blogg.kalbo.nu

 Vi har de mest väluppfostrade hundarna på bygden. Det är sant. Nu är det bevisat också. Jag fick nämligen ett ryck efter maten, och ett halvt glas vin, att hästen var tvungen att komma in omgående. Det var för att det ös-snöade och han såg ut som ett blött snömonster, inte för att jag skulle tycka att det skulle vara gott med ett helt glas vin. Inte alls. Så jag skenade ut med maken i släptåg och tog in hästen, tog bort snö och is från honom, hämtade vatten, tittade till maken i lekrummet, jag menar verkstan, pratade med grannfrun en stund, gav katterna mat, klappade katterna och så. Sen kom jag på att ingen av oss dukade av bordet innan vi gick ut. Hundarna var inte med till stallet idag.

 Suck. Och jag som gjort så väldigt goda järpar med gräddkantarellsås och det hade blivit några kvar. De stod på bordet. Jag skyndade mig inte ens in, man får tänka på att inte slösa energi i onödan på vintern. Det är onödan att ränna som en skållad råtta när hundarna och järparna redan varit ensamma med varandra en bra stund.

 MEN, mina välartade jyckar väntade troget innanför dörren och järparna väntade på bordet. Nej, jag är inte förvånad. Jag sitter här som en fågelholk bara för att det ska gå smidigare att dricka ett glas vin.

 Jag börjar nästan njuta av mina skidturer. Idag njöt jag till första uppförsbacken. Förresten, till första nerförsbacken, som kommer före uppförsbacken. I nerförsbacken går det för fort. I uppförsbacken går det för sakta. En liten stund därimellan går det lagom. Då njuter jag.

 En lite längre tur kostade jag på mig idag. Lite svårt att låta bli med knallblå himmel och strålande sol. Jag har inte skaffat CharlotteKallasolglasögon än, det hade behövts. Jag funderar på att sno makens svetsglasögon. Som det är nu får jag lov att kisa rätt rejält och då kommer jag få vita skrattrynkor runt ögonen. I år igen.

 Den lite längre turen är lite längre, förstås, och då måste jag ha kaffetermos med mig. Så att jag inte svälter ihjäl. Kaffet måste intas med sol och utsikt. Uppe vid sjön tänkte jag mig, på udden. Hittills har jag åkt på skogsvägen, som är plogad. På en del ställen är den jätteplogad, då får man akta sig så inte skidorna tar tvärstopp. Själva jag tar inte tvärstopp så där direkt, när jag väl fått upp farten. Nu behövde jag dessutom ge mig ut i obanad terräng, för att få dricka en kopp kaffe på udden. I solen. Så i ett par,tre, fyra kilometer banade jag väg. Det är rätt mycket snö i skogen. Inget glid var det heller, det kanske inte är så konstigt med snö till midjan. Jag gick. Med skidor på fötterna. Sista biten var värst. Då försvann labradoren helt och hållet i snön. Då och då gjorde hon ett delfinhopp ovanför ytan, för att orientera sig, tror jag. Tur att terriern fick stanna hemma, hon är dessutom vit på stora delar av kroppen. Jag hade nog inte hittat henne innan snösmältningen.

 Sen njöt jag, en lång stund. Tre koppar kaffe lång.

 Jag önskar jag hade skägg. Eller lite mer skägg i alla fall. Då hade jag sett sådär fränt Wassbergig ut i morse. Ett helt skägg fullt med is, det vill jag ha. Nu fick jag nöja mig med lite frost på mitt enda skäggstrå. Vilken tur att jag inte dragit bort det på sistone, det är ganska långt och fint.

Ser ni det? På överläppen, nära ena mungipan. Där är mitt frostiga skäggstrå. Om man betänker hur frostigt håret är så kan man förstå vilket utomordentligt Wassbergskägg  det hade varit. Om jag haft mera skägg.

 Jag har gjort en Wassbergig sak till idag. I hemlighet. Ända tills pappa skvallrade för mamma förstås. Och så fick jag lov att skicka ett MMS till maken för att bevisa saken. Men ända tills dess var det en hemlighet.

 Jo, jag var ju tvungen att tala om det för Sonen också, förifall jag skulle försvinna. Han förbjöd mig genast att avslöja mitt namn, ifall jag skulle möta någon. Obstinat som jag är sa jag genast att ifall jag skulle möta någon, och hur troligt är det mitt i skogen, så skulle jag presentera mig som Hans Mamma. Tydligt, med namn på honom mest. Då gjorde han ett lappkast och sa att det gör inget, för det skulle få honom att framstå så väldigt mycket coolare än mig. För på coolhetsskalan ligger snowboard hästlängder före längdåkningsskidor. Med kabelbindning. Fast jag hade frost i skägget (håret).

 Nu måste jag fråga, vad är det som är så ocoolt med längdskidor? Förutom att jag liksom gick på skidorna i uppförsbackarna. Och plogade i nerförsbackarna. Ända tills det gick för fort för att ploga, då blundade jag tills jag kom ner. Jag tycker att jag var ganska så cool i min lovikkavätteluva, på jättedammiga ovallade skidor. Efter ett tag vinglade jag knappt. Jag funderade på att valla inför nästa gång, men sen kom en nerförsbacke och jag kom på bättre tankar. Sakta är bra. Ovallat är sakta.

 Jag räknar lite på det och kommer fram till att jag nog åkte längdåkningsskidor när jag var tolv-tretton år senast. Efter det blev det så himla ocoolt, så jag betvivlar att de kom fram då. Med tanke på att det då är nästintill trettio år sen senaste skidturen tycker jag att det gick rätt bra.

 I morgon tar jag med mig mamma. (Och kaffe kanske…?)

 Eländes, elände. Här ska klagas. Jag skiter i min nya positiva attityd. Ingen märker den ändå. Tror jag.

 Ett: Jag har ett hål i en tand. ”Stort”, sa tandläkaren och spände ögonen i mig. ”Småäter du?” Och det gör jag ju inte. Inte så värst. Inte mer än de sista tjugo åren i alla fall. Jag fick en ny tid om en månad. Det är ju jättelänge kvar dit och jag frågade förhoppningsfullt om utifall jag sköljer jättemycket och noga med flour så kunde kanske hålet försvinna av sig självt till dess? ”Ha”, sa han. ”Glöm och dröm. Men skölj du, så kanske småhålen, som kan bli storhålen, går bort.” Ljusa framtidsutsikter.

 Två: Det är skitkallt härinne och veden är nästan slut. Jag ska ta in en två-tre korgar till och sedan börja knycka ved hos grannen. Det är inte bra, det kan tära på grannsämjan. Ironiskt nog har vi ju en hel skog med ved utanför knuten. Växande ved. Och varje gång maken säger: ”Det är för lite ved/hö/mat/paket/ägg” så svarar jag tvärsäkert och med lugnande, myndig stämma: ”Det räcker!” Jag hatar när han har rätt och jag inte kan förneka saken.

 Tre: Tuppen är arg. Arga tuppar blir inte långlivade i mitt hönshus. Första gången han bet mig i benet trodde jag naturligtvis att han missade maten bara. Eller trodde att det var långkorv till middag. Andra gången upprepade han sig flera gånger, så jag inte skulle missa det faktum att han var arg. Och jag vill ju inte förringa hans känslor, han har rätt till dem, men jag puttade iväg honom med ena stöveln för att han skulle kunna tänka efter och komma till sans. Så förklarade jag tålmodigt medan han nöp sig fast i mitt ben och jag fick skaka loss honom att jag hugger huvudet av huvudlöst arga tuppar. Vi får se om det hjälper. En gång till och tjopp, bara. Nu önskar jag att jag valt den fina isbartuppen istället. Han var säkert o-arg.

 Fyra: Alla byxor äro dyra. Mina byxor håller på att ta slut och alla pengar tänker jag ge till tandläkaren. Kjolar har jag många, men vintern håller ju i sig. Dessutom har alla mina kläder blivit så tunga. Fem kilo väger de. Minst. Det måste vara raggsockorna.

 Fem: Maken har provat nya tvättmaskinen. Det blev dyrt. Inte går det på hemförsäkringen heller. Jag har tecknat en ny idag, för framtida behov. En hederlig och förmånlig drulleförsäkring. Som täcker a l l t.

 När jag har kommit så här långt i klagandet brukar jag vanligtvis komma på en massa bra grejer också. Men idag vägrar jag. Illa är vad det är, illa.

Jag är ganska nöjd just nu. Det är lugnt och skönt här. Maken är långt borta och jobbar, Dotran har rymt till Windsor, Sonen leker Törnrosa och de övernattande brorsbarnen har gått hem.

 Jag syr lite på en väska, nu när jag hör mina egna idéer. Den ska ha ihopfällbart axelband, inbyggda småfack, katt på framsidan och en fastsydd skyddsängel. Och så tvättar jag med nya tvättmaskinen. Den centrifugerar så in i vassen att tvätten torkar på nolltid. Så då tvättar jag lite till. Maskinen talar om hur många minuter det är kvar tills den är färdig. Då kan jag lätt planera in en hundpromenad, eller kaffepaus, och ändå vara på plats när den är klar. Det är viktigt att vara på plats. Den spelar nämligen en liten glad trudelutt då. Jag har aldrig haft en tvättmaskin som muntrar upp mig förut. När den sätter igång och när den stänger av sig tutar den bara några entoniga pip, men precis när den är klar trudeluttar den.

 Jag inser hur patetisk jag är när jag i förväntansfull väntan på en trudelutt kollar Dotrans blogg. Just nu befinnar hon sig troligen på Portobello Market i Notting Hill. Hm. Vad är en trudelutt mot Portobello Market?

 Fast å andra sidan verkar det vara vardag i England också. Där kissas det på golvet och här torkas det hundspyor. Same shit. Vad är Notting Hill mot Kalbo? En gång var det faktiskt loppmarknad här. Det var nästan som Portobello Market. Och vi har också PrivateGardens. Visserligen utan lås och nycklar, men om det kommer in någon obehörig i trädgården tar vi luftgeväret och skjuter dem i benen. Efter ett varningsskott i luften då förstås. Det är nästan som lås och nyckel.

 Så, nu tar jag en titt på trudelutt-tiden, tar marknads(ved)korgen på armen, går ut i min PrivatePortobelloMarketGarden och köper(hämtar) några juveler(ägg). Sedan går jag in i en chic liten syateljé med butik(köket) och kollar produktionen och utbudet där. Eventuellt besök på ett café(köket igen) efter det. Jag får inte glömma min lunch(hö)date med den stilige Hugh Grant(Bakke).

 Jo, jag ska nog få dagen att gå.

 Mina hönor sätter rekord. Tre dagar i rad har de värpt tre ägg. Tre gånger tre. Fast dag två värpte de bara två. Men på morgonen, dag tre, när jag trevade mig ut i mörkret låg där ett ägg på golvet, under sittpinnarna. Värpt med fallhöjd. Så om man förutsätter att det ägget värptes före klockan tolv, dag två, så var det tre den dagen med. Säkert var det värpt före tolv.

 Det är en konstig höna som värper på pinnen. Det händer då och då. Blir hon plötsligt värpnödig mitt i mörkret och vågar inte gå upp? Eller ner, menar jag. Tror hon att det finns monster under pinnen och försöker bomba dem? Eller ska hon bara släppa av en liten smygare och plopp, så var det gjort mer än så? Det har hänt oss alla.

 Ett av äggen var knallgrönt. Det är det första gröna i år. Det känns lite trösterikt tycker jag, jag får lite sommarkänning. Nästan som gröna tomater. Eller ett äpple på grenen.

 Jag tror att det ska få bli mitt frukostägg i morgon.

 Eländes elände. Jag läste om en rensningsutmaning, och gick genast och anmälde mig. Utan att tänka. Eller, jag tänkte att rensa, det behöver jag! Och sen anmälde jag mig utan att tänka någon mer tanke. En sådan tanke kunde ha varit att om jag anmäler mig till att vara med i en rensningsutmaning så förväntas jag rensa. En annan tanke kunde ha varit att jag är både sparsam och slarvig till naturen och det kan aldrig vara bra för kroppen att gå emot sitt innersta väsen. Men icke! Jag gick bara åstad och anmälde mig. Utan en vettig tanke…

 Jag är inte den som hänger läpp för det, utan jag får ta det som att mitt dolda jag, det ordentliga och städade, har talat till mig. Rensa, sa det. Mitt välordnade jag. Och jag litar på min intuition och funderar ut veckans projekt.

 Snörensning kanske. Att rensa snön från gången till hönshus och vedbod.

 Bajsrensning kanske. Att rensa bajs från hästboxen.

 Fast det känns lite lömskt, att starta med en baktanke att komma undan. Då kan jag lika gärna peta näsan och kalla det för kråkrensning. Jag rensar hjärnan på tankar och upp kommer….

…skrubbrensning. Lilla skrubben ska den här veckan rensas från glasflaskor, plastflaskor, burkar och tidningar. Det som finns kvar efter det ska jag sortera. Det kan väl inte vara så mycket.

 Jag insåg en sak idag.

 Jag ska tillbringa det närmaste året, och förmodligen fler, ensam med två män (pojkar) i huset. Män (pojker) fiser, rapar och skrattar sedan hämningslöst åt sina kroppsljud. Finkänslig som jag är håller jag god min, men innerst inne saknar jag det sofistikerade umgänget med en annan av det täcka könet.

 Labradoren och den gamla bordercollien är visserligen tjejer de också, och deras kroppar låter inte så mycket, men de är avslöjade av odören. Särskilt den gamle. Den enda bundsförvant jag har är terriern. Hon fiser visserligen hon med, men har åtminstone den goda smaken att förvånat vända sig mot den ljudliga bakdelen, sniffa lite i luften och förnärmat resa sig och gå därifrån. Med en rynka mellan ögonbrynen som skvallrar om vad hon tycker om dylika pinsama och oväntade tilltag.

 Jag pruttar naturligtvis inte. Men OM jag skulle göra det, skulle jag också förvånat kolla mig omkring och genast skylla på männen, pojkerna, hundarna eller i värsta fall hönsen. Inte med ord, men med blickar.

 Kanske skulle jag bli avslöjad på lukten. För OM jag skulle släppa en liten en, skulle det dofta rosor och violer.

 Hört vid middagsbordet:

 ”Farfar hade inget hår på pungen. Han hade ingen pung. Den bet farmor av en tidig lördagsmorgon.”

 I say no more.

 Sådär. Då var det gjort. Navelsträngen till Dotran är klippt. Eller avsliten. Eller i alla fall jäkligt uttänjd. Härifrån till London.

 Det var ungefär som när hon föddes. Det gjorde ont som tusan innan och när det höll på. Men nu efteråt är det okej. Lite eftervärkar, men inget att gnälla över. Livet förändras bara.

 Jag hittar små lappar här och var. I kaffeburken. På webbkameran. Där står små uppmaningar: ”Andas mamma, så går det över.” ”Drick lite kaffe!” ”Skype är bra.”

 Jag har en ledig dag idag, trodde jag skulle behöva den. Och ingen behövde mig ändå på jobbet. Och visst behöver jag den, men inte till att gråta. Jag skottar. Drivisen packar sig runt knutarna och jag motarbetar den. Jag har skottat mig in i stallet, ut på gödselstacken, fram till hönshus och vedbod. Sen drack vi en kopp kaffe. Nu är det dags att börja om. Vinden viner runt knutarna, jag ska sitta här en liiiiten stund till bara. Utan att gråta och det är inte jag som är tapper. Det behövs inte, helt enkelt.