Jag har alltid velat ha en syjunta. En sån där som träffas år ut och år in. I årtionden. Min mamma har en. De har träffats i en 40-50 år sisådär. När jag var liten var det en syjunta till och med. I alla fall ställde mamma fram stickkorgen när det var dags. Sen har den urartat till någon slags matjunta. Till och med när den var en syjunta var maten väldigt god, och om man höll till i köket kunde det hända att en del rester hittade vägen dit. En sån syjunta vill jag ha.
Fast jag har ju målargänget. Dit är jag på väg nu. Vi ska bara måla i flera dagar. Sommarmåla. För vintertid träffas vi en kväll varannan vecka och målar litegrann. Nu ska vi måla mycketgrann.
Det ironiska är att det enda bekymret vi haft är just maten. Vem ska laga vad, när och hur mycket? Vin då? Och fika måste vi göra, så vi inte får blodsockerfall. Faktum är att vi ska börja med att fika. Vänta nu, hur bestämde vi igen? Vem skulle…?
Målargänget kanske är min syjunta.
Och så har jag ju jaktlaget. Jaktlaget har jag tillhört mycket längre än målargänget. I syjuntetermer är det just kontinuiteten som är viktig. Även där har maten sin givna plats. Korvgrillningen är lika viktig som hundarna, dreven och passen. Det ska helst vara tjock korv, eventuellt kryddig. HotDogs är lite mesigt och HotDogs med korvbröd och ketchup är direkt fjolligt. Bara senap ska det vara, stark senap.
Jaktlaget kanske är min syjunta.
Jag menar- det kanske bara är fördomar att syjuntor ska bestå av tanter som broderar. Moderna syjuntor kanske är konstnärliga tanter. Eller jaktliga skogsgubbar. Jag trivs bra i bägge.
Hm, då är min junta min blogg. Inte lika coolt som ett jakt- eller målarlag men jag är ju cool själv så det räcker.
PS Svar på din medelålderskrisfråga på min blogg!