Stormar och valpar

I morgon ska jag VAV:a. Vård Av Valp. Det passar ju bra eftersom det är en storm på väg och jag inte får använda motorsåg för min far. Det tycker jag faktiskt är löjligt överbeskyddande. Jag menar, hur svårt kan det vara? Lättare än fogsvans troligtvis och den är jag inte förbjuden att använda.

Nåväl, inatt kan träden falla utan att det gör att jag kommer försent till jobbet. På onsdag borde väl vägarna vara fria? Med tanke på att klockan är sju och det inte ens blåser än börjar jag misströsta. Jag gillar oväder.

Det är inte lätt för SotaRotaBenKnota att bli storasyster på gamla dar. Två fina köttben ligger på köksgolvet. Tassa äger bägge. Sota får maka på sig på bästa madrassen, för pyttelilla Tassa tar jättestor plats. I alla fall om kroppskontakt bör undvikas. Att kroppskontakt inte uppskattas från Sotas sida skiter Tassa i. Hon knölar runt tills hon är nöjd. Den enda fördelen som Sota har, än så länge, är att Tassa har så sjukt korta ben att hon inte kommer upp i fåtöljen. Den är en frizon. Sota har långa ben…

Jag har inga sådana skrupler. Jag lyfter nöjt upp valpar som kan snusa på min mage medan jag tittar på Bron. Lika bra att passa på. Snart nog har hon vuxit upp, alternativt har stormen tagit strömmen så jag får titta på brasan istället för på TV-serier.

Det tar nog ungefär lika lång tid, det blåser fortfarande toklite för att vara storm. Inget, faktiskt.

Tassa

Valpen Tassa har intagit huset. Jag njuter men SotaRotaBenKnota är inte lika övertygad om fördelarna.

Jag ska räkna fördelar: Hon luktar gott, pussas mycket, kissar utomhus, sover på huvudkudden, ser rolig ut med skitkorta ben, kan ligga som en säl med alla ben rakt bakåt och kommer när jag ropar.

Vad Sota anser: Hon bits i öronlapparna, sover för nära, knycker maten, pussas på munnen, bajsar inomhus, stjäl uppmärksamhet, kräver vaktning hos ”barnvakten” som tydligen behöver stöd i sitt uppdrag.

Sota och jag ska samarbeta med uppfostringen.

Älgskogen

Jodå, på fjärde dagen sitter jag i skogen. Och glor på tall och gran. I förrgår såg jag vattenplask från bävern. Det livade upp det hela lite. En dag pickade en gröngöling på alla tallar runtomkring mig och på pin kiv skrek han sitt finaste varningsskrik i tallen bakom mig. På en meters håll ungefär. Jag sket knäck.

Jag är inte ensam i min situation. Resten av jaktlaget sitter också och räknar småfåglar. Till tröst grillar vi korv hemma på lagårdsbacken. Flåölen står orörd i slaktbon och tempererar sig.

Men i kväll, då! Då kan jag i alla fall trösta mig med gamla minnen. För på hygget jag ska titta ut över och se tall och gran har jag skjutit både älg och kronhjort. Då kan jag glädjas åt gamla tider.

Och räkna småfågel.

 

Den första dieten som kliver in i vårt hus

Jag följer lydigt strömmen och inför 5:2 dieten här i huset. Eller bara till mig faktiskt, SotaRotaBenKnota får sin vanliga skål med hundmat morgon och kväll, utan undantag. Det är min tredje vecka. Första veckan fick jag campylobakter i magen, så efter första fastedagen fastade jag ofrivilligt en hel vecka till. Sedan gjorde jag ett uppehåll med hela dietgrejen och återhämtade mig i flera veckor. Det gick åt.

Andra fasteveckan fastade jag bara en dag. För sedan var jag hungrig och eftersom jag är en lydig människa löd jag min mage och o-fastade.

Nu är det vecka tre och idag har jag fastat hela morgonen. Tur att fastedagsreceptet börjar med blåbärsgröt. Jag har druckit ett par koppar extra med kaffe, det är viktigt att dricka mycket när man fastar. Så hittills känns det bra. När jag kokade lunchsoppan som ska med till jobbet stirrade jag länge på bearnaisesåsen i kylskåpet. Det var lite olustigt, för normalt äter jag inte bearnaisesås till soppa. Eller till lunch. Plötsligt såg den väldigt attraktiv ut bara.

Jag känner mig lite oinspirerad bara. Det blir nog bättre när jag får äta mina hundra gram fisk i kväll.

Barnlös

Sonen har flytt hemmet. Jag har inte bestämt hur det känns än. För hittills känns det rätt bra och jag tror att jag borde gråta och våndas lite. Det verkar så känslokallt att tycka att det känns bra, så därför har jag inte bestämt mig. Kanske känns det värre om en vecka eller två.

Det är ju rätt spännande när yngsta barnet flyger ut. Visserligen är äldsta på långbesök, men ändå. Jag funderar på om han har lampor och gardiner, men sen inser jag att han fixar det själv om han vill. OM han vill. Jag bar soffor och sängar, klädpåsar och konstiga lådor. Sedan köpte jag mat och rengöringsmedel och åkte därifrån med alltihopa liggandes i en stor hög. Jag kände mig som en riktig ugglemamma som bryskt puttar ungen över kanten, fast sen matar ungen och vaktar mot räven.

Det var kanske inte riktigt sant, han hoppade rätt fint själv och jag skiter i att åka till stan och vakta. Men känslan var så.

Nu ska jag gå och inreda mitt nya sovrum.

Slutsatser

Jag har dragit en del slutsatser idag. En är att lukten av smultron förmodligen är den ultimata doften. Jag kommer inte på något som doftar godare trots att jag tänkt på den saken hela dagen. Tätt efter kommer bebis- och valpdoft, men jag misstänker att hormonerna spelar en ett spratt där och att det träder in någon slags urmoderlig instinkt och att det inte alls är själva doften som är grejen. Smultron alltså.

En annan slutsats jag dragit är att man alltid borde kolla hållfastheten på gamla rep när man sätter upp hängmattor med dem. Eller i alla fall innan man lägger sig i dem.

Jag har ont i ryggen nu.

En till slutsats jag dragit är att jag skulle ha kollat om färgburken innehöll vit eller blå färg innan jag äntligen satte igång med knut- och fönsterfodermålning. Såklart doppade jag aldrig penseln i den blå färgen, men det var förargligt att inte komma igång när jag nu fick tummen ur.

Jag gick in istället och satte mig vid datorn för att skriva rent ett dokument om vem som bott, fötts och dött i ÖstanTröstan. Då upptäckte jag att den 31 november 1858 dog Brita Jansdotter där. Jag vet inte om slutsatsen blir att månaderna hade fler dagar på artonhundratalet eller om det betyder att jag fortfarande inte kan antalet dagar i månaderna…

Efter brännbollsmatchen på midsommarafton konstaterade jag att träningsvärk i benen lätt botas med att cykla en mil och nu tänker jag prova om den slutsatsen gäller även på onda ryggslut.

Försommar

Och tiden bara går och går. Jag har i alla fall hunnit med en vandringssemester, en hemkommen dotter med tillbehör, jobb, höskörd och magsjuka sen sist. Allt på skalan utmärkt till fantastiskt, förutom magsjukan. Fast jag överlevde ju och det var ju fantastiskt! Det värsta ögonblicket var när jag satt på toan och kräktes i skurhinken, kallsvettig och svimfärdig och det kom en jävla MYGGA och gjorde sitt irriterande ljud en lång stund innan den bet mig. Jag orkade inte slå ihjäl den. Då grät jag litegrann.

Att vandra på Gotska Sandön och Gotland, det var fantastiskt! Redan på kajen infriades mina förväntningar när en tvättäkta fågelskådare skenade runt på långa smala ben och tittade i kikaren på allt med vingar. Kanske annat med, vad vet jag? Han var fullt utrustad med parkas, basker, runda glasögon, kikare runt halsen och regnställ i fjällrävenryggan som han raskt drog på så fort vi var ute till havs. Han kunde namnet på alla fåglar och jag har honom att tacka för att jag fick syn på den enda säl jag sett i vilt tillstånd. Väl på plats insåg vi att vi var de enda gröngölingarna på ön. Att åka med de första turerna för säsongen är tydligen något som man gör som veteran… Nåväl, vi fick mycket fina turtips och den bästa tältplatsen i lägret! Undrar om vi ska åka tillbaka nästa vår..? Bilder finns på kalbo.nu Nio mil fick vi i benen den här gången, icke inräknat strövtågen i Visby under helgen. De räknas liksom inte i samma skala när det finns caféer och barer i varje hörn.

Nu; planering för sommaren. Måla husknutar och fönsterfoder eller vandra iväg? Kanske hinner jag båda…

Packad

Jag har packat klart och klockan är mer än hon borde med tanke på att det blir tidig morgon. Halv fem ringer klockan och fem ska vi vara iväg. Ironiskt nog vet jag inte riktigt vad jag packat, men det väger i alla fall arton kilo. Jag har en lååååång lista som jag nästan har följt, ändå är jag förvirrad nu. För jag har stängt ryggsäcken och jag tänker inte öppna den igen förräns vi befinner oss på Gotska Sandön. Då ska jag kolla efter och gräma mig över allt som fattas.

Jag har i alla fall vandringskängor och ylleunderställ. Badkläder skippade jag för alla jag pratat med har kommit med domedagsprofetior om skyfall och orkaner. Inklusive gubben som yrar om liemannen och svält. Jag har saltfria nötter och kaffe så jag tror det blir bra. Kikaren fick inte plats men om ön sjunker är det kanske lika bra. Då kan den komma bort och det vore ju ett aber om den inte stod i köksfönstret när det händer något intressant utom synhåll. En katt kan ju gå förbi eller en misstänkt bil kan åka över stallplan. För att inte tala om att grannen kan hämta posten. Det är lika bra att kikaren får bli här hemma.

För övrigt kommer vi hem om en vecka. Men om du är en tjyv som läser det här och gnuggar händerna, så glöm det. För vi lämnar vaktsonen, vakthunden och vakthönsen hemma. Dessutom har pappa med sitt straka ben börjat få upp farten och han har piggar på kryckorna som han fäller ut vid behov. Ett behov kan vars att pricka tjyvar och banditer på smalbenen. Mycket praktiskt.

See ya!

Uppladdning

Planeringen inför Gotlandsvandringen är i full gång. (Haha.) Jag har skrivit listor, köpt ylleunderställ, laddat telefonen och smort in kängorna. En av våra favoritsvågrar har skickat hit en låda med torrfoder och en annan av favoritsvågrarna har levererat den. Det var så mycket att vi hade kunnat stanna på Gotska Sandön  till hösten, men det tänker vi inte göra. Torrfodret är extra och nödmat dessutom, för det mesta tänker vi äta mat med fukt i. Då räcker lådan till otaliga vandringar och vi har en bra anledning att ge oss ut på tur. Har vi mat över är det bäst att ge sig iväg och dra nytta av den.

Vandra omkring på Gotska Sandön och Gotland tänker vi göra i fem dagar, sen tänker vi bo på hotell och äta på restaurang och dricka kalla öl i tre. Har vi fått skoskav kan de passa på att läka då.

Jag laddar som vanligt upp med en förkylning, jag har tydligen ett immunförsvar som ett såll. Eller mer som ett färist. Nu börjar Iprenen verka så jag ska bara spraya näsan och sen ge mig ut och få några kilometer i benen. Kan vara bra att ha…

Lördagsnytt

I Kalbo finns det tomtar. Hustomtar. De tar in och ut hästar, matar katter, mockar och är allmänt hjälpsamma. Det är en evig tur för i det här huset är vi illa klena och sjuka. Det tycker jag är lite pinsamt, så i går sa jag till en av tomtarna att det behövdes minsann inte mockas idag, det klarar jag lätt. Det kanske jag hade gjort också om det inte redan hade varit färdigt när jag kom till stallet. Där stod en annan nisse med skottkärran full. Underbart!

Istället dricker jag kaffe och provar mina nya skidor. Inomhus i brist på utomhus. Jag står stilla för jag är rädd att få stickor under sulorna. Det skulle antagligen förstöra glidet. Jag tittar ut genom fönstret på solen som gör snön kritvit och vet precis hur kaffet skulle ha smakat uppe vid sjön.