blogg.kalbo.nu

 Jag blev lite upprörd förut. På väg hem från jobbet åker jag förbi en liten damm. Där fiskar människor i väst och hatt med drag på så här års. Det finns ett vindskydd, men ingen sover i det för de har små husvagnar med sig. Med campingstolar utanför. En del tar ner den färgglada campingstolen till vattnet, men det tror jag är B-fiskarna, för de äkta fiskarna har långa stövlar och svänger jättemycket på metspöt innan kroken får landa i vattnet.

 I alla fall.

 Då, när jag skulle åka förbi den lilla dammen kom det en husvagn med tillhörande fiskare, troligen B-varianten, och gjorde en vänstersväng rakt framför näsan på mig. Bilen hann över innan jag kom fram, men husvagnen var kvar på vägen. För när bilen kommit över vägen var han ju tvungen att stanna till för att se var han skulle stå. Med husvagnen kvar på vägen. En beige, uttalas bäääsch, och bajsbrun en.

 Jag blev så förbannad. Plus att jag fick ont i foten av att bromsa så hårt. Först viftade jag väldigt italienskt med ena handen. Med fingrarna uppåt taket. Sen svor jag helt oitalienskt, på finska. Svordomarna tar bättre då. Sen töt jag. Hårt.

 Det har nästan aldrig hänt förut. Jag är rätt sansad faktiskt. Jag hoppas verkligen att han inte trodde att det var en vänlig hälsningstut. För jag var ilsken. Det sitter fortfarande i litegrann. Jag undrar om en joggingtur i regnet kan lösa den lilla krisen.

 Min grannfru har fördärvat mig. Hon berättade nämligen för ett tag sen att hon under en promenad hade fått lust att springa. Jag skrattade hjärtligt, särskilt eftersom en annan granne fått syn på henne. Då kunde hon inte börja gå igen, utan var tvungen att hurtigt springa hela vägen utom synhåll och höll på att dö på kuppen.

 ”Lust att springa”, bara det är ju skrattretande. Som att det skulle hända en vanlig, normal person i vår ålder. Vänta, nu är hon ju faktiskt mer än tio år yngre än mig. Som att det skulle hända en vanlig normal person. Hm, vanlig, normal… Som att det skulle hända.

 Sen grodde tanken i mig under mina promenader. Jag flinade varje gång. Sen fick jag lust att pröva.

 Det gick ju faktiskt. Lite spring då och då och resten promenad. Mjölksyra verkar främja endorfiner, och det är goa små rackare. Jag frågade spring-gurun på jobbet om råd. Hon springer en mil till frukost titt som tätt, så hon måste ju veta allt om springning. Jag frågade förstås inte rent ut hur jag skulle bära mig åt om jag ville springa lite, utan helt oskyldigt frågade jag om en fiktiv person rent hypotetiskt skulle vilja springa lite, hur borde den personen göra då? Hon anade inget. Jag följde inte hennes råd, förstås. Hon sa att en två-tre kilometer ska man börja med, och jag vill ju inte frångå mina fem-sju som jag promenerar. Så jag fortsatte springa lite då och då, och gick resten.

 Men idag kom jag på hur man gör. Jag gick en bit och sprang en bit. Sen gick jag lite till. Sen skulle jag springa en bit. Då fick jag kramp i vaden. Skitont gjorde det! Det höll i sig och jag fick gå och gå. Ibland fick jag stå en stund, och stretcha lite, fast jag egentligen ville springa. Sen kom jag på det. Om man springer sakta, då gör det inte ont i vaden och man orkar springa länge! Typ två-tre kilometer skulle jag tro.

 Är detta fyrtioårskrisen så är den helt okej. Fast den gör ont i vaden. Och stoltheten. För jag utövar ingen, jag säger ingen, sport. Det är en princip för mig.

 Jogga är alltså ingen sport, det är en kris.

 Igår var det elände.

 Hönsmamman rymde ut i hönsgården. Det hade väl inte varit hela världen, om hönsluckan suttit närmare marken. Höns, och kycklingar, har inte så stora hjärnor. När mamma Poopy ville gå in igen fattade hon inte att kycklingarna inte kan hoppa upp genvägen, utan måste lotsas upp på spången. Kycklingarna fattade inte heller att de inte kan hoppa upp genvägen. Jag fick bygga konstiga konstruktioner så att de kanske skulle kunna komma upp. Det gjorde alla utom två. Dem lämnade Poopy helt kallt utomhus. Kajorna och kråkorna satt på rad på stängselkanten och väntade på att jag skulle flytta på mig så de skulle få äta sin kvällssnacks ifred. Den ena hittade till slut, efter varsam lotsning, vägen hem. Den andra hade skadat benet så den fick jag tag på efter en evighet. Ni anar inte hur snabba de där små rackarna är. Poopy tackade för kycklingräddningen med att hugga mig i benen och på händerna. Blodvite uppstod.

 Detta varvade jag med att rädda mitt kök undan vintermörkret. Plantorna skulle ut i växthuset. Växthuset var bastuvarmt så jag och växterna slokade. När allt var färdigt efter timmar och timmar hade jag ett växthus fyllt med ledsna växter. Jag grät en skvätt, men fick saltbrist eftersom jag svettats så grovt innan att jag var tvungen att sluta tjuta av ren självbevarelsedrift. Jag återställde salt- och vätskebalansen med en Salmiakki före maten.

 Det var ett elände.

 Idag är det bättre.

 Poopy med tillhörande kycklinghög har fått en egen utebur. Hon bet mig inte ens när jag flyttade ut dem. Fast hon försökte. Det är bra att hon är så arg, förifall räven kommer, tänker jag.

 Plantorna har gaskat upp sig. Växthuset är lagom varmt.

 Jag brände inte bullarna som jag bakade till födelsedagspresent till min pappa. Jag drack inte upp pilsnern som jag köpt åt honom att skölja ner bullarna med.

 Småprinsarna sitter i solen och tittar på omvärlden genom stallfönstret istället för att rymma till skogs.

 Den enda som är lite missnöjd är Bakke, som flyttat ut i hagen. Han skulle hellre komma in i stallet på kvällen. Men han har fått en ny kompis i hagen. Det är en kråka som sitter på hans rygg och pickar insekter. Jag tror att de leker att de är på den afrikanska savannen.

 Maken sitter och tittar på F1. Jag hör hur han gäspar och efter ett antal gånger frågar jag oskyldigt om han är trött eller om det är tråkigt. ”Trött” blev svaret, föga förvånande. Sen lade han till ”Fast det är tråkigt också, de kör ju bara runt, runt”.

 No shit?!?

 Det är mörkt i mitt kök. Man skulle kunna tro att det beror på att det regnar ute och himlen är grå. Men icke. Det är alla plantor som står i alla fönster och väntar på att frosten ska dra sin kos. Tomaterna når snart upp till gardinkanten och gurkorna är där för länge sen. De har slingrat fast sig i lampor och fönsterlås, jag vet inte hur det ska gå när de ska flytta. Pumporna blommar snart. Idag måste det ske. Regnet håller nog frosten borta. Annars kan jag välja på att sitta som en indian och elda i växthusen nattetid eller att ställa ut en elslukande fläkt. Något måste ske i alla fall, det går inte att vakna på morgonen i ett nermörkt kök. Jag börjar nästan slå in julklappar av gammal mörkervana.

 Det är ljust i mitt hönshus. Där bor numera inte bara nio hönor med tupparna Äx&Käx. Åtta kycklingar har pickat sig ut ur skalen och irrar omkring som yra höns. Hönsmamman Poopy har fullt sjå. Kycklingarna tror inte riktigt på att jag är en räv, som hon påstår, och jag får en och annan titt på dem innan hon satt ner foten och fått in dem under magen. Det är två gula, två svarta, en gulsvart, en grå, en viltfärgad och… hur många är jag uppe i…ja, en är nog brunaktig också. Att jag inte kommer ihåg det? Måste nog tvinga mig ut en sväng till.

 Det är ljust i mitt stall också. Där har det varit oroligt några dagar, men det gick över i morse. Småprinsarna William och Harry har varit försvunna. De är faktiskt bara fem veckor gamla, så det var fullt tänkbart att en elak hankatt som stryker runt och irriterar både mig och kattmamman Selma eller en kråka ätit upp dem. Jag har letat och letat. Men idag hade Selma godheten att inte vara så hemlig när hon med målmedveten blick satte av genom gamla fårhagen och jag följde efter. Och si på fandriken, i ett stenröse satt hon och matade dem. SilverStina, som också varit osynlig ett par dagar, var barnvakt. Att de på sina små knubbiga, krumma ben själva traskat dit verkar inte så troligt, även om man aldrig ska säga aldrig, så jag antar att hon ansåg att det var en bättre och säkrare plats för de små. Jag höll inte med, även om de var snustorra efter nattens regnande, för jag träffar både räv och grävling i de där trakterna på kvällarna, så de fick flytta hem igen. För tillfället bor de i en hästbox och jag hoppas att Selma var överens med mig och att de borde bo kvar där några veckor till.

 När jag nu ändå ska tvinga mig ut till kycklingarna får jag väl masa mig ut en sväng till kattungarna också då. Att jag bara orkar.

 Jag har hört att en del får sina infall lika fort som en gris blinkar. Det fick jag för ett tag sen. När en vän frågande om jag ville vara med på en lotteribytargrejsmojäng blinkade jag inte, men det gjorde en gris, och så sa jag ”ja”. Det var dumt. Tycker jag nu.

 För man ska köpa fem skraplotter, ge fyra av dem till sina vänner och en till kompisen till den man fått sin egen lott av från början. Solklart. Det gjorde jag raskt. Att skicka till kompisens vän var ingen konst, det var sen det knepiga började. Jag frågade liksom mina vänner om de ville vara med. Det blinkade inga grisar så de ville inte det. Jag har inte ens frågat alla, för plötsligt kände jag mig påflugen och inte alls sådär lotteribytarsugen som jag gjort från början.

 Så nu frågar jag er: är det någon som vill vara med och byta lotter? För om inte ni vill, ska jag ge mina fyra väntande lotter till kompisen som jag fick dem från och hoppas att hon får lite av min tur.

 Sen ska jag skrapa min lott, som jag fick från början. Det kan jag inte göra förrän allt annat är avslutat. För om jag gör rätt, och jag får lite av kompisens tur… så kan jag åka till Dotran, på andra sidan Nordsjön!

 Äldsta brorsdottern påpekade för mig att det var konstigt att kattungarna inte fått några namn än. Det är sant, men Dotran och jag brukar alltid döpa dem tillsammans och hon är ju som bekant skitlångt borta i London för eviga tider. Så det har inte blivit av. Det funkar ju hjälpligt med SvartVit och GråVit. Jag skulle ju kunna be brorsbarnen om hjälp, men sist de fick döpa en varsin höna fick de namn som Brunis, Vitis och Svartis. Då går det ju lika bra med mina nödnamn.

 Kattungarna brukar få namn efter ett tema som fallit oss in, till exempel traktorer: Grålle, Valtra och Nuffield. Vid frösådden ett år blev det FrökenFrö, FrökenFlora och GråVide. En annan kull hette FinaAugustina och VansinnigeValdemar. Han var skelögd och lite vild. Anföll från olika håll när vi klev in i stallet. Det var kanske inte så farligt, men när han väl fått ryktet som helt galen var det svårt att tvätta bort stämpeln. SvartaSara, SilverStina, GustavGrå och ViktorVidekisse föddes förra sommaren. Hörs det att många av katterna är grå?

 Då skypade jag med Dotran och puttade över bekymret till henne. Hennes Englandsfamilj skulle få döpa dem. Då blir det Englandskullen. Jag förväntade mig några gulliga Beatrix Potternamn kanske, eller några pittoreska typiska kattnamn Englandstyle. Och nog blev det engelskt så det förslår!

 Numera bor PrinceWilliam och PrinceHarry i vårt stall. Faktum är att de för sig väldigt kungligt. Hög svansföring och stolt huvud. Småprinsarna kallar jag dem. Utom när de är nyätna och ligger på ryggen med sina runda små magar i vädret och blir tvättade av sin ömma moder. Då kallar jag dem för Prinskorvarna.

 Det piper och sjuder i hönshuset. Gullhönan Poopy tjuvstartade med äggkläckningen i torsdags och det verkar som det kläcks på där under henne. Det är inte så lätt att se, nämligen. Hon fick nio ägg att ruva för tre veckor sen, ett från varje höna jag har. Hon är lite spattig, så jag har låtit henne ligga där hon ligger i lugn och ro. Men en dag råkade jag kliva in i hönshuset när hon hade tagit en bajs- och matpaus och kunde konstatera att det utökats till elva ägg.

 I torsdags kväll hörde jag, en dag i förtid, de första pipen och fick nödflytta henne och redet ner på golvet och fixa upp lite nät runtomkring, en höna måste ha lugn och ro på BB.

 I går kväll lyckades jag fånga ett litet gult huvud på bild när en kaxig kyckling helt fräckt trotsade sin moders tillsägelser om att jag var en räv och det var bäst för henne att hon var osynlig annars skulle hon få utegångsförbud.

 Idag smög jag helt lömskt in utan ett ljud och fick se tre dunbollar, två gula och en grå. Poopy är verkligen väldigt arg, hon morrar värre än vår terrier, och jag vill inte reta upp henne i hennes sköra tillstånd så jag låter henne vara ifred med sina hemligheter. Fast det är inte så lätt att motstå att sticka in en hand och lätta lite på henne för att kolla in inunder magen på vad som döljs där.

 Jag får helt enkelt hi mig.

Ser ni kycklingen?

 Jag gillar inte husvagnar. De är i vägen på vägen, ser fåniga ut med sina små staket på campingplatser, är trånga och fuktiga och de som bor i dem måste ha matchande träningsoveraller på sig. Vad är det för fel på sommarstugor med vita knutar och syrenbersåer, om jag får fråga? Där behövs ingen träningsoverall, det går bra med gummistövlar och en rutig skjorta, trasig på ena ärmen och med en ask Läkerol i bröstfickan. Jag trodde att jag hade min man med mig i den här frågan. Vi har alltid gjort oss lite lustiga över husvagnsfolket, en del av dem i övrigt vettiga släktingar och vänner, och deras attribut. Så vad händer?

 Min man, den överlöparen, är idag och köper sig en husvagn.

 Jag är mållös.

 Eller, jag var det en stund i början, nu har jag minsann massor att säga i frågan. Ett: ni kommer aldrig få se mig i närheten av den skolådan. Två: den kommer aldrig stå på vår gård. Tre: den är från sjuttiotalet, så den är säkert bajsbrun och gul. Fyra: skriver han sitt, eller gud förbjude våra, namn där fram på vagnen kommer han att flytta ut till den. För gott.

 Vilket får mig att tänka en annan tanke. Han har just skaffat sig en fristad. Ett ställe där han är kung och jag aldrig kommer att ifrågasätta det.

 Hm.

 Han kanske har en medelålderskris.