Idag väntar jag bara. Inget vettigt får jag gjort. Diskmaskinen är fylld med ren disk, tvätten otvättad i sin korg, korsordet halvfärdigt och flugorna osmällda. Nu, sent omsider, har jag i alla fall en bröddeg på gång och kaffet är så pass urdrucket att jag är helt uppblåst i magen.
Jag väntar på att det ska bli imorgon så jag får sätta mig i bilen och åka till flygplatsen för att hämta Dotran. Det är nu fem (FEM!) månader sen vi såg henne gå iväg mot flygplanet med destination London. Jag grät inte då. Jag var lite allergisk bara. Mot avståndet. Jag tänker INTE gråta i morgon bitti heller. Jag är lite tjock i halsen när jag tänker på det för att jag har blivit förkyld av värmeböljan.
Dessutom är jag lite nervös. Tänk om jag… om jag… tagit fel på dag, inte hittar dit, har glömt hur hon ser ut, säger något klyschigt som ”men VAD du har växt” eller försover mig.
Och HUR kan de futtiga tretton timmar som är kvar kännas som fem månader, minst?
Ack ja.
Om lite mindre än en månad får vi hem den av döttrarna som varit i Sydamerika ETT ÅR! I och för sig hälsade vi på henne i vintras MEN ÄNDÅ!
Åh, en månad är snart..!
(Plus att jag tänker åka en liten, liten sväng till London i höst.)
Och jag ska NJUTA av de tio dagar vi får ha vår dotter här