Torsdagkväll

På torsdagar kommer maken i regel hem. Då tror han att det är fredag. Om han kommer såpass att jag orkat hålla mig vaken händer det att jag låter mig dras med i den allmänna yran. Annars sover jag som en stock. Det gör inget, under natten blir det ändå varmt i sängen även om jag inte märker det direkt. Det är nog kanske till och med så att han skulle kunna vara borta ända till fredag morgon utan att jag skulle efterlysa honom. För när jag sover så sover jag. Ibland kommer han inte hem på torsdagen men då vill jag inte erkänna att jag inte har koll på honom utan ringer och kallpratar lite på fredagen för att utröna om han jobbar över helgen också. Det gör han. Tror jag i alla fall, han skulle ju kunna vara en av de där männen som lever dubbelliv med två hela familjer. Det skulle ju sätta fart på byskvallret lite eftersom jag troligen skulle skjuta honom då. Inte för att jag skulle missunna honom en extra fru, men jag vill ju inte framstå som ett våp.

I alla fall.

Idag kom han hem vid tretiden på eftermiddagen och då var jag vaken. Den allmänna yran har dock uteblivit eftersom den tidiga ankomsten beror på att han är sjuk värre. Det händer inte så ofta. Så ja, jag får ju yra på bäst jag kan då. Jag åt älggryta och älggryta tarvar en öl. Det som var kvar i burken dricker jag nu, medan jag tittar på film och äter upp bottenskrapet på en chipspåse som blev kvar förra helgen. Det känns ju inte så yrigt direkt. Men det gäller att hålla ångan uppe. Är det nästan fredag så är det.

Nämennujäklar

Januari har varit lite motsträvig. Ett virus har sugit musten ur mig. Den must min kropp har kvar har koncentreras till huvudet. I form av snor och annan vätska som fyllt upp alla möjliga håligheter man inte tänker på i vanliga fall. Fattig kommer jag bli, såvitt jag begriper blir lönen kass när man inte är på jobbet. Terriern gick sin egen väg till de sälla jaktmarkerna. En del av avloppet frös och gick sönder. Jag har missat tre av årets jakter. Eller är det fyra? Jag vet inte, jag har huvudet fullt av snor och kan inte tänka.

Gnäll, gnäll, gnäll. Sorry.

Nu måste jag vända den här skiten. Solen vände ju och dagarna blir längre och hon är mycket större och måste haft svårare att vända än vad jag har. Kan solen kan jag.

Tre steg tänkte jag mig. Först: ut i skogen. Kunde jag gå hundra mil förra året (ja, jag gjorde det! Klapp, klapp på axeln) kan jag väl klara en sväng till Åkrarna och tillbaka i alla fall. Det går ju att öka om det känns futtigt… Till ArnesPass eller Rågetabacken. Det finns många ställen att vända på.

Sedan: Jag måste bestämma mig om jag ska köpa skidor eller gå på yoga. Idag ska jag bestämma mig. Det är extrapris på turskidor nu och mina är från artonhundratalet. Å andra sidan kanske det är snösmältning innan jag är i form att ge mig ut på dem. Å tredje sidan kommer jag kanske snabbare i form och jag ger mig ut på dem. Å fjärde sidan pågår yogan fram till sommaren. Å femte sidan måste jag åka till stan för att yoga mig. Å sjätte sidan har jag huvudet fullt av snor och kan inte tänka.

Till sist: Jag ska få fart på mitt jättelilla företag som jag har. Och min minililla webshop som jag, eller inte jag men min man, betalar för men inte fått igång. Jag tror jag tänkt fel. Jag tror att när jag tänker på vad som kan sälja får jag en konflikt i hjärnan. Det kan vara därför den är full av snor. Jag ska tänka på vad jag vill tillverka och har jag tur köper någon av det för då blir det fina grejer. Det gör inget om det bara blir pytteliten försäljning.

Sådärja, nu är det bestämt.

Hjärtevän

För snart fjorton år sedan gjorde jag ett av mina sällsynta impulsköp. Utan veterinärbesiktning och utan att betala tog jag med en pytteliten hundvalp hem. Hon vägde bara några gram och hette Essie. På hemvägen kissade hon på Dotrans mage. Dagen därpå blev det både besiktning och betalning för hon var redan i våra hjärtan.

Jag brukar lära mina hundar ett och annat som är bra att kunna men jag är tveksam till om jag lärde henne något alls… Hon lärde oss en hel del däremot. Hon lärde vår bordercollie Ella att sova i hög. Det tog ett tag för henne och Ellas nos höll på att fastna i rynkläge, men hon var envis och gav inte upp. Hon lärde mig att inte vara kaxig och tro att jag kunde något om hunduppfostran. Hon lärde grannhundarna att inte tro att hon var obetydlig bara för att hon var pytteliten. Hon lärde sig själv att jaga sork och möss och sedan lärde hon oss att bara för att hon var en jäkel på det betydde det inte att hon tänkte jaga räv och grävling. Hon tänkte faktiskt inte jaga alls i skogen. Hon tänkte ligga på sin puff framför brasan. Hon lärde oss att ju mer kroppskontakt, desto bättre liv.

Hon hade en del uppgifter också. De flesta kom hon på själv och skötte minutiöst. Hon skötte tvättningen av labradoren Sotas öga. En igenväxt tårkanal gör att hon behöver tvättas ren flera gånger om dagen. Hon skötte omhändertagandet av möss som förirrat sig in i vårt hus. Hon skötte golvstädningen genom att kissa inne då och då så vi blev tvungna att skura. Hon skötte bortmotandet av sopbilen. Det var endast tack vare henne som den åkte iväg varje gång den försökte parkera utanför vårt hus. Hon skötte uppvärmningen nattetid genom att krypa in under täcket och lägga sig tätt, tätt intill. Att hon inte kvävdes får ses som ett under i sig.

I söndags fick vi ta henne till veterinären och där somnade hon in i min famn. Hon kissade lite på min hand. Sista ordet liksom. Att en hund som var så liten kan ta så stor plats i våra hjärtan och vårt liv. Hålrummet efter henne är stort, så stort. Det är precis tyst här och Sota ligger i fåtöljen ensam för första gången i sitt liv. Det gör ont.

IMG_2397

 

Att bo på landet

Läste en serie i tidningen i morse. Ungefär såhär: ”-Om man skulle råka mörda någon hade man kunnat bo härute på landet resten av livet. Köpa en liten kamin och ett bilbatteri så man kan spela Rumble. Odla skägg och långt hår så ingen känner igen en när man cyklar till Mora och köper provianter. -Skulle nog bli lite ensamt? -Nä, du skulle väl hälsa på? Hämta lite serier och lämna royaltypengar och sådär? -Så du skulle fortsätta rita serier om du var efterlyst för mord? -Självklart! Man måste ju dra sitt strå till stacken. Frågan är bara vem jag skulle mörda? -Du vet att man inte måste vara efterlyst för att flytta till landet va?”

Puh, det var ju en lättnad att få veta! Jag började allvarligt fundera att jag liksom missat mordsteget när jag flyttade hit för en massa år sen. Men det är klart, jag har också funderat på det där med jättelandet, inte-el-och-avlopp-landet. Det med batteri och solfångare och dass. Flakmoppe till affären en gång i månaden. Då kunde det ju vara en puff i ändan om man var efterlyst för mord. Annars kunde man ju lätt bli tagen för ett original.

Det är liksom alternativen för äkta pålandetboende. Efterlyst eller original. Undrar om jag inte föredrar original. Jag tycker dessutom att original är en bristvara nu för tiden. När jag var liten fanns det ju en handfull härute. Det var SvenPuh med snuset som körde bilen åt GöteJohansson eftersom han var blind. Fast en bil hade han. Det var Allan som hjälpte till på gårdarna i bygden ibland och hade ryggsäck på sig om han skulle vara på ett tak för att slippa gå ner och ha rast. Jag såg det en gång och trodde att det var en fallskärm. Jag minns en gubbe med dragspel och kulmage och en jätteliten bonde med jättestora stövlar och fårskinnsväst. Fast det är klart, jag var barn på den tiden och mina minnesbilder kan vara färgade av ett barns sätt att se på världen.

Om jag nu skulle låtsas att jag är ett barn och tar mig en titt på byns innevånare…

Då finns det en urgammal finngubbe som står som ett stentroll vid vägkanten och stirrar på förbipasserande bilar. Jag är lite rädd för honom även i mitt vuxenjag. Han kan inte andas och inte gå, men han kan ta bilen till närmsta granne vid nödvändiga tillfällen.

Vi har en skäggig och haltande kille som inte ens är gubbe. Han har en gård med en brokig samling djur både ute och inne och jättemånga konstiga och hemsnickrade maskiner som funkar ibland. Han har också några vilda barn och en rätt ilsken hustru.

Vi har en respektingivande och ZebMacahan-haltande skogsägare med silveröga. Det är ett litet kvicksilverblänk i högerögat som för tankarna till utomjordingar.

Det finns en Äkta Mattant som alltid har en slev tillhands som hon dänger till folk som förtjänat det med. Bildligt talat.

Konstnärer och musiker hamnar automatiskt i originalfacket, det ingår i yrkesvalet och är inget som går att göra något åt.

Numera har vi också en sjöman, har jag hört. Jag har inte träffat honom än, men han lär ha flätat skägg, träben, lapp för ögat och en egen papegoja. Det har alla sjömän, så det är ingen vild gissning.

Vet ni, jag tror inte ens det var bättre förr…

Ibland…

”…Mainoic och Gatryc stod på varsin sida av pretendenten och pruttade högljutt, ofta i mun på varandra.”

Va??!? Jag börjar om: ”…Mainoic och Gatryc stod på varsin sida av pretendenten och pratade högljutt, ofta i mun på varandra.”

Jag måste läsa långsammare. Eller skaffa nya glasögon.

Ner på jorden

Jag tycker själv att vi är rätt hardcore för att vara medelålders. Vi vandrar till exempel. En av de första dagarna i januari gav vi oss ut på en liten tur. Sex timmar i snö, på is och vatten är inget för gnällspikar. Jag funderade under turen på om det skulle vara okej att ta med sig tältet mitt i vintern och övernatta och svaret blev ”ja”. Jag frågade inte maken förrän vi satt i bilen på väg hem, han kan vara lite kinkig ibland. I alla fall om jag påstått att vi skulle vara tillbaka innan det blev mörkt. När vi inte var det påstod jag för att muntra upp honom att det var nästan fullmåne och ljust som dagen även efter mörkrets inbrott. När det inte var det fiskade jag fram pannlamporna. Inte för att jag hade förberett för mörkervandring, jag bara råkade ha dem med. Plus en ficklampa. Vi är inga mesproppar vi inte. I bilen, på väg hem, sa han också nästan ”ja”.

Väl hemma tittade Dotran med kompis förvånat upp från Monopolet som låg utbrett över bordet. ”Är ni redan hemma, jag trodde ni skulle vara borta ett par dagar?!” Det kändes ju lite mesigt då att vara i sitt eget kök, men jag sträckte på mina stumma ben, klappade mig på min tatuerade arm och tröstade mig med att jag skulle ut och jaga på lördagen. Hardcore, liksom. Sedan fick jag höra hennes beskrivning av sina äventyrliga föräldrar när jag lyssnade på ena halvan av ett telefonsamtal.

”Jo, de for till stan i sina Fjällräven och HellyHansen, köpte en jättestor ägg- och baconmacka, åkte ut till skogen, gick iväg och åt upp mackan och sen for de hem igen.”

Suck.

( För de som vill se hur det verkligen var kan man titta här. )

Träningspass

Jag tränar mig för medelåldern. Lite sent kanske, den är ju redan här kan man tycka… Men jag tycker ändå att medelåldern inträffar när barnen flyttar hemifrån, innan dess finns det ju vissa krav. Typ att ge ätteläggarna mat och kläder. Och bilar och skjuts och uppmärksamhet. När medelåldern inträffar blir friheten total.

Nu har ju femtio procent av barnen flyttat hemifrån och jag tror att de resterande procenten inte tänker dröja kvar i åratal direkt. Så jag har tränat mig hela hösten. En gång i veckan äter jag pizza till middag. Jag lägger bara på sådant jag gillar. Det blir pesto och feta och tomater och mozzarella. Skinka kanske eller rökt älg. Jag kollar på en eller annan TV-serie medan jag äter. Titt som tätt dricker jag öl till. Sonen gillar inte pizza så han får laga sin mat själv. Det är inte att försumma barnet, det är att uppfostra honom till en självständig man som kan laga sin egen middag.

TV-programmen går tyvärr inte åt det intellektuella hållet. Jag önskar att jag kunde påstå att jag bara tittar på debatt- och naturprogram, men så är inte fallet. Ett och annat naturprogram kan slinka med, speciellt om det handlar om björnjakt, men för det mesta blir det någon patetisk sjukhusserie. Typ Greys Anatomy eller Hart of Dixie. The big C har jag också sett alla avsnitt av. Jag blev tvungen att söka nya vägar. Övernaturligt blev det. Supernatural och Grimm. På tur står väl vampyrserierna misstänker jag. Det är ju så kul att blunda sig igenom avsnitten. Jag har en fin förmåga att på musiken kunna avgöra hur läskigt det kommer att bli, men i första avsnittet av Grimm blev jag helt tagen på sängen redan tre minuter in i programmet och fick hjärtslag.

Det piffar ju också upp de medelålders kvällspromenaderna och stallnattningen. Att bara ge Bakke hans kvällsmacka (hö) är ju inte särskilt spännande, men om man har övernaturliga väsen i hjärnan kan det bli riktigt dramatiskt. I alla fall högre hjärtfrekvens än sjukhusseriernas ovanliga leversjukdomar.

Så, jaa, klockan närmar sig nu nio och läggdags för medelålders damer. Jag ska bara avsluta min bira, leka kurragömma med dagens vålnader och sedan lägga mig med datorn i knät och kolla på ett avsnitt till av Grimm. En hund i armhålan och en hund på fötterna, en son som smyger förbi för tjyvrökning på verandan och en väckarklocka ställd för årets näst sista arbetspass.

Medelåldern är en bra ålder.

Vart är vi på väg?

Jag kan inte skryta med att jag har så skitmycket problem, men ett par stycken kan jag hosta upp vid behov. I-landsproblem naturligtvis, som sig bör. Några exempel: borde jag putsa fönster innan julafton, eller nöja mig med att städa skafferiet? Borde jag rota fram skidorna, eller kommer det att fortsätta vara tjugofem minus tills snön smälter så jag kan bespara mig besväret? Hur vet man säkert att hunden bara är gammal och inte sjuk? Är det ok att ta in hästen med en tuss hö i armhålan för att distrahera honom från att springa in i stallet med mig kanandes i andra änden av grimskaftet? Är han verkligen så lättlurad eller lurar jag mig själv? Har jag ont i magen för att jag dricker för mycket kaffe eller för att jag äter för lite pepparkakor? Ja, ni ser vilken nivå det ligger på.

Sedan har vi Problemet. Maken meddelade för en månad sedan att vi var inbokade fredag-lördag den här helgen. Inbokade, utan specifikation. Om nu maken var den typen som överraskar med slottsweekend titt som tätt skulle ju allt vara frid och fröjd. Men vi har varit gifta i 21 år hittills och jag kan inte dra mig till minnes en enda slottsweekend. Ibland åker vi till grekrestaurangen i Katrineholm, men det tar ju inte ett dygn direkt.

Jag har försökt på alla lömska och olömska vis att få veta vad ”inbokad” innebär. När jag förhoppningsfullt frågade om jag skulle packa vandringsbyxor och tält svarade han klänning. Klänning? Herregud, jag är inte klänningstypen direkt, även om jag jobbar på det. Länge trodde jag julbord med hans jobb, men den idén sprack förra helgen när han berättade att de frågat om han kunde jobba den här helgen. Jag slutar kvart över ett på fredagar, men det räckte inte minsann, från elva har jag tagit ledigt. För annars blir det ”lite sent”. Hm. Jag har oskyldigt frågat om vi är hemma i tid för att ta in hästen på lördag, men nej, skaffa hästvakt blev svaret. Vafan.

Igår kom dråpslaget. ”Du kan väl raka benen.” Han sa det i lätt ton, liksom i förbigående. ”Och bikinilinjen kanske.” Så jag ska ha klänning OCH vara slät om benen????? Jag var på julbord förra helgen lurvig som en björn och i långbyxor. Det gick hur bra som helst, så VART SKA VI?

Värmebölja

Äntligen vinter! Det är skitkallt ute och inne. Jag är snart på väg ut för att hämta in två korgar ved till och jag fryser knappt längre. Det kan bero på att jag eldat så in i vassen att köket nu passerat tjugogradersstrecket. Det händer inte ofta. En sommar var det en hiskelig värmebölja och då var det tjugo grader inne ett par dagar.

Förra gången det var så varmt inomhus tror jag var förra julhelgen. På annandagen skulle vi fira jul med makens släkt, en femton-sexton personer blir vi då. Rätt trångt eftersom ungarna växt som tusan och numera tar större plats än sina smärta och smidiga föräldrar. Älggryta skulle vi tillaga, julmaten var rätt uttjatad. Då gick strömmen. Och den var borta. Så vi tokeldade vedspisen för matlagningen och kakelugnarna för att stadsborna inte skulle förvandlas till isklumpar. De dök upp, luttrade av tidigare tillfällen, iklädda tofflor, sjalar och koftor. Dessa plagg förpassades snart till stolsryggar och hörn och till slut fick vi vädra en stund. Hundarna satt tryckta mot ytterdörren med tungorna som slipsar och jag fejkade en tjuvrökning för att få gå ut på verandan och svalka mig.

Det behöver jag inte göra nu, för jag ska ut till vedbon.

Kaffe

I morse tröck jag på snoozeknappen en gång för mycket. Detta trots att jag var medveten om att det betydde att jag inte skulle hinna dricka kaffe. Mitt resonemang var ungefär ”barasovaliiiiitetillsjagskiterikaffetdetärändåslutnästan”. Kaffet var ganska slut, men vi har en kaffemaskin också som faktiskt går att använda. Det är bara inte riktigt samma sak. Morgonkaffet ska vara perkulatorkaffe. Riktigt varmt och med oskummad mjölk i.

Jaja, kaffe finns på jobbet. Det funkar ju det med, fast det är bryggkaffe med lättmjölk och en timme senare. På eftermiddagen tackade jag nej till en kaffekopp innan jag skulle sluta och åka hem. Resonemanget då var ”jag blir bara uppblåst förresten vill jag nog dricka kaffe med min man som råkar vara hemma fast det är måndag”. Sedan åkte jag till affären för att köpa ett paket. I kassan upptäcker jag att jag glömt plånboken.

Bajs.

Jag kan lika gärna ställa fram väckarklockan tio minuter, för morgonkaffet lär ju utebli en dag till.