blogg.kalbo.nu

 Mina frön är tröga. Jag undrar om det beror på att jag använde köpejord. Inte en enda gurka har kommit upp. Inga tigertomater heller. Mina egna frön kanske kräver min egen jord. Så eftersom jag köpte jorden på Konsum, for jag till Konsum och köpte nya gurkfrön. Det måste ju vara kompatibelt. Det har inte hänt något än. Fast de har inte varit i jorden ett dygn än, så det är kanske normalt.

 Fast normalt brukar vara att jag petar ner, vattnar och sen plupp! upp. Så det känns lite onormalt att peta ner igen. Sen brukar jag normalt ha ihjäl lite gurkplantor, eftersom jag i regel glömmer bort att frostnätter kan komma oförhappandes även i mitt växthus. Undrar om det kan vara så att jag glömde bort att peta ner fröna överhuvudtaget, i förebyggande syfte liksom. Eftersom jag ändå ska glömma frostnätterna sen.

 Fast igår kom jag ihåg, det minns jag.

 Det har kommit upp lite tomater i alla fall. Gula och orangea och röda. Fast det kan man inte se än. Nu ser alla likadana ut. Små och gröna. Som utomjordingar, fast utan laserpistolerna.

 Jag fick ett SMS.

 ”Tja! Ska du med på bärkasseparty ikväll kl 18?”

 Va? Bärkasseparty? Party? Tupperwareparty fast med bärkassar då. Jag svarade:

 ”Nej.”

 Kort och koncist. Var på väg hem och ville inte ursäkta mig via ett SMS. Jag hade faktiskt inte tid. Har sjukt mycket syjobb nu. En del måste dessutom vara färdigt typ nu. Sen är det småsaker som häst, hundar och höns. Mat kanske. Skulle jag rucka på planerna krävdes det bra mycket intressantare grejer än bärkassar.

 Jag funderade lite på dessa bärkassar. Tygkassar att ta med till affären? Extraförstärkta kanske, eller extra snygga. Det gick kanske att få dem med monogram eller hjul. Eller så menade hon kassar att plocka bär i. Blåbär och lingon. De kunde vara hopfällbara för att lätt kunna bäras i fickan om man inte hittar några bär. Så slipper man skylta med sin misslyckade korg om bären inte växer i stora mängder på den plätt man trodde.

 Jag delgav maken tankarna. Plus det konstiga i att bjuda mig på ett dylikt party. Han lade upp dagens andra flatskratt.

 ”Idiot. Det är ett BH-party!”

 Jaha. Det förklarar både det ena och det andra. Förutom hur han visste det. Om inte han också var bjuden.

 Jag rotar inte i det nåt mer.

 Jag fick äran att våffla på jobbet idag. Jag våfflar inte. Never. Det är makens jobb här hemma och eftersom jag suger på våffling är det ingen som ens funderat på att ge mig den uppgiften förut. Förrän nu. Jag har vetat om det några dagar, men enligt min information skulle jag bara vara sidekick till Våffeldrottningen själv. Men idag hade hon med smicker och hot lyckats krångla sig ur och kvar stod jag ensam. Eller det gjorde jag ju inte, för vi var två, men min sidekicksstatus var borta.

 Och hur går det där till egentligen? VEM bestämmer att vi ska ha en fuckingvåffeldag och delar sen ut våfflandet from hell till oskyldiga medmänniskor medan hon fridfullt sitter och virkar i ett hörn? VEM?

 Lätt sur, fast ändå glad, tog jag tag i eländet. Jag menar, hur svårt kan det vara egentligen? Vi hade våffelmix, våffeljärn, sylt, grädde och en femteklass att köra med. Bara att sätta igång.

 Då tog vattnet slut. Jag sprang som en skållad råtta mellan husen i jakten på de sista dropparna. Eftersom alla kollade om vattnet verkligen var slut hela tiden blev det inte många droppar. Det sista hade ju redan spolats ut när jag kom med min hink. På säkert avstånd för små oskyldiga elevöron svor jag alla svordomar de små änglarna lärt mig och hoppade jämfota av ilska. Till slut tog jag hink, bil och en arbetskamrat med mig hem till henne och fyllde på. Puh, smeten räddad. När alla femtio barn, med tillhörande lärare fått varsin våffla var det vår tur att njuta av frukterna av våra vedermödor.

 Då slutade elvispen fungera. Stendöd var den. Vid en närmare koll fungerade inte våffeljärnen heller. Det blev liksom inga våfflor, bara lite hårdare smet i dem. Som satt fast överallt. Elen hade tagit slut. Det var ingen propp som hade gått, den var bara slut. I våra uttag förstås. Lampor och sånt fungerade. Brad Pitt fick rycka ut. Ja, han heter ju inte det på riktigt, men eftersom hans efternamn är synonymt med pitt kallar vi honom så. Han är fastighetsskötare eller något liknande i alla fall. Han lyckades inte heller hitta den försvunna elen, så till slut gav vi upp. Alla hade fått en våffla, utom jag och min eminenta våfflande kollega. Jag vet inte hur det var med henne, men jag var i alla fall så sprickfärdig av ilska och frustration att jag inte kunnat klämma ner någon ändå.

 När jag kom hem försökte jag få lite medkännande från familjen, och kanske en omgång våfflor till kvällskaffet eftersom det var synd om mig. Men icke sa nicke. Ett rått skratt fick jag för den berättelsen.

 Jag hatar våfflor. Om jag måste göra dem själv.

 Igår när jag skulle kvällsstänga hönsluckan fattades en höna. Jag räknade sju gånger, men likväl fattades hon. Sen provade jag att räkna hönorna och tupparna var för sig. Det hjälpte inte. Då letade jag. På pinnen, under pinnen, i redena, under redena, bakom vattenmojängen, på vattenmojängen, i matautomaten. På pinnen igen. Det hjälpte inte heller.

 Jag letade i hönsgården, alla fyra hörnen, i monstersvartvinbärsbusken utan blad och under hönsbalkongen. Jag kollade spårsnön och hittade mina egna spår där. Härs och tvärs gick de, det var inte måttligt vad jag hade ränt omkring där. Inga rävspår och inga hökspår. Inga fjädrar och inget blo’. Jag kollade upp i himlen en stund, men såg inga spår där heller. En planka är lös i vedbodsväggen, så därinne letade jag också. Det gick ganska fort, med tanke på att vi inte har en enda vedpinne kvar.

 Jag räknade en gång till.

 Sen gick jag in utan att stänga hönsluckan, för då hade alla hönor blivit upprörda, hoppat ner från sovpinnen och sprang runt som yra höns. Konstigt nog.

 Ett par timmar och en middag senare gick jag dit igen, för att äntligen stänga luckan. Och tror ni inte att hon satt där! På golvet, innanför luckan precis. Skumt. Där kunde hon ju inte tillbringa natten, för då skiter hennes vänner på henne. De är inte så finkänsliga precis. Så jag lyfte upp henne för att sätta henne på pinnen. Det gick inte. Hon var lam. Totally. Benen var straka och hon var orörlig. Hon plirade lite med ena ögat, det andra var stängt och ville inte öppna sig. Jag fick ju sätta henne på golvet igen, fast i ett skyddat hörn. Jag funderade på yxan, som en barmhärtighetsgärning, men jag tvekade. Det var ju i alla fall en jättefin isbarhöna, helt ung också. Nä, man vet aldrig och det är inte fel att sova på ett sådant beslut.

 I morse tog jag en påse i fickan, att lägga henne i när jag skulle bära upp henne i skogen. För hon måste ju vara död. Så nästan-död som hon var på kvällen. Nu kommer det helskumma; det är i inget fel på henne! Faktum är att hon är så fruktansvärt pigg att jag inte ens är säker på vilken av mina två grå hönor som var dödens.

 Det går inte att fatta. Först försvunnen, sedan återfunnen, dödens-nästan-död, återuppstånden och helad! Allt inom loppet av tolv timmar.

 Magisk höna.

 Taket på vårt fårhus har rasat in. För flera dagar sedan påstår min pappa, men jag undrar… Kan jag ha gått förbi ett inrasat fårhustak flera gånger om dagen i flera dagar utan att märka det? Nu är det ju flera år sen det bodde får där, men ändå. Det är ju liksom lamningstider och då brukar jag slänga extra längtansfulla blickar åt fårhagen till. Och trots att hagen numera befolkas av hästar heter den Fårhagen.

 När jag stod där och betraktade förödelsen tänkte jag att det är lamningsväder i alla fall. Om jag hade haft får hade det varit lamningsväder. Ett lock över huvudet liksom och fukt i luften. Sen när jag satt vid köksbordet med morgonkaffet tittade jag ut och konstaterade att jo, det är verkligen lamningsväder. Det regnade hårt. Typiskt väder att sitta i en hage och betrakta lammande tackor. Jag läste lite om lamm och sån’t på nätet, ulltussarna hoppade runt som tankar i mitt huvud.

 Telefonen ringde, grannfrun hade lite lamningsbekymmerstankar. Hon satt i sitt stall och tittade på nyfött lamm. Jag nästan hoppades, förlåt Tessan, att det skulle vara ett lamm på tvären så jag skulle vara tvungen att hasta dit. Då skulle jag snusa in lite tackolammlukt, lyssna på lite tackolammgrymtningar, titta på lite tackolammtvättningar. Men nej, hon klarade sig själv och i en utandning hörde jag ”åh, nu kommer det en till” innan hon tryckte bort samtalet.

 Här sitter jag nu, tar en påtår och tittar ut genom fönstret igen. Det snöar dasslock. Lamningsväder, som sagt.

 Det är nog får som hästen vill ha till sällskap.

Min son Ettöringen har varit på sjukan och blivit en Tvåöring igen. Det ligger ju lite i tiden, med tvåkronor och tvåhundringar. Han hade inte ett öra, förstås, men han hade bara ett helt öra. Det andra var lite… eeh… deformerat. Sprucket. Hängde på en tråd. Såg läskigt kul ut. Men nu är det slut på det roliga. Han är normal igen. Eller örsnibben är normal, menar jag. Det är ju lite svårt att få hela honom normal så där utan vidare. Han har ju lite att brås på.

 Nu är örat i ett paket. Om du tar en vit kaffekopp och sätter den över örat så får du en bra bild av hur det ser ut. Det vet jag stämmer, för maken har provat. Sonen till vänster med paketöra och maken till höger med kaffekoppsöra. Det såg likadant ut. Förutom att maken fick kaffe i örat, han hade inte druckit ur sista slatten när han fick idén att testa.

 Plötsligt stod en treochetthalvtåring i min hall. Med stövlar, men utan jacka.

”Får jag titta på ’pilm’ hos dej?” En liiten varningsklocka pinglade lite tyst. Film? En måndag eftermiddag? Utan ytterkläder?

”Vet mamma att du är här?” ”Nej.” ”Pappa?” ”Nej, ingen är hemma.” Hm. Klockan plingade envist. ”Är syrran hemma?” ”Jaa.” ”Vet hon var du är då?” Jag lät väldigt oskyldig när jag frågade minsann, konverserade lite i största allmänhet bara. Detta barn är inte som andra dock, hon uppfattade hela situationen direkt och ljög obesvärat ”Jaadå!”

 Någon ’pilm’ blir det inte en vanlig dag sådär utan vidare, men leka och rita går ju bra. Men först hade hon ett annat ärende. Toaletten. Så när vi satt där, hon på toan med brallorna vid fotknölarna och jag på badkarskanten (med brallorna uppe) började en liten tanke forma sig i mitt arma huvud. Hon satt där länge och väl nämligen. Och konverserade. Planerade smygsminkning med min dotter ”när Emi pommer hem” och analyserade pluppning i toastolen. Kollade kattmönstret på gardinen. Tanken var denna: Hon har utsett mig till bajskompis. Det var tredje, eller fjärde, gången på en vecka nämligen.  ”Är du färdig?” ”Jaa.” ”Ska jag torka?” ”Nej, inte än. Det kanske kommer en till.” Jaha. Så vi pratade om stickor i tårna och nya halsband.

 Bajskompis. Jag vet inte om jag ska vara förolämpad eller känna mig utvald.

 (Och under tiden smygringde maken till treochetthalvtåringens hus och minsann! Hon var utsmiten…)

 Mina höns beter sig som tonåringar. Det är de ju inte längre, nu är det full värpning som gäller. Förutom för grönvärpingarna, som verkar vara lite fina i kanten. Jag förtjänar inte mer en ett grönt ägg då och då. Häromdagen fick jag sex ägg. Alla äggen var bruna och rosa och beiga. Med tanke på att jag bara har nio hönor och tre av dem ska värpa grönt är resultatet strålande. Jag har vissa misstankar om att jag förtjänar ett grönt ägg om jag lyckats ge dem någon favoritmat. Ärtor kanske. Jag ska börja föra mat- och värpdagbok för att lösa mysteriet.

 Tonårsbeteendet yttrar sig precis som med vanliga människotonåringar. Går jag in i hönshuset utan att knacka blir det ett oherrans liv. Det kan ha att göra med de nya kavaljererna, Äx och Käx. Kanske kliver jag in mitt i ett hångel, inte vet jag. Eller ännu värre: jag kliver in mitt i något som äntligen skulle kunna bli ett hångel. Och förstör hela upplägget. Jag kompromissar, precis som en vanlig tonårsmamma. Först knackar jag, sen sliter jag upp dörren jättefort. Jag hinner nästan inte sluta knacka innan jag öppnar. Sen kliver jag in och låtsas som ingenting, jag knackade ju faktiskt. Precis som en vanlig tonårsmamma.

 Det andra problemet är att de aldrig går och lägger sig. De är uppe och ränner hur länge som helst. Ute är de också, så jag kan inte stänga luckan i rimlig tid. Jag har hört att hönor inte gillar snö, men det har inte mina fattat. Eller så är de bara obstinata, för jag har sagt att hönor inte gillar snö. Som vanliga tonåringar alltså. Idag ställde jag mig innanför luckan, helt stilla, för att stänga den när de kom in. Bakom rumpan på dem liksom. För jag tror att de går in igen så fort jag går ut. Då satte de ut en dörrvakt. Då och då stack hon in huvudet och tittade om jag stod kvar. Sen skvallrade hon för de andra.

 Så nu ska jag smyga ut i mörkret och stänga luckan. Säkert kommer jag att slå huvudet i en hönspinne. Och trampa i en hönspoop. Säkert kommer de att klaga på att jag stör. Men i morgon bitti får jag min hämnd. Då öppnar jag luckan med ett glatt kvittrande god morgon. Klockan sex.

 Min hund är alkoholist. På sitt sätt. Fast det är inte alkohol hon är ute efter, tur för mig, utan hundmat. Matist, blir det kanske då. Det låter som ett tyg dock, så jag föredrar att använda ordet alkoholist ändå.

(”Är den här duken i damast?”  ”Nej, den är i matist.” Ni fattar, det blir fel.)

 Det är den allergiska terriern jag pratar om förstås. I förrgår natt motbevisade hon min tes om att mina hundar plötsligt blivit bygdens mest väluppfostrade och knyckte så mycket hon orkade av en kattmatspåse. Jag vet att det var terriern, för hon är den enda av dem som skulle sluta att äta av mättnad innan påsen var slut. Om jag tvekade om min slutsats skulle jag ändå veta, för hundfan är som sagt allergisk och har kliat sig hysteriskt sen dess. Ja, jag kallade henne just för ”hundfan” för det är vad jag känner just nu. Jag har proppat i henne maxdos av hennes cortisontabletter, men kli-skillnaden är hårfin. Det märks inte så stor skillnad om hon kliar sig rabiat eller hysteriskt, om man säger så.

 Det går ju över, jag menar; hon åt kattmat en stund i förrgår natt. Det borde väl försvinna ur systemet snart nog. MEN. Om man fyller på med nya doser kontinuerligt hänger det ju i ett tag. Det är där alkoholismen kommer in. I vanliga fall ger jag hundarna mat, två skålar med hundfoder och en skål med allergimat, och står där och hänger tills de är klara. För om jag går på toaletten eller slänger soporna eller något så kör terriern garanterat ner huvudet i fel skål. Hon är en bestämd dam, så de andra bjuder ”frivilligt”. Nu är alkoterriern grymt lömsk. Hon bara måste ha hundmat. Jag får punktmarkera henne medan de andra äter upp. Om jag råkar peta näsan under tiden matstunden pågår, eller svara på tilltal från familjen är det kört. Som en piraya slänger hon i sig den förbjudna maten. Om jag bålhåller henne kan jag lyckas hålla henne från de andras skålar. Kanske.

 Dessutom löper hon. På sitt sätt, hon beter sig närmast som en hanhund med löptik i närheten i de perioderna. Överskott på testosteron, förmodar jag. Hon kanske är tvekönad.  En ranghög, pms:ig, rävskabbskliande alkoholistterrier är inte att leka med, tro mig.

 Jag var på en föreläsning om barn och ungdomar med ADHD idag. På den något (väldigt) tysta frågestunden i slutet kom ändå frågan om datoranvändning upp. Den OndaDatorn vs VerkligaLivet. Jag är tyst som vanligt och gömmer min Iphone, som jag satt och antecknade i, i fickan. Det är mer politiskt korrekt i dessa kretsar att ha en gammal tegelsten som används endast till nödsamtal och är avstängd all tid däremellan. Jag tänker på all min verklighetsflykt när jag växte upp. Jag undrar om skillnaden mellan näsan i en bok och näsan i en skärm är så väldigt stor egentligen. Verklighetsflykt som verklighetsflykt liksom. Fast det blir ett-noll till mig, för en Tolkienslukare är finare än en WOW-nörd.

 Så efter föreläsningen skjutsar jag hem ett par kollegor, med P4 på för att verka normal, släpper av dem, pluggar in hörlurarna i mobilen och njuter av teknikens framsteg. När jag kommer hem öppnar jag laptopen, surfar runt lite, läser ”mina” bloggar och bestämmer mig för att ladda hem Spotify. Jag är tvungen nu när Dotran har flytt landet och min musiktillförsel stagnerat. Blänger lite på Voddler. Det enda jag vägrar är FaceBook. Det är rent egoistiskt. Det bekräftar liksom min status som kärringen-mot-strömmen. Och så tror jag inte att jag vill ha all den information om mina barn som finns där. Överinformation. För min sinnesfrids skull.

 Jag fick en poäng till på föreläsningen. En ADHD-kille pratade om vikten av vara normalt störd i mötet med grabbar och tjejer som han. Det är ju gratispoäng för mig! Jag får kommentaren ”du är konstig” dagligen.

Gudinnan förbjude att jag blir sjukligt normal.