Det är ett evigt festande. Sjuttonårsfester, trettioårsfester, fyraårsfester, midsommarfester och nu till sist, en nittioårsfest. Den gick inte av för hackor den. En tio-tolv timmar pågick den. Mat i mängder, vin, småländsk ostkaka och norrländsk hjortronsylt, kaffe och tårta. Släkt och vänner. Så ska det festas.
Så pratade jag med Dotran för ett tag sen. Sverige bevärdigas med ett besök just den veckan hon fyller tjugo år. Fantastisk tajming. Det var då jag fick känslan av déjà vu. ”Mami?” Redan här anade jag oråd. ”Jag har bjudit några vänner till min födelsedag.” Bestämt är det en upprepning av historian. ”Såklart!” hör jag mig själv svara. Uppriktigt glad, jag menar- vi har ju inte träffat henne sen början av februari. Såklart vi ska ha lite fest för släkt och vänner när hon kommer hem!
Sen kom jag på att jag nog ska laga maten. Och baka. Maken är borta och jobbar, men Dotran är ju hemma så det borde vara lugnt. Fast hon kommer antagligen att flänga runt, i min bil om jag känner henne rätt, så det blir kanske mest jag… Och nu har ju morfar satt standarden med sin nittioårsfest. Shit. Men surdegsbrödet blev ju rätt bra. Fast vad ska vi ha för kött? Potatis? Såser, tårtor, dricka, sallad, kaffe, shit, kommer det räcka? Gaah! Bäst jag börjar i morgon.
Men det kan det ju vara värt… Det är nu exakt tio dagar kvar tills hon kommer hem! Imorgon är det bara nio. Nä, vi räknar inte ner. Jag råkade bara ha det i huvudet av en slump.