Jag anade oråd redan när jag svängde in på korttidsparkeringen på Skavsta. Dotran skulle hämtas upp, hjärnan var inte riktigt på. När jag svängde in fick jag välja på att betala nu eller sedan. Sedan valde jag förstås. Inte för att det gör ont att skiljas från mina pengar, men ingen kunde ju veta exakt hur länge jag skulle stå där. Så jag tryckte på sedanknappen, bommen gick upp och jag åkte in. Fast lite skumt var det.
Sedan skulle vi ut. Dotran satt bredvid, hjärnan var som sagt lite avstängd. Känslorna var på. Hm, en stolpe med en springa och en display som det inte stod något på. En tjock och stadig bom, röd och vitrandig. Jag provade att stoppa in kortet. Sedan provade jag biljetten. Sedan provade jag båda efter varandra. Stolpen spottade ut allt. Bommen låg stadigt ned framför bilen. Jag provade allt igen, Dotran instruerade sin nu lätt svettiga, definitivt hjärnavstängda och väldigt teknikpanikiga moder. Vid det här laget hade det tänts en stor röd pil som blinkande uppmärksammade förbipasserande på att det satt en idiot i bilen som inte kom ut från parkeringen. Rakt över vår bil satt den och pekade ner på oss. Bakom oss ringlade kön lång.
Då fick jag syn på en knapp med ett ”i” på. I som i information. Perfekt! Den tröck jag på. För jag behövde information om hur i helskotta jag skulle ta mig bort från den eländiga parkeringen. Nu, ville jag bort. Då började det tuta till råga på allt. Någon slags larm, uppenbarligen. ”I” stod uppenbarligen inte för ”information”, utan för klåfingrig ”idiot”.
Då hör jag ett vänligt ”hallå”. Jaaa! Det satt en liten snäll man i stolpen som kunde hjälpa oss ut! Men fast jag gjorde som han sa, stoppade in korten i precis rätt ordning och skuggade displayen så jag kunde se att det stod något där satt bommen som berget framför mig. Det berodde uppenbarligen på att jag försökte använda ett kort som de inte tog. Panikigt bläddrade jag mellan andra kort, lånekort, patientkort och till slut ett tankkort. ”Fast jag kan inte koden” väste jag nu medan jag hörde Dotran mumla ”det finns inte ens en knappsats, ser du väl”.
Till slut sa den vänliga mannen med skrattig röst att ”nu när du tar kvittot så öppnas bommen”. Jag stirrar på kvittospringan, släpper upp kopplingen till dragläget, tar kvittot och drar på. Bommen går upp gudvarilov! ”Ha en trevlig sommar” hör jag bakom mig och jag sticker ut huvudet genom fönstret och vrålar bakåt ” tack, detsamma!”
Inte en bil stod det bakom, var hade de tagit vägen?
Yo! har du fått tag i någon pingvinpusslare? såg att det fanns en intresseanmälan på pingvinbloggen
Yepp, och en här. Fast eventuellt blogglös. Jag avvaktar till i morgon, sen flaxar de iväg!
Och du tyckte jag var en idiot på Arlandas parkering för några år sen muhahaha (finns ju inte ens en knappsats, så jävla bra sagt)
När jag läste det här komiska inlägget kom jag osökt att tänka på den fantastiske Mr Bean.
Kolla in det här youtubeklippet:
http://www.youtube.com/watch?v=Uv6z6clc3Jg
Det gav mig lite idéer till morgondagen när jag ska tillbaka till nämnda flygplats för avlämning av ett styck dotter..!