blogg.kalbo.nu

 Jag ska bevisa min nyvunna labila läggning en gång till.

 Fånig film; överklasspappa som sviker nyfunnen tonårsdotter, nämnda dotter gör allt för att anpassa sig, ger upp till slut, pappa inser sitt misstag, söker upp dottern igen, blir förlåten och dansar till slut en försonande farochdotterdans. Kameran zoomar upp mot den sjutton år tidigare övergivna modern, som naturligtvis väntat i alla dessa år, och jag inser att vi ser likadana ut. Knuten högerhand framför munnen, leende och grinande på samma gång.

 Gaaah! När ska det gå över???? Jag kan kräkas när Salander blir våldtagen av sin övervakare, blunda av skräck halva Gothika och gråta när dirigenten dör ensam på en toalett i Såsom i himmelen, men detta?!?

 Get a grip, woman.

 Jag kämpar mot värken i navelsträngen. Känslorna ligger liksom lite utanpå. Jag som är så bra på att dölja mina känslor och behålla lugnet i de flesta situationer är plötsligt lite labil.

 I morse, på väg till jobbet, var jag arg i förebyggande syfte, för jag var säker på att det skulle vara oskottad snö överallt, särskilt på ramperna. Jag var nästan lite besviken när allt var renskottat, jag hade velat skälla lite. Sen blev jag löjligt glad över att umgås en stund med grannens får som vänligt buffade och nosade runt på mig. Vemodigt lycklig över en sovande treåring på magen. En halv klass som röjde runt i ett klassrum på en uterast var påklädda och ute på trettio sekunder och mitt onda öga blev nästan överansträngt.

 Labil. Kan man väl kalla det.

 Jag försöker räkna fördelar med att Dotran så gement överger oss. Och typ växer upp.

 Ett: Jag får tillbaka min bil. Jag är lite orolig för att folk tror att jag blivit av med körkortet när maken skjutsar mig hit och dit. Hm. Det är kanske inte någon fördel att plötsligt börja köra själv igen efter fyra månader. Vad behöver man göra för att bli av med körkortet i fyra månader? Hoppas det är felparkering och inte rattfylla.

 Två: Två. Matkontot kommer att sjunka med en fjärdedel. Eller mer kanske, hon är en riktig gourmet. Fast jag kan inte längre skicka henne till affären med en lista och lita på att den utökas med gourmetmat. Jag kommer bli tvungen att äta min egen snålvariant.

 Tre: Tre….. Tr… Det kommer inte att ligga väskor och skor över hela köket. Jag har ofta undrat vad i helskotta de gör på köksbänken eller i kylskåpet.

 Tre fördelar. Sådärja.

 Den mest oinvigde kan se att alla mina arbetskamrater är kvinnor. Inte särskilt unga heller. Det ser man redan på parkeringen faktiskt. Röda små tantbilar har faktiskt bara två av oss, så det är inte det jag syftar på. Det är kläderna. De har små täcken på vindrutorna. Först var det mest filtar och randiga trasmattor, men nu har modet svängt mot silvriga, specialsydda kreationer. Kostar skitbilligt, typ tjugofem kronor, på Biltema. Eller ClaesOlsson. Eller ÖB. Något av dem är det.

 Jag tycker att det känns omanligt med täcke till bilen. Jag har inte ens täcke på hästen. Det är för att han tycker att det ser fjolligt ut. Hästen alltså. Det har han sagt samtidigt som han påpekade att han faktiskt har björnpäls och att det är manligt så det förslår. Eftersom jag inte vill verka som en omanlig vekling får varken bil eller häst täcke. Visserligen är jag inte man, men jag är ju ingen fjolla för det.

 Det ångrar jag ibland när jag skrapar rutorna på bilen. Eller pillar snökokor ur hästpälsen. Men bara en stund, sen ställer jag mig bredbent, spottar ut snusen och hugger i.

Vår dotter svepte in i huset och vi hukade oss. Jag hade fått en förvarning redan i morse 08.43 av följande SMS:

”Mm. Fin morgon! Mensvärk som döden och sen kommer jag ut till bilen och har fått en f*****g j***a b**s p-bot! Vad är det för j***a s**t?!! Hatar f**tkatrineholm och deras poliser. 11 j***a bilar hade de tagit! Jag såg när de gick från vår bil. AAAARRRGGGHHH!!!!! Åh! Förlåt. <3″

 Så nu smyger vi omkring och försöker undvika att reta upp henne mer än vad vår blotta närvaro gör. I själva verket undviker vi inte bara att reta upp henne, utan vi undviker hela henne. Permanentat håret har hon gjort också, och det är helt rakt. Snyggt är det, men rakt. Hon har en loppa som smyger runt på henne och lömskt biter här och var. Tur att jag inte tvingat ut henne i hönshuset så det är mitt fel att hon har en loppa. Fast just nu skulle det antagligen vara mitt fel även om hon fått flatlöss. Hon rakar skåpen och bilarna rena på minsta sötsak. Nyss bredde hon ut små chokladbitar på en macka för att lura sig själv att det var en STOR chokladbit. Hon gick på det, pms främjar inte intelligensen.

 Nu tittar hon på ”Biggest looser” med sin pappa. Han är dödsföraktande. Sen är det handboll, tror jag. Jag tänkte hinta om att looser-programmet inte är den bästa uppvärmningen, men jag törs inte. Jag hoppas vid gudinnan att ”vi” inte förlorar handbollen.

 Min dag började med en runda ”toppen och botten”. Inte så märkligt som det låter, jag har varit på kurs och den handlar om ledarskap och förhållningssätt i klassrummet. Vi gör en massa roliga, konstiga och nyttiga övningar som övning. ”Toppen och botten” var en starter för lektionen.

 Min topp var ägget. Det märkliga extraägg som verkar vara starten för en mer generös inställning från hönorna. Jag förklarade inte så noga för dem förstås, sa bara att ägget var toppen. Nu när jag tänker på det verkar det nog vara en underlig topp. Tur att det var tredje och sista gången och att jag inte känner de flesta som var där.

 Min botten var att Dotrans avresedatum till London rasar närmare för varje dag. Inget mer med det, rundan fortsatte och lektionen fortskred.

 Sen blev det kafferast. Då skedde det märkliga att kursens ledare och en deltagare kommer till mig, berättar om sina avresta döttrar och försäkrar att man överlever det också och att livet går vidare även med döttrar vansinnigt långt bort. De sa att det var okej att gråta på flygplatsen, det är skönt att veta ifall det är svårt att hålla sig. Jag hade tänkt hålla mig. En av dem hade sin dotter ända i Australien och hon stod på benen ändå, det kunde jag se med egna ögon. The sisterhood of mödrar-som-stöttar-varandra-när-döttrarna-drar. Fantastiskt!

 Nu har jag enligt deras överlevnadshandbok laddat hem Skype och provat finesserna. En webkamera ska införskaffas snarast. Jag är förberedd.

 Jag diskuterade höns och grisar med en oväntat lantlig grabb jag känner. Hans hönor värper minsann. Fem-sex ägg om dagen. Vi jämförde utfodring och antal och kom fram till att mitt enda ägg varannan dag inte var mycket att skryta med. Så jag bad att hans hönor skulle slå en signal till mitt hönshus så de kunde förklara för mina hönor hur det skulle gå till i värpredena egentligen. Att det borde värpas ägg där, en fem-sex om dagen, minst.

 Och dra på trissor, den kvällen låg det ett extra ägg där minsann! Vilken pli han har på sina djur den killen, och vid så unga år dessutom. Såpass att det räckte ända till mina reden.

 Dagen därpå kom det skumma i hela historien. Jag berättade naturligtvis om den hundraprocentiga ökningen i äggproduktionen för honom och tackade för hjälpen. Han fick klotrunda ögon, och meddelade att han fått ett ägg mindre den dagen.

 Jag ryser. Det är en och en halv mil mellan oss om man tar vägen. En mil, minst, fågelvägen.

Jag har fått en award av Koola Viola! Hon säger att min blogg är ett guldkorn i blogghavet. Så då fick jag den här:

 Det är så coolt, tack Koola Viola!

 När man får detta pris (märkte ni att jag just försvenskade awarden?) ska man berätta sju saker om sig själv och skicka den vidare till sju andra bloggare. Jag undrar om jag kan förkalboa priset också. Ska tänka lite på det. Sju saker var det, det är lätt!

 En gång slängde jag ut julgranen på julafton. Jag svullnade i halsen och skyllde på granallergi. Min man påstår att det var för att jag ätit så mycket nötter och choklad. Det mest anmärkningsvärda är varken svullen hals eller allergi som nog inte var allergi utan att maken fortfarande upprörs över min känslokalla och brutala behandling av granen. Hade jag inte varit så kvick i vändningarna hade han valt granen före mig!

 Jag försöker göra något jag är rädd för varje dag. Om jag gör något jätteläskigt kan jag få dispens flera dagar framåt och bara göra vanliga saker.

 En del dagar räcker det att ta in hästen, jag tycker fortfarande att han är farlig när han håller huvudet högt och dansar lite och gör konstiga blåsljud. Snygg, men läskig. Jag har ingen tanke på att arbeta bort rädslan, för då måste jag hitta på något annat läskigt att göra den dagen.

 Jag tror på spöken, och har flera stycken på gården.

 Jag tittar på Farlig Fångst på TV för att jag tycker att det är kul och inte för att jag måste bara för att min man följer det. Jag tänker inte erkänna det bara. De är ju så dödsföraktande och manliga och jag har en liten crush på Kapten Sig Hansen.

 Jag retar mig som sjutton på ordet ”tänk”. Inte som ”tänk om” utan när det används istället för ”ett sätt att tänka”. Det pratas ofta om olika ”tänk” på jobbet, då kan jag bara tänka på ordet ”tänk” och hur mycket jag retar mig på det och missar hela ”tänket”.

 Jag är mer lik min mamma och mormor än jag vill vara. Min enda tröst är att min dotter kommer att bli likadan.

 Det var sju saker om mig. Nu ska jag skicka vidare!

 Kalbo- the makeover  för att de frikostigt delar med sig av alla delar av lantlivet. Inget censurerat gullegull där inte.

 Höns och blommor  för att inte Koola Viola gav honom det pris han förtjänar och för målande beskrivna kluriga påhitt.

 life through a viewfinder för fantastiska, talande bilder. Jo, jag har märkt att han har ett uppehåll, men hoppas att det är tillfälligt!

 Le Fucked  för uppkäftigheten. Jag läser med skräckblandad förtjusning, vill inte höra allt, men fortsätter ändå.

 Baktanke för att jag äntligen, efter tjugofyra år, får en liten glimt av vad som rör sig i skallen på min man.

 Det blev fem, det får räcka.

 Till sist ska jag bara förkalboa priset också. Det är naturligtvis en prilla!

 Jag berättade för mina arbetskamrater idag om Dotrans modiga kompis. I går kväll när jag kom hem stod det ett par okända skor i hallen, och ett par kanoter. I köket satt två kompisar, en med normala fötter och en med väldigt långa fötter. Det var ju inte så modigt att sitta i köket direkt, det modiga var att ta sig hit. För igår tog hon körkort, lånade en bil och gav sig flera mil ut på snöiga, skogiga småvägar för att komma hit. Modigt!

 Ungefär samtidigt som jag berättade om denna modiga unga dam satt hon i ett dike och väntade på bättre tider. Sitter man i ett dike är bättre tider samma som en traktor. Och detta med ett körkort som inte ens var ett dygn gammalt! En liten buckla fick bilen, det kunde ju varit värre. Men hjälteglorian halkade ner lite och lade sig på högerörat, det är ju förargligt.

 Man kan ju se det som att hon skaffar sig erfarenhet.  Jag väntade nästan tjugo år med att köra i diket, det verkar ju lite fegt så här i efterskott.

 Varför ser granen så fin ut när det är tjugondag Knut och den ska ut? Och varför fäller den alla barr, ALLA barr, i en motorvägsbred väg när den ska ut? Inomhus, när den väl är ute genom dörren är de slut.

 Varför är hönorna gladare när de får mat ur en hink med rött lock än när de får mat ur en grön dunk? Eller en gammal brödpåse? Varför är det bara en trogen höna som värper ett ägg varannan dag, när alla andras höns lämnar drivor med ägg i redena?

 Varför finns det bara formfranska från i måndags i bröddisken på Konsum den dag jag ska ha fikat på målarkursen? Och varför tycker jag att det är omöjligt att bjuda på det och måste speed-baka tekakor mellan jobb och kurs?

 Kan alltihopa bero på att granen tycker att hundhåren måste dammsugas upp igen? Och att hönorna verkligen VILL ha mat ur hink med rött lock och om jag bara fixar till den detaljen kommer värpstrejken gå över? Och att familjen behövde lite nybakatdoft i huset och mutade konsumtanterna att gömma bröden när jag kom? Och att jag borde vara mera tacksam över att jag inte har orimliga krav och står här och ystar ost just nu?

 Det rör sig valpar i huvudet på oss från och till. Inte så konstigt med tanke på att två av våra hundar är gamla. Det är inte så att vi läser annonser, men nog diskuteras för- och nackdelar med olika raser över kaffet ibland. Nu är det ju så att terriern är kopplad ganska mycket när vi är hemma på gården, inte för att hon smiter utan för att hon försvarar sitt revir. Med tänderna. 

 Till och från går det förbi en annan terrier, också med ganska liten hjärna och stort behov av att hävda sig. En gång försökte hussen till den hunden springa ifrån vår lilla argbigga medan hon slogs med hans lilla monster. Det såg ganska kul ut, en man som sprang släpandes på en klump av arga hundar och så jag efter, skrikandes “stanna, stanna då så ska jag ta min hund!” Sedan siktade jag noga, stack ner händerna i ett väl valt ögonblick och fiskade upp en liten hund ur röran.

 Med detta i huvudet tog jag med mig labradoren och hämtade ved. Tänkte att en labrador, det är en trevlig hund. Snäll och vänlig. Ofarlig för alla. Så tänkte jag med huvudet i vedhögen och labradoren skrotandes omkring utanför. Varpå hon tar fram grovskallet och river i . På en stackars tant och farbror som kom ut ut den närbelägna tvättstugan. Tvättstugan som ligger utanför vårt revir.

 ”Ursäkta”, sa jag. Med ett tafatt flin, en labrador är ju inte så skräckinjagande direkt. Och jag tyckte kanske att det inte var så konstigt, ur hundens synvinkel sett, de gick ju i stort sett på tomtgränsen. Som dessutom är övertäckt med en snövall, alltså svår att se. Det hela var ju lite fånigt, men jag sa iallafall inte det förbjudna “Hon är inte farlig, hon är jättesnäll.” Typiskt nog svarade hon med det klassiska ” Jag är faktiskt hundrädd!”

 Suck. Varför valde labradoren att plötsligt skälla på någon som inte ens var på vår gård? Varför var just denna människa hundrädd? Varför flinade jag urskuldande, istället för att se strängt på den felande hunden? Suck. Och vilken ras ska vi nu snegla på? Det ska vara en snäll, jagande, dock inte vildsvin, ickesmitande, lydig och förståndig hund. Allt det där passar in på våra hundar förstås, fast inte allt på alla….