Så kom hon hem en sväng då, Dotran. Hon öppnade bakluckan på bilen och utstötte små förtjusta utrop. Jag stirrade misstänksamt på hundhåren, en kvarglömd jacka, rödvitrandiga band att markera blodspåren med och en massa grus. Jag hade nämligen kört lite sten från skogen till min stenlagda cykelparkering dagen innan. ”Åh,” sade hon. ”Åh, det är skitigt!”. Förtjust, sade hon det. Jag har förstått att Englandshuset är pedantiskt rent, men det var väl ändå att överdriva? När vi kom in i huset hemma petade hon på hundhåren med stortån och log lyckligt. Jag prisade min lyckliga stjärna att jag ändå städat lite och plockat in disken i diskmaskinen. Ingen kan beskylla mig för att vara åt det pedantiska hållet och det är inget som bekymrar mig i vanliga fall, men det kändes i alla fall bra att det inte var rent kaos.
När jag kom in från kvällsrundan hos djuren kom nästa chock. Någon hade diskat och plockat rent och fint efter middagen. Dotran. Jag började iaktta henne närmare. Hon såg oförskämt bra ut, frisk och lite smalare än i februari och glad med glödande kinder. Blommiga klänningar och blusar hade hon plötsligt. Var det verkligen hon, eller var det en bortbyting?
Morgonen därpå kunde jag andas ut. Det första jag såg när jag satte mig med min kaffekopp på verandan var hennes trosor som hängde över verandaräcket tillsammans med badlakanet från badet dagen innan. Det är min flicka det! Kläder överallt, trosor vid ytterdörren är helt normalt vad henne anbelangar.
Nu var det jag som log lyckligt. I tio dagar log jag.
Jag ler fortfarande, fast jag skjutsade henne till flyget idag. Jag har samlat lite lukt, kramar, prat och prutt från henne så jag klarar mig en bit in på hösten.
Jaa visst var det alldeles underbart!!