Jag är inne i min personliga sommartid. Det är asbra, jämfört med den vanliga sommartiden, som suger getpung. Min egen sommartid kom på sig själv, när väckarklockan gick sönder. Nu har jag ingen klocka i sovrummet. Så när jag vaknar funderar jag en stund på om jag är trött eller pigg. Om jag är trött somnar jag om och om jag är pigg går jag upp.
Genialt.
Det stör min man dock, som oroar sig för att han ska råka gå upp för tidigt en dag.
Ameh nu! Bara för det! Whatta?? Oj. Ojsan. Det gjorde inget, han flög. Fan! Hm, nu vart det svårt. Naae! Three, two, one, action. Oooohohoho! Kolla det här! Kolla vad jag vann! City degree. Undra om du kommer upp i åttio?
Tystnad. Chipsknaper.
Härrå. Why? Three, two, one, action! Ja. Mummel. Mummel. Fan, var den åt det hållet?!? Va? Va? Jag klara’t?!
Raaaaaaap.
Och ändå är TV-spelande tvåmeters tonåringar snäppet intressantare än fotbolls-VM. Jag återgår till min bok och mitt vinglas på bordet bredvid.
Jag klev i en kisspöl på golvet i tvättstugan. Jag hatar att kliva i kisspölar. Särskilt när de är varma och jag har nytvättade strumpor på mig. Den här var kall, iskall faktiskt, men strumporna var naturligtvis direkt från rena-strumpor-lådan. Så jag svor lite på terriern, den självklara kandidaten för kisspölar, sen svor jag lite rakt ut i luften, sen torkade jag upp pölen och slängde strumporna i tvätten. Och klev i en till. En enorm pöl var det. Och den växte snabbt, fast terriern skamset stod i hallen vid det här laget. Det var inte hon som som var boven nämligen, utan tvättmaskinen. Den läckte. Jättemycket. Så jag fick svära etter värre, fast över mig själv. Det måste ju ändå varit jag som stängt luckan med änden av en ärm fastklämd i den. Och nu gick det inte att öppna den eländiga luckan, av säkerhetsskäl. Vattnet kunde ju rinna ut om man öppnade en fylld tvättmaskin.
Jag stängde av tvättmaskinen och samtidigt min hjärna, av misstag. Fram med ett badlakan att stoppa det värsta tillflödet med, golvmopp att torka med och samtidigt försökte jag hitta någon sorts lucka med nödtömningsslang i. Vi har ny tvättmaskin nämligen och luckan behagade inte sitta på samma självklara ställe som den gamla maskinen haft sin lucka på. Sen rotade jag runt på omöjliga och möjliga ställen där instruktionsboken kunde ligga. Jag hittade massor, på alla språk, utom den jag behövde. Till sist fann jag den ändå, på tvättmaskinen. Såklart, den är ju ny, som sagt.
Med handboken i ena handen och moppen i andra tog jag emot en vän som skulle komma på besök. Virrigt förklarade jag mitt nödläge och muttrade jag-ska-bara medan jag trevade efter paneler och nödlösningar. Hon tittade på en stund och kläckte sedan ur sig: ”Finns det inget tömningsprogram på maskinen?”
Eeh, joo. Såklart. Det är ju bara att trycka på tömningsprogrammet så töms maskinen och luckan går att öppna igen. Vattnet töms dessutom i avloppet och inte ut på golvet. Det är ju pinsamt att det ska behöva komma en människa ända från Finspång för att tala om det för mig.
När det var gjort kunde jag plocka ut en ylletröja med en hoptvinnad och två meter lång vänsterärm. Det är bra, för jag hade ingen sådan innan och man vet aldrig när det kan behövas.
Hur jag inte vet om en tonårsson är vaken:
Det är ingen ledtråd att klockan är halv fyra när jag kommer från jobbet.
Det går inte att utläsa av att dörren ut mot sommaren är stängd. Och låst.
Det går inte att se exakt hur kissnödiga hundarna är och om de således är rastade under dagen.
Det är omöjligt att se några som helst spår efter en stadig frukost. Eller lunch.
Hur jag vet att en tonårsson är vaken:
Det vet jag för att mjölken är slut.
Det vet jag för att kladdkakan han bakade i går kväll är halv.
Det är de enda sätt jag vet det på faktiskt.
Döden är nära. Den sitter i min röv, gör ont och är säkert en hemorrojd. Enligt min självdiagnostik är det en hemorrojd. Aldrig i livet att jag går till vårdcentralen och flashar min ädla bakdel. Jag har varit på apoteket och köpt en salva. Jag passade på när hela stan tog studenten. Det var med flit, för jag tänkte att apoteket är nog tomt då. Ack, vad jag bedrog mig. Det var folk överallt, högt och lågt. Aldrig i livet att jag skulle fråga efter rumpböldsalva för pensionärer inför publik. Jag smög omkring och försökte se oskyldig ut medan jag letade efter en hylla som kunde tänkas innehålla pinsamma salvor. I handen hade jag en eksemsalva till hästen och fluor till mig själv som alibi.
Det går bara utför nu. Mot döden orsakad av hög ålder. Först söp jag mig full med grannfrun. Sen började jag jogga. Till sist fick jag en hemorrojd.
Nu är krisen officiell.
Saker och ting växer så att det knakar i Kalbo. För en vecka sen lät jag min ruvhöna med tillhörande kycklingar flytta in i hönsgården. Jag hade inte tänkt på att kycklingarna var så små att de obehindrat kilade ut genom maskorna i stängslet till trädgården för att äta gräs, maskar och liknande godsaker som det inte finns så gott om i hönsgården. Igår, när jag och hundarna råkade skrämma slag på dem när vi oförhappandes kom runt hörnet hade de stora besvär att komma in i tryggheten. Huvudena kunde de sticka in, men magarna fastnade och de fick ta räserfart med sina små ben för att pluppa igenom. Första natten sov de under sin mors vingar i ett hörn på golvet. Andra natten hade de växt i sina vingar och sov under taket, på översta pinnen. Under sin mors vingar. Och på henne. Nu har de flyttat hemifrån och sover i en liten rad på en egen pinne.
Kattungarna PrinceHarry och PrinceWilliam är långbenta och smala som tarmar och vilda som tigrar. Typiska tonåringar. Alldeles nyss var de runda om magen och hade krumma små ben som de snubblade på ibland. Nu ska de snart flytta hemifrån. PrinceHarry ska flytta till BuckinghamLotorp och Prince Willian… jaa, jag vet inte riktigt. Vi får se vad som erbjuds på bostadsmarknaden.
I växthuset har jag decimeterlånga gurkor som faktiskt knakar när de växer. Det har jag hört när jag sätter mig på huk och lyssnar. Jag vet inte annars vad som skulle knaka när jag sätter mig ner. För mig är det rekord med gurkor redan. Om de inte drabbas av fallandesjukan och faller ner borde jag kunna plocka en när som helst. Om en vecka eller så.
Jag har faktiskt en snällhöna som ligger på ägg också. Konstigt nog minns jag inte om hon fick äggen för två eller tre veckor sen. På en fredag var det i alla fall. Eftersom hon är en snällhöna kan jag sticka in handen under hennes mage och kolla läget. Det var bara ägg, inga kycklingar idag. Men jag lånade ett ägg och lade det mot örat. Det knakade lite därinne. Ett försiktigt knak. Får se imorgon hur det står till. Det kanske var tre veckor sen. Eller två. Jag vet inte.
Det sista som har växt till under veckan är vedhögen i vedboden. Herrejisses vad den har växt. Ända till taket når den. Vedboden har aldrig varit så full. Och varenda vedträ knakade när vi klöv dem. Fast det hörde inte jag, för jag hade hörselskydden på mig. Men eftersom vedhögen växte så knakade det. För växt och knak hör ihop.
Igår kväll upptäckte jag att vår köksklocka hade gått in i väggen. Orkade liksom inte riktigt. Så, eftersom jag är förutseende, tog jag ner klockan och lade den på köksbordet. Så vi inte skulle bli tidsförvillade på morgonen. Morgonen är en känslig tid att bli förvillad på. Hela dagen kan gå åt helvete. Maken, som är en praktisk man, tyckte att jag borde ha bytt batteri.
I morse vaknade jag. Jag lyfte på huvudet för att se hur länge till jag kunde sova innan klockan skulle ringa. 05.45 ska det ske. 09.40nånting var den. I ett enda skutt var jag nere i köket och enligt mobilen var klockan då fem i sex. Under tiden hann jag tänka att det-var-väldigt-vilken-morgondimmig-förmiddag-det-var-varför-har-ingen-ringt-från-jobbet-varför-verkar-ingen-annan-inte-ens-katten-vara-vaken-hur-i-hälsingland-kan-man-sova-så-länge-… Jag blinkade två gånger och gick upp och lade mig för att snooza i fem minuter och det gjorde jag med vidöppna ögon fästa på mobilens klocka. Onödigt. Jag kan säga att tanken inte vaknade lika snabbt som kroppen.
Väckarklockan har inte bara en liten svacka, den är färdig för kistan. Vilken tur att jag snart, om en liten vecka, har sommarlov.
Min sjuttonårige son stod i affären och stirrade på en skohylla.
”Jag funderar på att köpa en skohylla.” Sa han, sådär rakt ut bara. Jaha? Varför just en skohylla? Jag stod som en fågelholk och fattade ingenting.
”Vi behöver en i replokalen för vi har bestämt att vi inte ska ha skor på oss därinne, för det blir så skitigt då.” Han sa det i helt normal samtalston, som om att han tyckte att skitiga golv var en naturlig följd av att ha skor på sig inomhus.
HALLELUUUUJA! Det finns hopp! Pöjken har dolda husliga talanger, hittills okända för omvärlden.
Jag har en grej att erkänna. Det är en liten fördom som jag uppenbarligen har. Eftersom jag är perfekt har jag inte trott att jag har några sådana, men titt som tätt tas jag ut min villfarelse. Det är nämligen så att en vän till mig har gift sig med en okänd man. Ja alltså, okänd för mig, inte för henne. Hoppas jag. När jag insåg att det kanske var så att hon menade allvar med denne man frågade jag förstås nyfiket hur han såg ut. Hennes svar blev att hon fastnat för honom för hans inre.
Det var här fördomen trädde i kraft. Genast såg jag framför mig en liten man med rejäl ölkagge och överkammad flint. Säkert brunsåsfläckar på skjortan och bruna gubbtofflor inomhus. Ni vet sådana där i imiterat skinn med små hål i. Min morfar har sådana. Så tänkte jag genast att hon menade när hon tagit honom för hans inre.
Jag såg ett bröllopskort igår. Han är snygg. Ingen ölmage och ingen överkamning. Propert klädd. Just där kanske man inte kan dra några definitiva slutsatser eftersom det var ett bröllop. Men ändå.
Fördomar. Och ändå hoppas jag att min egen man tagit mig för att jag har inre kvalitéer. För de yttre förfaller med åldern. Eller faller i alla fall. Tyngdkraften är mäktig. Knäskålarna hänger. Men jag har ett inre som är argt ibland och roligt ibland. Och gillar öl. Det borde väl vara oemotståndligt?