blogg.kalbo.nu

 Katterna har ett särskilt förhållande till min man. Så fort han visar sig på stallbacken svälter de ihjäl. De släpar sig utmärglade fram till honom, hjärtskärande gnyende och han faller till föga, förstås, och matar dem med lyxmaten. De låtsas inte om att de faktiskt har fri tillgång på råttor, torrfoder och vatten, får de inte mjukmat så kommer de att stryka med innan kvällen.

 Nu har vi, Dotran och jag, konstaterat att det finns fler män på gården som tror att vi svältföder de stackars djuren. När det vankades lunch för hästen stod han i en liten solplätt långt upp i hagen och såg fånig ut. Han som ivrigt brukar uppmana oss att raska på lite när vi närmar oss med höpåsen. Eller när vi närmar oss överhuvudtaget. Men, men, tänkte hon, han kan väl få äta i solen om han vill. Det är ju ändå femton minus. Det var dock inte solen som lockade, gömt bakom några stenar låg det hö. Trots att den förfyllda höpåsen i stallet var orörd. Tom påse är annars ett säkert tecken att han redan fått lunchhöet. Hm, vem kan lömskt gömma hö bakom stenar långt från vanliga matbordet?

 Jag ringde pappa.

 ”Har du gett Bakke hö idag?”

 ” Eeh, har inte Emy gjort det?”

 ”Joo, litegrann, för någon hade redan gett honom.”

 ”Det var ju inte meningen att någon skulle upptäcka det, det var bara lite extra. Han sa att var hungrig.”

 ”Hur mycket extra?”

 ”Inte så mycket, bara en halv bal eller så.”

 Hans dagsranson är nio kilo. En bal väger tio-tolv. Det värsta är att man inte kan lita på min pappa. Han kan lika gärna fått en hel. För han var ju så hungrig.

 Jag har slagit in julklappar ikväll. Det gick bra. Jag hade kommit ihåg att köpa klappar till typ alla. Faktum är att jag hade fler paket än vad som behövdes.

 Jag önskar jämt att jag hade haft bättre framförhållning när julen närmar sig. Att jag börjat köpa klappar redan i augusti, och bara behövde komplettera lite före jul. Nu inser jag varför det inte är en bra idé. Det där extra paketet var ingen klapp. Det var en födelsedagspresent. Till någon som redan fyllt år. Vi köpte nog en sopig present till födelsedagen, för ingen minns den. Men nu minns jag vad det egentligen skulle legat i paketet. Det var något extra fint och det var köpt med kärlek och framförhållning.

 Så någon blir extra glad över ett helt oväntat paket i jul.

 Stora snöbollskriget har ägt rum. Rena massakern var det. Det var Lilla brorsbarnet, Mellanstora brorsbarnet och jag mot Stora brorsbarnet, Sonen och Dotran. Lite fuskigt tyckte jag först, en treåring, en sjuåring och en tant mot en tioåring, en sextonåring och en nittonåring. Sen kom jag på att småtjejerna hade ju mig, sin faster, i laget. Faster betyder snabbare, på utrikiska.

 Det gick ganska bra en stund, sedan övergav treåringen slagfältet eftersom vi skrek och kastade snöbollar hela tiden. Jag fördubblade mina ansträngningar, hade minst tre snöbollar i luften samtidigt hela tiden. Tyvärr träffade de mest luften. Jag duckade smidigt för en av Sonen lömskt kastad snöboll, vände mig om med ett stort skadeglatt flin i ansiktet och åt snö. Det var en fullträff helt enkelt. Taskigt att kasta flera åt gången, tycker jag. När jag rensat ur munnen lärde jag de små änglarna några nya svordomar.

 En timme senare, med en smärre paus för stallvila, var jag helt överkörd. Snön smälte i nacken och jag låg ute på åkern med en klase barn i olika storlekar över mig. Som sista förnedring smulade de snöfnyk över mig.

 Imorgon ska de få.

 Igår kväll knackade det lite försiktigt på dörren och utanför stod en Lilla brorsbarnet med makaroner i ena handen och julvört i andra. Inte till mig, utan till pullorna. De hade ju redan gått och lagt sig på pinnen så vi lade alltihopa på hatthyllan och stämde träff i hönshuset lagom till frukosten.

 När makaronerna var prydligt upplagda i hönsgården stod hönorna på rad på landgången och doppade försiktigt tårna i snön för att kolla temperaturen. Det var lite trängsel, de längst bak tyckte att det var löjligt att stå på kanten och fjolla sig. Lilla brorsbarnet tog chansen att kolla lite närmare på samlingen, i vanliga fall är det inte så lätt för henne att få närkontakt med dem, de är onödigt misstänksamma tycker jag. Bara intresserade av mat och inte av klappning. Nu stegade hon fram med bestämda steg och petade tuppen i sidan. Han trampade lite hit och dit, men kom inte ur fläcken.

  ”Den här hönan”, sa hon, ”säger: huckelihuuuu, klockan är huuuuu!”

 Kaxigt, tycker jag, att kalla en ståtlig tupp, lika hög som barnet själv, för höna. Det är ruter i den ungen.

 Julstämningen smyger sig på. Snö, jullov, julklappspapper, kyla, snöänglar. Det är inte så många dagar kvar faktiskt. Tänkte börja planera lite nu. Jag kanske borde baka ut pepparkaksdegen som vilat i kylskåpet en stund nu. Eller så äter jag bara upp sista klutten också. Häromdagen gick Sonen fram till kylskåpet med bestämda steg och en kniv i handen samtidigt som han deklarerade att NU skulle han minsann tjyväta lite av degen. I det här huset får man aldrig lov att ta av pepparkaksdegen, men att knycka lite går bra. I smyg. Jag protesterade förstås mot tilltaget, påpekade att han minsann kan baka han med, sa att jag aldrig minsann skulle vara så lömsk att jag åt av degen i förväg och en del andra väl valda ord. Sen hittade han hålet i pepparkaksdegen och den lilla kniven jag lämnat i burken för att underlätta tagandet av små smakbitar och jag hukade mig lite bakom tidningen.

 Att julstäda verkar vara en rimlig början. Sen är det bara julklappar kvar. Och bakning. Och knäck. Och kroppkakor. Och glöggdrickning. Och snöskottning. Och elvakaffe.

 Att dricka elvakaffe verkar vara en rimlig början.

 Jag sitter här och fryser lite. Fast det är lördagsmorgon sitter jag inte och fryser på pass i skogen, utan på pass vid köksbänken. Lika kallt, tror jag. Brasan i köksspisen brinner långsamt, det finns bara stora klabbar inne och jag har inte hämtat ny ved än. Vilket är idiotiskt, för jag har ju varit hos hönsen som bor granne med veden. Hönsen fick inga nya frön heller, de fick bara matrester till frukost. Vilket är idiotiskt, för hönsfröna bor i stallet och där har jag ju varit och tagit ut hästen, matat katter och kaniner. I stallet mockade jag inte, vilket är idiotiskt, för i eftermiddag ska vi åka till svärmor på födelsedagskalas. När vi inte är hemma tar min pappa kvällspasset i stallet och då brukar jag göra i ordning allt i förväg. Så det kunde jag ju ha gjort när jag ändå var där. Kan man tycka.

 Så det enda logiska nu är att gå till stallet och mocka, ta med hönsfrön därifrån och fylla på i hönsautomaten, ta med ved när jag ändå är i dörren bredvid och sen gå in och få fjutt på brasan. Det är det enda logiska.

 Så varför funderar jag ens på att antingen sätta på kaffepannan eller att göra hundarna sällskap med en god bok i soffan?