blogg.kalbo.nu

 Jag har en liten klump i magen. Den sitter i det lilla uppochnervända V som bildas där revbenen till höger möter revbenen till vänster. Ibland hoppar den upp till halsgropen ett tag. Orsaken är hårig och svart. Labradoren.

 Hon började lite försiktigt med att kräkas upp kvällsmaten förra söndagen. Sen fortsatte hon med att kräkas gräs och galla resten av natten. Sen spydde hon allt möjligt. Vatten, till exempel och sådana hårdsmälta saker. Frampå tisdagen matvägrade hon. Det var då klumpen började växa till sig. En spyende labrador är inget. Som alla vet äter en labrador allt, särskilt bajs. Hönsbajs, hästbajs, kattbajs, grävlingbajs och all annan tillgänglig bajs. Sen rotar de runt i diken och hittar gamla benknotor i skogen. Så en spyende labrador är inget uppseendeväckande.

 Men en matvägrande labrador är uppseendeväckande värre. Dessvärre har alla veterinärer semester. Nästan, i alla fall. De som inte har semester är fullpackade med patienter. Och en spyende labrador är bara ett matvrak som ätit något olämpligt. En död groda eller så. Fast på torsdagen tyckte en väldigt förståndig människa på djursjukhuset på  Jägarvallen att det nog var lite illa ändå. Det ligger ju inte nästgårds precis, men vad spelar det för roll i det läget. Fredag morgon var vi välkomna.

 Fredag eftermiddag hade veterinären opererat bort en strumpa eller något liknande ur hennes magsäck och tarm. Han kunde inte riktigt säga var det hade varit, förutom att det var av textil. Kanske var det ett par trosor, fast han tyckte att det var pinsamt att säga det. Eller så hade det legat där i magsäcken i tid och evighet innan det försökte ta sig ut den naturliga vägen och fastnade.

  I måndags fick hon komma hem. Helgen fick hon tillbringa hos veterinären. Men jag har fortfarande den där klumpen som sitter i vägen i mig. För hon har ont. Och det rinner gleggiga saker ur såret. Och alla mina känslor för min svarta, håriga vän sitter i vägen för det sunda förnuft som brukar kunna tala om för mig om det är fara å färde eller inte.   

 Men i morgon, då ska hon vara bättre. Det måste hon vara.

 Så kom hon hem en sväng då, Dotran. Hon öppnade bakluckan på bilen och utstötte små förtjusta utrop. Jag stirrade misstänksamt på hundhåren, en kvarglömd jacka, rödvitrandiga band att markera blodspåren med och en massa grus. Jag hade nämligen kört lite sten från skogen till min stenlagda cykelparkering dagen innan. ”Åh,” sade hon. ”Åh, det är skitigt!”. Förtjust, sade hon det.  Jag har förstått att Englandshuset är pedantiskt rent, men det var väl ändå att överdriva? När vi kom in i huset hemma petade hon på hundhåren med stortån och log lyckligt. Jag prisade min lyckliga stjärna att jag ändå städat lite och plockat in disken i diskmaskinen. Ingen kan beskylla mig för att vara åt det pedantiska hållet och det är inget som bekymrar mig i vanliga fall, men det kändes i alla fall bra att det inte var rent kaos.

 När jag kom in från kvällsrundan hos djuren kom nästa chock. Någon hade diskat och plockat rent och fint efter middagen. Dotran. Jag började iaktta henne närmare. Hon såg oförskämt bra ut, frisk och lite smalare än i februari och glad med glödande kinder. Blommiga klänningar och blusar hade hon plötsligt. Var det verkligen hon, eller var det en bortbyting?

 Morgonen därpå kunde jag andas ut. Det första jag såg när jag satte mig med min kaffekopp på verandan var hennes trosor som hängde över verandaräcket tillsammans med badlakanet från badet dagen innan. Det är min flicka det! Kläder överallt, trosor vid ytterdörren är helt normalt vad henne anbelangar.

 Nu var det jag som log lyckligt. I tio dagar log jag.

 Jag ler fortfarande, fast jag skjutsade henne till flyget idag. Jag har samlat lite lukt, kramar, prat och prutt från henne så jag klarar mig en bit in på hösten.

 Jag anade oråd redan när jag svängde in på korttidsparkeringen på Skavsta. Dotran skulle hämtas upp, hjärnan var inte riktigt på. När jag svängde in fick jag välja på att betala nu eller sedan. Sedan valde jag förstås. Inte för att det gör ont att skiljas från mina pengar, men ingen kunde ju veta exakt hur länge jag skulle stå där. Så jag tryckte på sedanknappen, bommen gick upp och jag åkte in. Fast lite skumt var det.

 Sedan skulle vi ut. Dotran satt bredvid, hjärnan var som sagt lite avstängd. Känslorna var på. Hm, en stolpe med en springa och en display som det inte stod något på. En tjock och stadig bom, röd och vitrandig. Jag provade att stoppa in kortet. Sedan provade jag biljetten. Sedan provade jag båda efter varandra. Stolpen spottade ut allt. Bommen låg stadigt ned framför bilen. Jag provade allt igen, Dotran instruerade sin nu lätt svettiga, definitivt hjärnavstängda och väldigt teknikpanikiga moder. Vid det här laget hade det tänts en stor röd pil som blinkande uppmärksammade förbipasserande på att det satt en idiot i bilen som inte kom ut från parkeringen. Rakt över vår bil satt den och pekade ner på oss. Bakom oss ringlade kön lång.

 Då fick jag syn på en knapp med ett ”i” på. I som i information. Perfekt! Den tröck jag på. För jag behövde information om hur i helskotta jag skulle ta mig bort från den eländiga parkeringen. Nu, ville jag bort. Då började det tuta till råga på allt. Någon slags larm, uppenbarligen. ”I” stod uppenbarligen inte för ”information”, utan för klåfingrig ”idiot”.

 Då hör jag ett vänligt ”hallå”. Jaaa! Det satt en liten snäll man i stolpen som kunde hjälpa oss ut! Men fast jag gjorde som han sa, stoppade in korten i precis rätt ordning och skuggade displayen så jag kunde se att det stod något där satt bommen som berget framför mig. Det berodde uppenbarligen på att jag försökte använda ett kort som de inte tog. Panikigt bläddrade jag mellan andra kort, lånekort, patientkort och till slut ett tankkort. ”Fast jag kan inte koden” väste jag nu medan jag hörde Dotran mumla ”det finns inte ens en knappsats, ser du väl”.

 Till slut sa den vänliga mannen med skrattig röst att ”nu när du tar kvittot så öppnas bommen”. Jag stirrar på kvittospringan, släpper upp kopplingen till dragläget, tar kvittot och drar på. Bommen går upp gudvarilov! ”Ha en trevlig sommar” hör jag bakom mig och jag sticker ut huvudet genom fönstret och vrålar bakåt ” tack, detsamma!”

 Inte en bil stod det bakom, var hade de tagit vägen?

 Med det märkliga Pingvinpusslet alltså, och redan igår, faktiskt. Men jag blev lätt distraherad av en länge efterlängtad dotters ankomst till Sverige, fick hjärnsläpp och hjärtvärme och glömde blogga… Så kan det gå.

 De sista svarta pingvinpappedelarna var minsann lite kniviga, men det löste sig med att kreta lite på dem med morakniven. (Sa jag att jag har dragningar åt det finska?)

 Ur kartongen har det dykt upp hårstrån som inte är mina, ett ljust människohår, ett brunt katthår och ett par obestämda mörka. Jag tänkte komplettera samlingen med ett par hundhår och kanske en kycklingfjäder. För nu är det dags att packa ner Pingvinpusslet, slå in det i ett paket och skicka det till -dig? Ska Pingvinernas nästa stopp på resan runt världen bli hos dig så lämnar du en kommentar här, eller på Pingvinernas egen blogg. Hittills innebär jordenruntresan Stockholm -Kanada -Norrland -Östergötland.

Lycka till!

  Idag väntar jag bara. Inget vettigt får jag gjort. Diskmaskinen är fylld med ren disk, tvätten otvättad i sin korg, korsordet halvfärdigt och flugorna osmällda. Nu, sent omsider, har jag i alla fall en bröddeg på gång och kaffet är så pass urdrucket att jag är helt uppblåst i magen.

 Jag väntar på att det ska bli imorgon så jag får sätta mig i bilen och åka till flygplatsen för att hämta Dotran. Det är nu fem (FEM!) månader sen vi såg henne gå iväg mot flygplanet med destination London. Jag grät inte då. Jag var lite allergisk bara. Mot avståndet. Jag tänker INTE gråta i morgon bitti heller. Jag är lite tjock i halsen när jag tänker på det för att jag har blivit förkyld av värmeböljan.

 Dessutom är jag lite nervös. Tänk om jag… om jag… tagit fel på dag, inte hittar dit, har glömt hur hon ser ut, säger något klyschigt som ”men VAD du har växt” eller försover mig.

 Och HUR kan de futtiga tretton timmar som är kvar kännas som fem månader, minst?

 Den stackars pingvinungen har ett hål i magen. Se så hjälplös och rörande han ser ut. Inte en endaste matbit hittar jag i skafferiet att fylla det med. Utsvulten får han släpa sig fram över snön och isen. Mamma och pappa pingvin för en ojämn kamp mot isbjörnen som ligger bakom en snödriva och väntar på sitt kvällssnacks. Det enda som avhåller isbjörnen från att äta upp honom är att han ser så mager ut. Inget att sätta tänderna i direkt. Pingvinungen darrar lite när han trycker sig mot sin mamma och bedjande tittar på mig med sina svarta knappnålsögon. Jag måste hitta något att fylla magen med.

Hur ska detta sluta?

 Jag pratade i telefonen i sju minuter. Ungefär. Kanske sex sekunder till, men typ sju minuter. Då blev jag så svettig i armvecket att det droppade från armbågstoppen. Jag hatar att svettas.

 Sedan regnade det i 35 sekunder. 34 av de sekunderna var jag ute, i regnet. Jag hann inte ut första sekunden. Det grämer mig. För lustigt nog hatar jag inte när det rinner regndroppar från armbågarna.

 Bevis nummer ett för att Pingvinpusslet inte bara är mystiskt, utan även magiskt: Jag behövde inte vänta på nattsvalkan för att följa de lockande tonerna från pusselkartongen. Det kom nämligen ett litet spöregn, följt av ett litet åskväder, toppat med ett större spöregn. Med detta väder kom svalka. Pingvinväder.

 Bevis nummer två för att Pingvinpusslet inte bar är mystiskt utan även magiskt: Sonen, som mig veterligt inte pusslat sedan han i sexårsåldern dängde AlfonsÅbergpusslet i golvet, erbjöd sina tjänster bara jag passade hans pizza i ugnen. Så att pusslet inte skulle bli ensamt under tiden. Kanske komma flera bitar efter.

 Mmm. Ett mysterium är det.

 Som det anstår ett mystiskt Pingvinpussel  kom det inte i postlådan som ett vanligt fesbrunt postpaket. Det kom inslaget i bakelsepapper. Kan man bli annat än glad?

  Jag hade hoppats på att det skulle svalka lite i den heta sommaren, pingviner är ju så svala, men det verkar som pusslet inte verkar på det viset. Men man vet ju aldrig med ett mystiskt, kanske magiskt, Pingvinpussel. Kanske blir det bättre till natten. Då ska jag ta de första stapplande stegen på den isiga och hala pusselstigen.

  Jag har alltid velat ha en syjunta. En sån där som träffas år ut och år in. I årtionden. Min mamma har en. De har träffats i en 40-50 år sisådär. När jag var liten var det en syjunta till och med. I alla fall ställde mamma fram stickkorgen när det var dags. Sen har den urartat till någon slags matjunta. Till och med när den var en syjunta var maten väldigt god, och om man höll till i köket kunde det hända att en del rester hittade vägen dit. En sån syjunta vill jag ha.

 Fast jag har ju målargänget. Dit är jag på väg nu. Vi ska bara måla i flera dagar. Sommarmåla. För vintertid träffas vi en kväll varannan vecka och målar litegrann. Nu ska vi måla mycketgrann.

 Det ironiska är att det enda bekymret vi haft är just maten. Vem ska laga vad, när och hur mycket? Vin då? Och fika måste vi göra, så vi inte får blodsockerfall. Faktum är att vi ska börja med att fika. Vänta nu, hur bestämde vi igen? Vem skulle…?

 Målargänget kanske är min syjunta.

 Och så har jag ju jaktlaget. Jaktlaget har jag tillhört mycket längre än målargänget. I syjuntetermer är det just kontinuiteten som är viktig. Även där har maten sin givna plats. Korvgrillningen är lika viktig som hundarna, dreven och passen. Det ska helst vara tjock korv, eventuellt kryddig. HotDogs är lite mesigt och HotDogs med korvbröd och ketchup är direkt fjolligt. Bara senap ska det vara, stark senap.

 Jaktlaget kanske är min syjunta.

 Jag menar- det kanske bara är fördomar att syjuntor ska bestå av tanter som broderar. Moderna syjuntor kanske är konstnärliga tanter. Eller jaktliga skogsgubbar. Jag trivs bra i bägge.