag petade med stortån i skräpet på golvet. ”Jaha”, sa hon. ”så du vill ha en frisyr???” Jag nickade oskyldigt och kastade små, nästan omärkliga, blickar på hundhårsansamligen i hörnet.

 Det funkade, jag fick en frisyr. Väldigt fin dessutom. Allt tack vare Dotran!

 Jag insåg idag att kattungarna har växt. Räknade i panik veckorna, kanske borde de redan flyttat hemifrån? En frist på två veckor har vi. Två veckor att vänja sig vid tanken. Gustav Grå, Viktor Videkisse och SilverStina ska hitta nya människor som passar upp på dem. En av dem får jag ju behålla litegrann, brorsbarnen ska få en… Och han eller hon ska bo i mitt stall, kan det bli bättre? Jag hoppas att de väljer ”rätt”. Fast jag har ingen aning om vem som är rätt, det hoppas jag att de vet själva. Och att det blir som jag tycker.

 På tal om stall så är de stora katterna lyckliga nu när deras värmedyna Bakke är hemma igen. Han verkar helt tillfreds själv, särskilt med att få sova inomhus. Himla konstig häst. Han mullrar när jag kommer och går hela vägen in och snusar med mulen i min armhåla. I hemlighet är jag lite lycklig också. Ett par får till honom kanske är bättre än en get, men jag vågar inte ta upp det med maken nu. Dels är han manligt döende i en förkylning, dels misstänker han mig för att konspirera för att köpa en häst till som sällskap till Bakke. Det skulle jag ju aldrig göra, men en kamel kanske…?

 Av mina nio hönor och en tupp är det en enda som lojalt levererar ett ägg varannan dag. Det ägget vårdas ömt och läggs i en särskild burk för extra gott ändamål. Sockerkaka kanske, eller ett frukostägg på söndagsmorgonen. Jag vet inte ens vem det är som ska ha godaste maten som tack. Jag vet vilka det inte är dock. Inte de som värper gröna ägg. Där var det tre bort. Inte tuppen. Minus en till. Då är det bara sex möjliga kvar. Äsch, det är lika bra att ge alla god mat.

 För att det ska bli fullständig uppdatering på djurfronten kan jag meddela att skabbhundarna fortfarande är skabbiga, älgflugorna fortfarande är äckliga, barnen fortfarande inte städar frivilligt och att kakan Herman jäser i sin burk på diskbänken.

 Nu har Bakke skitit i det blå skåpet. Efter en och en halv vecka med en trevlig kompis i hagen bestämmer han sig plötsligt för att det är nog. Vad rör sig i en hästhjärna egentligen? För den oinvigde såg det ganska mysigt ut med två hästar som åt bredvid varandra och sedan stod och halvsov tillsammans. Men ack vad vi bedrog oss! Tydligen försiggick något under ytan. Ett hemligt spel på hästspråk.

 För i går kväll tog det hus i helvete. Bakke slängde ut kompisen, som inte heter Korven, helt enkelt. Det fattade vi inte riktigt och gick snällt tillbaka med den förrymda hästen till hagen. Då blev det springa av. Mitt i kolmörkret, över stock och sten. Inte över stängsel, och det kan bara tillskrivas tur och idogt rytande vid kanterna och hörnen. Bakke trillade omkull ett par gånger och med tanke på både hans och Korvens höga ålder fick bägge fick sova inomhus, i varsitt stall. Gamla tjuriga gubbar!

 Jag pratade förstånd med Bakke och vi gjorde ett försök att övertyga dem om att de inte alls var osams i dagsljus. Likt en Saruman återigen, vilken tur att jag hade tränat, stod jag där med en lång pinne, det var meningen att den skulle svischa i luften vid staketet. Bakke gillar inte svisch-ljud.  Inte ett sus hördes, men jag hytte med den ändå och lekte Ninja-Saruman. Jag kände mig lite tuffare då.  Grannfrun var tuff på riktigt, hon stod mitt i hagen beväpnad med endast ett rött grimskaft. Varken förståndsprat, hyttande med pinnar eller viftande med grimskaft hjälpte, Bakke hade bestämt sig.

 Så nu går han där i hagen, ensam igen. Tillbaka på ruta ett. Vi funderar på att skaffa en get som sällskap till honom. Då kan dessutom fler än Grannen få en egen uppfattning av det populära och målande uttrycket ”suga getpung”.