blogg.kalbo.nu

 Jag har varit på bajsräkning. Älgbajs, som tur är. Ett evighetsgöra, kan tyckas. Med rätta. Vi har räknat en tredjedel av vår andel och det tog sju timmar. Fattar ni hur många älgbajsar det finns i skogarna? Och vi får inte ens räkna alla vi ser! De måste ligga på en linje. Och var hundrade meter räknar vi bajshögar, om de ligger inom de hundra kvadratmeter från den punkt som något fån på naturvårdsverket eller jägarförbundet eller vemvetefan bestämt. Och de måsta vara utpluttade efter den tjugonde oktober förra året. Det är helt otroligt hur knivigt det är att datera en älgbajs till den nittonde eller tjugonde.

 Jag hade förväntat mig liiiite mer dramatik kring detta arbete. Jag hade velat ha små numrerade koner, precis som de har i CSI. Annars kanske man inte vet vilka bajsar som är räknade och vilka som är oräknade. Och så hade jag velat skicka dem till DNA-analys titt som tätt. För vem har egentligen släppt vilken plutt?? Västar borde vi haft också. På ryggen skulle det ha stått BICE. Samt solglasögon som vi kunde ha tagit av och satt på oss på ett dramatiskt sätt.

 Men av detta blev intet.

 Vad vi fick var en snubbe som otroligt sakta smög omkring med en GPS för att hitta den rätta punkten. Skogarnas G-punkt. Det gick sådär. Som vanligt. Plus en jaktledare som helt odramatiskt hade alla attiraljer; mätband, märkband och kartor, i en ICA-påse. Han såg ut som en vanlig svampplockare från stan.

 I morgon har jag hand om den högteknologiska GPS-apparaten. Släng sig i väggen kompass! Vi kommer att gå vilse på två röda. (Jag lägger kompassen i innerfickan.)

 Vi har en trattarell i huset. Det är en svart sorglig figur med vit tratt som är i vägen hela tiden. Ut ur tratten sticker ett ännu sorgligare hundhuvud, med tillhörande bortrakad päls, stygn, gul dränslang, geggadroppelidropp som luktar gammal rutten knästrumpa samt två bruna hundögon. Som tittar sorgset på mig. Och säger ”snälla, ta bort struten”. Eftersom hon har en kass tårkanal sen gammalt rinner ena ögat och hon vänder den sidan till mig och fäller en liten ström av sorgliga tårar.

 Jag, den hårdhjärtade, glädjs åt att det äntligen är hål på den enorma bölden och klämmer ut var flera gånger om dagen. Det var den värsta böld hon haft. Det säger kanske inte så mycket eftersom det är hennes första böld, men jag mätte den. Den var femton gånger tretton centimeter. Jag säger er att på en labradorkind är den enorm.

 En annan enorm sak är antibiotikan hon får. Jag mätte dem också. Två centimeter i diameter. Tur att hon är bra på att svälja. Jag jämför med terriern som får en kvarts cortisontablett titt som tätt. Den är typ två millimeter stor. Den är en kamp att få i henne den. Hon lägger den ideligen under läppen, låtsas att hon svalt och spottar sedan raskt ut den när hon tror att jag inte ser. Men jag är ett lömskt fruntimmer som ser allt och gladeligen petar tillbaka tabletter, klämmer var, tvättar sår och behåller trattar på sorgsna kompisar.  

 Tids nog ar allt bra igen. På lördag kanske. Då tar jag bort stygn, slangar och trattar. Sen tar jag nog bilen upp till sjön och delar kaffe och bullar med dem. Låter friheten blåsa lite i pälsen på oss.

 En liten promenad tog jag, på okända stigar. Jag skulle bara en liten sväng och var trött på de vanliga. Så jag gick en bit på en väg och sen en bit på en stig och sen en bit genom skogen på väg mot en annan väg. Sen tänkte jag ta den andra vägen hem. Den där biten genom skogen gick jag på känn. Min far och Harry, som hittar varsomhelsthursomhelst i en skog har i regel bara ett råd till mig när det är min tur att gå drev: Gå mot solen. Detta råd har ofta förundrat mig, för hur kan solen jämt stå på himlen åt det håll vi ska?

 Nu gick jag mot solen i alla fall och det resulterade i att jag kom ut på den väg jag ville ut på. Konstigt nog. Jag kom lite längre upp på den än vad jag räknat med bara, men det spelade ju ingen roll. Vägen tar slut däruppe i skogen och jag såg nästan slutet på den när jag svängde av mot byn. Fine, jag var på rätt håll och stoppade in musik i öronen den sista biten.

 Så, där gick jag, solen sken och vinden blåste. När jag kom ut över åkrarna blåste jag också på en liten vind. Jag var gasig, helt enkelt, och det är ju ingen mening med att gå och hålla sig, ensam i skogen med endast en älg som åhörare. Älgen såg jag bakom mig i ögonvrån när jag tittade på några tranor som flög iväg från åkerkanten när jag kom förbi. Älg? Bakom mig? Jag vände på mig lite ordentligare och det var minsann ingen älg, utan en man som gick där femtio meter bakom. Shit. Var kom han ifrån, hur länge hade han gått där och viktigast av allt; vad hade han hört??

 Jag gick med mitt röda ansikte framåt, kvävde paniskt det fnitter som helt obegåvat försökte tränga sig fram och funderade skarpt på en kärnfråga. Hade jag sjungit med i musiken, till råga på allt?

 Min förbenade stegräknare räknar inte mina steg längre. Eller så har jag börjat ta tvåmeterssteg. Till slut stolpade jag ilsket in till mamma och lånade hennes nya stegräknare. Inte ens uppackad ur kartongen var den. Nu jäsiken skulle här jämföras steg, jag tänker inte gå mil efter mil bara för att få ihop några tusen steg längre. Jag får ont i bena.

 Noga packade jag upp den, man måste vara rädd om lånade saker, radade upp räknaren, säkerhetssnodden, ett batteri och bruksanvisningen framför mig på bordet. Läste bruksanvisningen, vände på batteriet tre gånger och tänkte på att jag behövde en liten stjärnmejsel. Sen ropade jag på maken. Han har ofta mejslar bakom öronen eller i ena stövelskaftet. Han suckade lite manligt och sa ”kom hit med den så ska jag fixa”. Jag radade upp alltihopa, inklusive bruksanvisning, i hans knä.

 Han drog ut en liten lapp ur stegmätaren, där det stod ”remove before use” och sa varsågod, börja gå.

 Han är så himla händig.

 I morse glömde jag sätta på kaffet. Det är förbjudet att glömma en livsavgörande handling på morgonen. Efter morgonkaffet går det bra att glömma något litet, men inte innan. Nu glömde jag hela kaffet.

 Det hindrade inte att det doftade kaffe redan i hallen när jag kom in från stall och hönsahus. För trots att jag glömt hade kaffet genom ett mirakel blivit till ändå. Den räddande ängeln var förstås maken. Antagligen satte han på kaffet av ren självbevarelsedrift, jag är inte lätt att tas med utan morgontåren, men jag väljer att tänka på honom som räddande ängel. Och att han kokade kaffe av ren omsorg, inte i panisk skräck över att möta mig när jag skulle ha upptäckt mitt misstag.

 Sen ringde telefonen och jag fick veta att jag skulle bli befriad från mitt ansvarsområde redan vid ettiden på dagen. Vilket var extremt bra, för en gångs skull, för jag behövde lite tid att åka till veterinären med labradoren. Jag hade klurat lite hit och lite dit hur jag skulle få ihop den ekvationen. Jag hade inte ens ringt till veterinären, men det skulle ju otvivelaktigt underlätta med jobbet om jag nu skulle råka få en tid under dagen. Jag hängde över telefonen när mottagningen öppnade och tro det eller ej- de hade en enda tid på eftermiddagen. 13.40, lagom för att jag skulle kunna avsluta dagen i smyg och gasa iväg till ”byn”. Vad är oddsen för det?

 Efter veterinärbesök, med urinprov och blodprov, for vi hemåt. Vi hann en mil ungefär när kliniken ringde och rodnade i telefonen. Någon hade råkat hälla ut urinprovet. Vi vände och se där! SotaRotaBenKnota kissade snällt i rondskålen en gång till. Som på beställning. Så nu väljer jag att tro att vovvens prover och svar ska vara positiva, för oss. Jag menar- det verkar vara en sådan dag, eller hur?

 Jag fick den ljusa idén att jag skulle bada. Det är åratal sen jag fyllde badkaret. Det betyder inte att det är åratal sen jag tvagade min kropp, men för det mesta duschar jag bara. Helst på kvällen, det sparar några dyrbara minuter på morgonen. Dessvärre resulterar det i ett hårtrassel, med konstiga benor, men folk vänjer sig vid det.

 Den här helgen är jag mol allena i huset och ett bad, tänkte jag, skulle passa bra. Vår varmvattenberedare värmer upp ungefär så mycket vatten som det får plats i ett badkar, och det har hänt att familjen blivit grinig när de tvingats duscha kallt vid något enstaka tillfälle för längesen. Så jag fyllde badkaret med vad som fanns i beredaren och kokade vatten i spaghettigrytan för att få upp temperaturen lite. Sen hällde jag upp ett glas vin, men jag sket i att tända ljus. Ljus har jag på köksbordet när jag äter och jag var lite rädd att jag skulle bli hungrig och häva i mig vinglaset som matsubstitut och bli full och drunkna.

 Sen badade jag. Vattnet var för varmt och jag blev svettig. Då doppade jag huvudet och fick badskum i öronen. Det var obehagligt. Jag försökte slappna av, men gled hela tiden neråt och fick spänna emot. Då hakade jag fast den lilla knölen som sticker ut på bakhuvudet på badkarskanten så gick det lite bättre. Fast idag har jag ont där. Jag glömde att dricka vinet, för jag var så upptagen av att hålla mig flytande. Efter en stund var jag rastlös, och ren. Jag kunde inte ens fila fötterna, som jag brukar göra när jag duschar, för då skulle fotfilet flutit runt i badvattnet och gjort mig oren.

 Jag vet att man inte borde kliva ur badkaret förrän vattnet svalnat, men jag orkade inte vänta. Så jag svepte min nya turban runt skallen, tog med vinet och satte mig vid köksborden med ett tänt ljus. Aah, äntligen kunde jag slappna av. Inte blev jag full heller, för vid köksbordet behöver man inte hälla i sig vinet som matsubstitut, utan det går bra att äta chips där. Men vitlöksdip.

 Det där med bad är ju överskattat.

 Min man påstår att jag är en kamel. Mitt på min födelsedag till råga på allt. Han försvarar sig med att han aaaaaldrig sagt att jag är en kamel, bara att han ser sig själv som en kamelskötare när jag släpar ut honom på promenad. Och skillnaden är..??

 Så nu sitter jag här och idisslar pärontårta med malande käkrörelser. Samt fyller på pucklarna. Med en födelsedagsflaska, vatten är överskattat för kameler.

 Igår morse fick Selma en kattunge. En präktig en, mörkgrå och vit. Selma var pigg och kelig och hungrig. Det var bara ett litet moln på himlen. Hon var fortfarande tjock. Påsmällentjock. Jag kunde känna minst en kattunge till därinne.

 Jag drog snabbt en parallell till hundar. Det kan man väl göra, kattdjur som hunddjur? Rovdjur båda två. Hundar har en liten moderkaka till varje valp. Har jag lärt mig någon gång. Så jag tänkte att kattungarna därinne i Selmas enorma mage fortfarande hade mat-och-syreförsörjning och bara låg där och bidade sin tid i lugn och ro. Dessutom litar jag på Semlan, säger hon att det är okej så borde det vara okej.

 I går kväll låg hon, kattungen och SilverStina, hennes unge från förra sommaren, i en liten varm gryta och såg hemtrevliga ut.

 Så, imorse hade han fått ett syskon. En präktig en, ljusgrå och vit. Selma var pigg och hungrig, men hade inte tid att kela. Hon var upptagen med att äta mellan tvättning av sig och tvättning av kattunge samt matning. Dessutom är hon fortfarande lite tjock.

 Var kommer det att sluta?

 Nu har jag gått och gått. Det är bara sjuttiofem dagar kvar nu. Nästan framme alltså. Jag lurar med maken på en promenad om dagen också. Första dagen pratade vi om maskiner och skruvar och sånt. När vi kom hem beklagade han sig över att jag gick för fort. Jag gick inte för fort, jag traskade på i min lunk. Men okej, den lunken kanske inte stämmer överens med hans lunk, så nästa dag försökte jag anpassa stegen efter hans lunk. Det gick bra, tyckte jag. Vi pratade om ditt och datt och Arga Snickaren. Jag kollade stegräknaren då och då, det är ju skitintressant var någonstans jag har gått tusen steg eller så. Om det skulle fattas steg en dag så vet jag exakt hur långt jag måste skena i mörkret innan jag lägger mig då. För att fylla på stegen menar jag.

 Sedan skaffade han en liten App till sin Iphone. Den räknar inga steg, men den berättar hur långt han har gått, hur lång tid det tog, beräknar snitthastighet och visar rutten på en karta. Sedan skickar telefonen hela alltet till datorn så han kan titta lite till. Det är bra, förifall han går vilse kan han kolla i efterhand var han har varit. Då var det slut på promenaderna med diskussioner om skruvar, renoveringar, barn och hundar. Då började allvaret.

 Nu går han tio steg framför mig och manar ivrigt på mig om jag knyter en sko eller om en hund ska kissa. ”Rappa på nu, du drar ner snitthastigheten.” Ibland ropar han några ord bakåt. Jag hör bara något enstaka, kanske ”tre” eller ”gran” eller så. Så jag skriker ”va?” Jag ser att han svarar men hör bara ”meter” eller något liknande. Jag ger honom onda ögat, men det hjälper inte.

 Jag tycker att vi ser fåniga ut när vi kommer på rad. Imorgon ska jag ladda upp med ett jätteintressant samtalsämne så han måste gå bredvid mig av ren nyfikenhet. Eller så ska jag stoppa en ärta i hans högersko för att sakta ner honom lite.

 En gång i tidernas begynnelse gick jag en hönskurs. Vi lärde oss allt om höns, kycklingar, ägg, yxor, plockningar, kläckningar och sådant. Jag minns inte allt. Men en sak minns jag; höns ska inte bo i vattenpölar. Om man råkade ha en hönsgård som var en vattenpöl var man tvungen att dränera den med ett rejält krondike. Om man råkade ha ett rejält krondike, men ändå en vattenfylld hönsgård, fick man bita huvudet av skam, sälja hönsen och skaffa ankor.

 Jag har en torr och fin hönsgård i bra och soligt läge. Så jag behöver inte köpa ankor. Men jag har funderat på min hästhage. Den är rätt vattenpölig. Särskilt vid grinden. När jag ska ta in och ut hästen får jag ta en liten roddbåt. Det hela är rätt besvärligt. Jag har försökt anlägga ett krondike med hälen på gummistöveln. Det går sådär. Så då har jag tänkt på om jag måste bita huvudet av någon och skaffa…. eh … en val. Eller vad kan vara jämförbart med en nordsvensk? Gädda verkar lite litet liksom. Något mittimellan. En valross! Mm, de har mustasch dessutom, det har min häst också. Eller ett glest skägg i alla fall. När han fläppar med överläppen ser det nästan ut som en mustasch. Fast skägget är på riktigt. På vintern, när det är frost i det, ser det jättekul ut.

 Undrar om valrossar luktar gott när solen lyst på dem? Undrar om de kör in huvudet i min armhåla när de är trötta? Undrar om de mullrar när man kommer till stallet? Undrar om katterna kan sova på deras ryggar?

 Hm.

 Jag tar nya tag med dikningen i morgon.